Mörker

Mina drömmar har blivit ett fängelse
Ett rum ur vilket jag är totalt oförmögen att fly
Ett rum som förutom mig bebos av ett ogenomträngligt mörker
Vars enda uppgift verkar vara att spela mig dessa satans små spratt
Ända tills dödens dagar
Det säger sig vara min vän men jag vet att så icke är fallet
Upprepade gånger har jag lurats att gå i detta mörkers förrädiska fällor
Fällor vilka blivit som ett gift för mig,
som finns i mitt blod och som blivit en del av mig
En men vilken jag inte stoltserar och med banér välkomnar

Visst har jag sett en och annan låga flämta till då och då
Lågor som jag vet alla har kommit från samma ljus
Ett ljus fullt med så mycket liv och värme
Men trots detta ett ljus som snabbt kvävs i mitt syrefattiga rum
Troligtvis har jag min vän mörkret att tacka för detta
Eller kan det vara så att ljuset slocknar av sig själv
Som en följd av min iver att hålla fast vid det

Från min brits stirrar jag upp mot det jag tror är taket
Inte mot något jag ser utan mot något som jag hoppas se
Bara en enda liten låga som orkar och vill hålla sig vid liv
Lite längre än bara bråkdelen av en sekund