|
Meny
Dikter
|
|
Smärta
Tillägnad alla som har/har haft det svårt i livet. Han ligger ner. Sparkarna haglar omkring honom. Han har inte en chans att resa sig, han är utlämnad, utlämnad till ödet av de som inte tycker om honom. De är många, vissa är långa, vissa korta men alla har de en sak gemensamt; de hatar honom. Vissa för att de ser honom som dryg, vissa för att han är populär, vissa för att de faller för grupptrycket. En till spark kommer, den går mot hans huvud. Sparken träffar honom i bakhuvudet, någon som stod bakom honom sparkade men vem bryr sig? De som inte sparkar tittar på, ingen bryr sig. Ingen vågar, de som inte vill sparka är rädda för vad de andra ska tycka. De som vill sparka bryr sig inte vad som händer så länge de får sparka. De känner en tillfredställelse i att sparka, att kunna sparka på någon som inte kan ge tillbaka. Han försöker säga något men halsen bara brinner och hans huvud smärtar. Han ligger där och går mot en säker död, utelämnad till de personer som hatar honom. Om han nu ska dö så kan han väl dö snabbt och smärtfritt men nej. De vill se honom plågas, de vill se honom lida. Alla sparkar, han har hela världen mot sig. Varför vet ingen, han ville aldrig någon något ont. Han ville bara finnas till och hade alltid ett leende på sina läppar. Nu syns det inte mer att han är en människa. Näsbenet är krossat för länge sedan, hakan finns det inte mycket kvar av och kindbenet är obefintligt. Han är inte människa längre, men i deras ögon har han aldrig varit det. Han var bara någon som man kunde slå på när man ville, han slog aldrig tillbaka. Hans ögon är stängda, hans medvetande är borta sedan länge. Han är död, han är äntligen fri från det helvete han var född till. Fri från att leva. Ingemar Berg, 10 maj 2002
Mina tankar om "Smärta":
|
Kommentarer, utskällningar, beröm eller annat smått och gott skickas till
berg_i@hotmail.com