Flugfiske

En kvart senare vandrade jag fram och tillbaka på stranden, funderande huruvida jag kunde ha gjort något åt det annalkande nederlaget. Möjligen var det inte detta jag sysselsatte mig med, möjligen var jag fullt upptagen av att skaka av mig den skrämmande kontakten med en öring så stor att den kommer att förfölja mig resten av mitt liv.

Och vad skulle jag ha gjort med fisken om jag lyckats landa den? Slagit ihjäl den? Tveksamt, nog tycker jag om fisk då och då, och ävenså min kompis, men vi hade släpat med oss tillräckligt med mat för att klara den här veckan även om fisket skulle slå slint, som det så ofta gör på denna extremt blåsiga plats i Norrbotten.

Jag hade troligen vägt fisken, möjligen lyckats ta några bilder på den, tagit loss flugan och låtit den glida tillbaka ut i strömmen. Lyft på hatten hade jag alldeles säkert gjort, för detta var den väldigaste, värdigaste Salmo Trutta jag någonsin fått fömånen att bekanta mig med.

Vi hade fiskat strömmen några dagar. Det var i första hälften av augusti, och det blåste kraftigt varje dag. Vi hade hittills inte upplevt en enda minut av lugnt väder. Vilket ju hade det goda med sig att vi slapp myggen.

Den här strömmen är en ständigt återkommande plats i mitt medvetande. Kompisen hade tagit med mig hit första gången för ett tiotal år sedan. Han hade besökt platsen åtskilliga gånger innan vi började fiska tillsammans.

En del dagar vänder vinden. Då kan man uppleva ungefär en timma av total stillhet. Selet och utloppet ligger blickstilla. Man kan då höra blåhakarna sjunga i buskagen, man kan höra en avlägsen helikopter surra sig fram över fjällen, man kan höra storskrakehonan locka på sina ungar. Man kan höra sitt eget blodomlopp. Man kan höra allt det som ropar i en, men som aldrig kan göra sin stämma hörd när man befinner sig i det grepp som civilisationen håller en i så stor del av tillvaron. Man kan känna kontakt med skapelsen, och man kan känna att människan inte nödvändigtvis är dess krona.

Och man får mycket sällan fisk när det är vindstilla. Då kan man i stället ta sig tid att plocka av ylletröjan, koka en panna kaffe, ta fram pluntan och hälla upp en liten whisky. Konstatera att "vi är bra priviligierade vi som har så'na här intressen". Glädjas åt de mindre fiskar som nu tar tillfället i akt att härja bland de små grå dagsländorna som kämpar för att ta sig upp till sitt parentetiska liv i luften.

Men så kommer vinden igen. Först så svagt att den inte orkar krusa det strömmande vattnet. Men den ökar, och strax ses små rörelser på vattenytan. Och om då tidpunkten är den rätta kan man förvänta sig ett antal vak .

Nu reser man sig från virren och kaffet, går och hämtar sitt åtta fot långa flugspö av bambu, binder på en Grey Wulff, eller möjligen en superpuppa eller en kläckare. Man smyger ut mot favoritstenen, gör några luftkast, silkelinan viner i luften, lägger så ut lina och fluga på vattnet, och plötsligt har tre fyra fiskar slutat att vaka.

Man låter sig icke nedslås utan fortsätter att göra kast efter kast, man ser fisken i det klara vattnet eftersom det inte blåser så hårt än. Man ser fisken titta på flugan, intressera sig, för att strax tappa intresset och gå tillbaka till sin ståndplats. Ytterligare några kast på en annan fisk, och plötsligt, linan stramar, man sträcker den ytterligare och har fast fisk. När fisken känner att något osynligt håller den blir den orolig och gör några rusningar i olika riktningar, hoppar några gånger upp i luften för att frigöra sig, misslyckas och låter sig vevas in.

Den är inte större än att jag kan kroka av den utan håv, sådär sex sju hekto. Jag ser till att den pumpar normalt med gällocken innan jag släpper den tillbaka ut i strömmen. Inga fiskar vakar nu. Jag vevar in linan, fäster flugan i en spöring, och går tillbaka till kaffet, och elden.

Kaffet har kallnat. En ny panna surrar strax över elden, man karvar lite på renköttet, man sippar lite på virren.

Man lever. Man känner att man lever.

Snart börjar öringarna vaka igen..