Att leva med PCOS
Jag fick diagnosen PCOS den 4 augusti 1998. En svart dag. Det var svårt att acceptera att just jag skulle vara drabbad. Jag tyckte att världen var orättvis.
Jag fick en remiss till Kvinnokliniken redan 1997. Jag hade då inte ätit p-piller på drygt ett år men mensen var fortfarande oregelbunden. Under ett års tid hade jag haft tre menstruationer. Det upptäcktes då att jag hade cystor på äggstockarna men någon diagnos ställdes inte. Undersökande läkare menade på att det var vanligt för kvinnor att ha cystor och att det inte var något att oroa sig för. Han sa att mensen snart skulle bli regelbunden. Efter ytterligare ett år hade jag fortfarande oregelbunden mens. Ytterligare en remiss gick ut och jag fick en ny tid på kvinnokliniken. 4 augusti 1998 fick jag så diagnosen PCOS.
Jag upptäckte det hela p g a att jag hade oregelbunden mens. Det fick mig att fundera om allt stod rätt till. Att jag skulle vara infertil (eller kanske t o m steril) hade passerat mina tankar men jag hade snabbt försökt glömma det. Att jag inte skulle kunna få barn när jag var redo för det var inte något jag ville uppehålla mig vid någon längre tid. Min oregelbundna mens hade jag tillskrivit att jag under ett par år ätit samma typ av p-piller och att jag därför hade obalans i hormonerna. Så var nu inte fallet. Jag fick senare veta att PCOS faktiskt har en hämmande effekt på bildningen av cystor i äggstockarna.
Under två månader hade jag svårt koncentrera mig på någonting. Jag hade precis påbörjat sista terminen på lärarutbildningen. Att säga att studierna blev lidande är en underdrift. Jag såg mig en framtid utan barn. IVF-behandling är ett alternativ, men köerna är långa. Adoption är ett annat alternativ som dock är fyllt av år med byråkrati.
Den 9 september 1998