Lite högre upp på sluttningen, bara några minuters gångväg åstad, bodde Marc's hurtige moder i en bastant kåk.
   Den större trädgården var utsmyckad med allsköns växter och träd och nu förstod man att just modern var den som låg bakom även familjens magnifika trädgård.

Ett stenkast från huset låg en pool placerad - inte stor men ack så behaglig.
   Här spenderades mestadels dagtiden under den drygt veckolånga 'rehabiliteringsperioden'.

Under kvällarna begav vi oss över gränsen in till centrala Genève och förlustade oss i den trevliga men ganska dyra staden, ungefär i Göteborgs storlek.

Med stormsteg närmade sig dock dagen då hemfärd var ett faktum. En mycket behaglig vecka var till ända med mer sol och mindre regn.

Ger mig iväg vid middagstid efter avsked med kontinentala kindpussar och allt... (tre om det var en fransyska och två om det rörde sig om en schweiziska - eller om det nu möjligen var tvärtom..?)

'Merci bien - au revoir!'

Tar sikte mot Mount Blanc och har således några timmar på mig innan det schweiziska sommarmörkret skall sjunka ned från alptopparna.

Eftermiddagssolen värmer och det är med blandade känslor man funderar över de drygt 1300 kvarvarande kilometrarna i sadeln innan man kan pusta ut i sin hytt på båten till Sverige...

Efter några timmar susar jag in i den lilla byn Samoën, belägen i skuggan av det berg hela Tour de France-karavanen skall ta sig uppför under morgondagen.
   Beslutar mig för att slå läger här och påbörja stigningen i tidig otta istället.

Trots att det ligger en camping alldeles i närheten kör jag snikvarianten och spikar upp tältet precis utanför och genom detta klipska drag kan jag för de franc jag sparar glufsa i mig en tallrik restaurangkäk.

För att sedan givetvis utnyttja campingens toaletter för erforderliga nattbehov.
.
.

Den förhatliga (men ack så välbehövliga) larmsignalen hugger sönder mina ljuva drömmar redan klockan 04.30.
   Vet ej hur lång tid det kan ta för mig upp till det bergspass jag bespetsat mig på, men kliver för säkerhets skull upp i god tid; det vore ju fan att missa detta efter allt trampande och slitande...

I byn råder redan full rulle och jag kan göra mina specialinköp för en dag som åskådare av världens, alla kategorier, hårdaste och tuffaste tävling.
   En flaska rött, några baguetter, olika sorters ost, frukt, Coca-cola och dylika nödvändigheter.

Allt spänns fast och min mödosamma klättring kan ta sin början.

Inledningsvis går allt som smort men det dröjer inte länge förrän den kroniska uppförsbacken kräver sin tribut och jag blir tvungen att kliva av och gå långa sträckor.
   Serpentinkrokarna dyker upp alltmer frekvent och man ser här och var hur det pyr ur rykande askhögar som vittnar om att det har gått rätt livat till på berget under natten. Här och var ligger människor och sover i diken och i kohagar. En del med sovsäckar, andra bara helt utslagna i det de klädde sig igår morse...

Det är maffigt att beskåda ljusspelet då solen kliver över alla höga krön och kammar och höljer dunkla dalar i sirlig dager och får det kyliga morgondiset att ovilligt maka på sig.

Det väntande folket vid vägkanten roar sig genom att ivrigt heja på då jag passerar dem; 'Courage! Courage!' ropar de i chorus och klappar taktfast i händer.

Utsikten är bedårande och jag tar mig ofta tid att stanna och njuta ett slag.

Snart börjar jag ana att toppen är i nära anstående. Bilkaravaner står i dubbla led på var sida vägen och det är fullt med förväntansfulla fanatiker utefter kanterna. På vägbanan står att läsa alla tänkbara cyklisters namn och stall; här har anhängare förberett sig i dagar.
   Jag ser även sprayat med jämna mellanrum den karaktäristiska treudd som en cykeltokig berlinare tagit som exlibris under sitt mångåriga beskådande. Han är alltid utspökad i en röd djävulsdräkt och med sitt tomteskägg har han gjort sig till en skojig berömdhet på de stora etapploppen.
   Tyvärr ser jag aldrig honom i egen hög person. Synd - det hade varit kul att växla några ord...

Till slut är jag uppe vid den stora banderollen som kungör det sista backkrönet på dagens etapp.
   Col de Joux-Plane: 1718 meters höjd över havet. Gott!

Det myllrar redan av människor och ytterligare fler är på väg.
   Jag kånkar upp cykeln till behörigt avstånd från vägen, lastar av all min mat och de värdefullaste prylarna och klättrar upp ett tjugotal meter och mutar in en plats i solen.

Folk fortsätter strömma till under de timmar jag sitter och mumsar på mina läckerheter och det blir snart dags att försöka slå sig in bland de flerdubbla leden längs vägbanan.

Med vassa armbågar hugger jag till mig en liten yta på cyklisternas högra sida och nu börjar det bli riktig stämning häruppe.
   Det skriks och tjoas, sjungs och skrattas. En del hoppar och dansar på taken på sina bilar och husvagnar och det vajas med alla möjliga flaggor - flest franska och italienska dock.

Vi får av entusiastiska tifosis reda på att Pantani tydligen gått loss solo, men ingen vet med exakthet när han skall dyka upp.
   Då och då går det ett sorl genom publiken och alla sträcker på sina halsar och hoppas att cyklisterna är på gång.

Tidigare idag har proffsen trampat sig upp och förbi inte mindre än fem bergspris; två tredje -ett andra -och två första kategoriberg(!).

...Janne L's åskådarposition
.
.
Till slut dyker Han upp och denna gång vet vi att Pantani verkligen är här; alla skriker allt vad de kan och man kan liksom följa 'il pirata' på vågen av allt vrålande (måste vara lite kämpigt för hans känsliga elefantöron att cykla mitt i ett konstant gapande...).

I ett huj har han krängt sig förbi oss och det är alldeles ruskigt var det går undan.

En knapp minut senare kommer Virenque i bergatröjan med ledartröjan Ullrich på hjul och efter ytterligare en halvminut fjolårssegraren Riis tillsammans med Escartin. Helt fantastiskt!

På grund av alla grymma stigningar under dagen har fältet splittrats upp och det kommer aldrig någon egentlig klunga utan mer små sporadiska grupper. Och man skymtar storheter som Olano, Brochard, Moreau, Dufaux och många andra.

Jag söker mig tillbaka upp till min plats och ser därifrån bland andra en mycket trött Jalabert sitta med i en av de sista grupperna. Han går sedermera i mål som 63:a, distanserad med hela 23 minuter - här rasade den populäre fransmannen rejält i resultatlistan...

När det hela är över påbörjas nedfärden till målområdet i Morzine och nu är man glad att man har cykel; de bilköer som uppstått är inte av denna värld och jag susar nöjt ned och är snart framme.

I den lilla alpstaden råder en stimmig och stojig stämning med nära nog karnevalprägel. Jag kollar runt lite bland stånden, blir sugen på en bergatröja men min storlek visar sig vara slutsåld och efter ytterligare lite mingel lämnar jag hela Tour de France-cirkusen bakom mig.

Trampar i sakta mak vidare norrut och framåt kvällningen ser jag åter Genèvesjön glittra vackert i solnedgången.
   Jag följer dess strand och finner snart en liten camping där jag tar in och slår upp mitt tält.
   Efter lite vederkvickelse knyter jag mig och somnar med ett leende på läpparna och drömmer om hur jag skär mållinjen i Morzine och som segrare får mottaga vackra priser från ännu vackrare damer...

Zzz...
.
.

Strålande väder och jag packar snabbt och effektivt ihop mina prylar och ger mig av.
   Jag följer ytterligare några timmar den väg som går alldeles utefter sjön tills jag når dess ostligaste hamn och viker här norrut mot Montreux - för att därefter leta mig nästan rakt västerut till Lausanne.
   Det är ganska berömda städer som passeras men de är inte större än att man på någon halvtimma, timma cyklar genom dem.

Nå, väl i Lausanne styr jag i en tryckande, snudd på obehaglig, värme kosan uppför de branta vinsluttningarna som kringgärdar Genèvesjön och efter kolossala svettattacker kan jag, då det börjar släta ut, dra en lättnadens suck och konstatera att jag nog aldrig transpirerat så mycket i hela mitt liv.

Efter ett välbehövligt tröjbyte vänder jag styret mot nordost och väljer därmed en annorlunda väg tillbaka jämfört med nedresan; nu cyklar jag istället söder om Neuchâtelsjön.

Sent om sider äntrar jag staden Biel och inte en camping så långt ögat når.

Jag sätter mig i mina svettiga cykelkläder på en rätt fachionabel restaurang och får därmed finna mig i att - av såväl barn som vuxen - bli rätt uttittad medan jag beställer en schnitzel, som visar sog vara så god, så god.

Fortsätter sedan mitt planlösa letande efter en camping, trots att någon sådan inte verkar finnas här i staden.

Det mörknar och eftersom jag inte har någon belysning (trodde idiotiskt nog att det inte skulle behövas) blir jag stoppad av snuten.
   Då de märker att jag behärskar varken franska eller tyska tar de till sin fantastiska engelska och frågar (med kraftig fransk brytning...): 'What are you for?'.
   Det låter ju förstås helknasig men jag är tämligen säker på att de med sin fråga egentligen avser: 'Where are you from?'.
   'What?' säger jag med ett tillgjort dumt utseende. 'What are you for?' frågar de igen - lite kraftfullare denna gång. 'W- w-what?' Jag dummar mig igen.
   Nu tar chauffören, som hittills suttit stum, till orda: 'What are you for'? Han tar i så jag tror ratten skall lossna. 'Sårry, batt aj dånt nåo vått ju miin' hasplar jag ur mig och de blir då så sura att de helt sonika trycker gasen i botten och med en ilsken rivstart drar därifrån.

En stund senare möter jag samma snutpar igen och de saktar ånyo in men stannar dock aldrig helt. Konstapeln i passagerarsätet pickar sig med pekfingret mot huvudet och hånskrattande tycker de båda att jag är en präktig korkskalle.

Och gärna för mig. Jag lever hellre med det än böter... Och korkskallar kan de vara själva - som inte kan engelska! Fuckin' stupid!

Jag beslutar mig för att släpa in cykel och all packning i en skogssluttning och sova under bar himmel och hoppas på att vädergudarna står mig bi.

Skickar innan jag somnar det obligatoriska SMS-meddelandet till mor och far: 'Har äntligen hittat en camping i Biel, Schweiz och har precis slått upp tältet'. Sådär ja, nu är de trygga...

God natt!
.
.

05.23. Det börjar regna. Skit också...

Det som inte fick hända, som man ändå visste skulle hända, har alltså just hänt.
   Det börjar lugnt och försiktigt; jag vaknar redan av de första dropparna och i skydd av lövverket ovanför kan jag snabbt sno ihop det lilla jag packat upp och ge mig av.

Den enda vägen jag hittar som leder mig norrut ur staden är rätt stor och det känns som jag egentligen inte får cykla där, men efter ett tag kan jag ta mig till vägar mer avpassade för mig.
   Regnet vräker nu ned och jag undrar smått hur pass vattentäta väskorna egentligen är. Enligt cykelhandlaren hemma i Göteborg skulle de ju vara det...

Timmarna går och tankarna i huvudet likaså.
   Funderar på om detta egentligen är skoj. Undrar förresten om jag är i Frankrike nu? Om det är roligt att veta att man har kanske 1000 kilometers trampande innan man riktigt kan pusta ut igen. Är inte det där en typiskt fransk vägskylt? Och att vädret faktiskt kan se ut så här resten av resan. Jovisst är jag i Frankrike - när passerade jag då gränsen..?

Hmmm...

Det håller dock på att ljusna vid horisonten och framåt 11-snåret har det faktiskt slutat regna. Då jag blickar ned i dalgångarna ser jag att det av regnet bildats små molnsamlingar och med de lövtäta träden uppskjutna genom bankerna ser det hela lite trollskt ut.

Sagobilderna byts sakteliga ut mot den smolkiga verkligheten då jag närmar mig Mulhouse igen.
   Denna gång kommer jag från söder och tar mig sedan raskt genom staden norrut och slipper således uppleva den syntetiska miljön kring Peugeot-området i öster.

Jag halkar sedan som på ett bananskal in på den väg Tour de France skall fortsätta genom landet och jag vet att målgången för dagens etapp är förlagt till Colmar.
   Plockar återigen fram kartan och funderar på om jag inte kan hinna till Colmar och bevista även en målgång - det hade varit häftigt!
   Särskilt som jag inte alls kalkylerat med det.

Så jag sätter igång att hoja som en galning och från nu är det inga som helst problem att hitta vägen; det är mer än väl skyltat och jag ser till och med hur många kilometer det är till målsnöret...

Dock grusas mina nyvunna förhoppningar av en stroppig fransk snut i en obetydlig håla som jag ej längre minns namnet på.
   Han låter mig helt enkelt inte cykla längre på den bana där karavanen senare skall dundra fram, trots att det är flera timmar kvar tills de dyker upp.

Efter några minuters tjurande vid vägkanten beslutar jag mig för att chansa på en annan väg, som i och för sig är längre men det kan gå.
   Sinnet skiner åter ikapp med en plötsligt strålande sol och luften står helt stilla i det platta landskapet.

Trots mina tappra försök hinner proffsen före mig.
   Jag anländer till målområdet samma väg som cyklisterna och kan ju, tänker jag, alltid roa mig med att spurta i mål som dem - bara det att själva målställningen redan är på väg att demonteras. Om några timmar är det endast den ditmålade reklamen i asfalten som vittnar om att det enorma Tour de France stormat förbi.

Försöker ånyo få tag på bergatröjan men tydligen är min storlek slutsåld.

Det börjar regna igen. Vräker ned. Ännu värre än i morse.
   Jag tar, liksom många andra, skydd under taket på en bensinstation. Inser att det nog kommer hålla på ett tag och ger mig ut i skyfallet. Hittar en camping och slår i vätan upp tältet.
   Det håller upp.

Senare på kvällen visas ett sammandrag från etappen på TV.
   Tydligen var Neil Stephens vass och lyckades hålla sin utbrytning och gick i mål i ensamt majestät.
   Tydligen hade han fått en son i dagarna som han hedrade genom en vaggande målgest.

   Skoj för honom...

Jag går och lägger mig och tänker på om jag hade fått upp tältet igår kväll kunde jag kanske legat kvar i regnet och gett mig av då det höll upp. Och om inte den nitiske snuten stoppat mig i den lilla hålan kanske jag hunnit fram och fått se målgången och kanske hunnit köpa bergatröjan innan min storlek var slutsåld. Och kanske hade jag klarat mig från det sista regnet...

Då hade det kanske kännts bra. Nu känns det skit!
.
.

Sticker ut näsan och kan konstatera att det fortfarande är ganska trist väder och att tältet fortfarande är vått efter nattens regnande.
   Det är dock ganska varmt och duken har torkat någorlunda då jag käkat frukost.

Fortsätter sedan mitt trampande norrut och håller mig nu hela tiden lite väster om min nedfärdsrutt, vilket gör att jag denna gång inte kör genom Strasbourg.

Det gråmulna uppehållsvädret fortsätter resten av dagen och det är ett lite tråkigt landskap jag färdas genom.

Framåt kvällen då jag tycker det blir dags att försöka hitta en camping finner jag på kartan att det inte finns någon i närheten.
   Efter ytterligare någon timmes cyklande hittar jag, 30-40 kilometer väster om Karlsruhe, en liten glänta ett hundratal meter från vägen där jag bereder mig en privat liten camping.

Hoppas nu bara inte någon ilsken markägare kommer hit och börjar gorma...
.
.

Natten var lite kylig men jag har klarat mig från regn. Även den påföljande dagen är kall och rå.
   Packar med van hand ned allt på sin plats och ger mig iväg.

Efter en stund börjar det regna igen och det blir ännu kallare. Detta är något jag, liksom att hoja i mörker, inte riktigt planerat - eller snarare har missat; jag har inte packat ned några långa cykelbyxor. Inte ens några benvärmare.

Det dröjer förstås inte länge förrän jag fryser rejält och jag stannar till under ett tätbevuxet träd och drar på mig ett par vanliga brallor och avvaktar vädret.

Det håller upp och ljusnar en aning och jag kan byta om och cykla vidare.

Omgivningarna har nu skrynklat till sig och det är vackra små dalar och lummiga bergskrön jag tar mig förbi och jag stannar då och då till och pustar ut.

Och plötsligt slår det mig: Kanske skulle jag svänga in i någon närliggande stad och ta tåget en sträcka?
   Jag har ju så att säga redan uppfyllt de mål jag hade med min lilla tripp; jag tog mig ned till Genève och hade en vecka där och jag har sett en bergsetapp i Touren.
   Dessutom har jag idag fått in nya friska pengar på mitt VISA-kort.

Jag stannar till igen och tar mig en allvarlig funderare på min idé. Ärligt talat så har de senaste dagarna varit förbannat tröga. Att cykla i regnväder är skit - särskilt om det dessutom rör sig om en ren transportsträcka genom Tyskland till Kiel...
   Nä, Kaiserslautern Hauptbahnhof nästa!

På betydligt lättare ben fortsätter jag vidare mot mitt nya mål och efter några timmar är jag framme.
   Kaiserslautern är en ganska fin stad, inte alltför stor och jag har inga problem att hitta centralstation och väl där handla mig en nattbiljett till Hannover.

Det är ganska många timmar kvar tills tåget skall gå och jag försöker hitta en simhall där jag kan ta det lite lugnt och fräscha till mig.
   Efter vissa problem hittar jag äntligen ett bad men det visar sig förstås vara stängt och igenbommat - på obestämd framtid, som det verkar...

Cyklar härmed runt lite planlöst, stannar till och käkar på McDonalds och trampar sedan tillbaka till station där jag sätter mig och väntar.

Till slut kommer tåget och jag parkerar cykeln i en för detta avsedd vagn, plockar av väskorna och tar dem med in i kupén.
   Som jag visst verkar ha för mig själv - trodde jag; just innan avgång ramlar det in två bullriga tyska män i övre medelåldern och för ett oherrans liv.
   Då de fått ordning på sitt bagage sätter de sig ned och börjar prata med mig men eftersom de inte kan någon engelska (eller svenska heller för den delen...) och jag ingen tyska så rinner konversationen liksom ut i sanden.

Innan herrarna knyter sig skall de (förstås!) ha sig en liten rackabajsare och de halar fram varsin 5 cl-flaska, skålar med varandra och avbryter sig. Den ene börjar frenetiskt rota i en påse och plockar sedan upp ytterligare en liten flaska som han bjuder mig på.
   Jag ser det som ren oartighet att tacka nej, men ångrar mig i den stund jag knäcker av korken; det luktar precis som Jägermeister, vilket jag sedan tonårens naiva premiärkrökande avskyr.

'Danke! Ehe-he he! Got? Ja, jaa'! (Huaaa!!! Fy för den lede!) 'Cheers'!.

Jag ler instämmande mot dem och nickar och tackar som en glad japan innan jag sväljer den vämjeliga drycken.

De fem stackars centilitrarna åker jojo upp och ned i strupen innan de slutligen, långsamt, sjunker ned i magsäcken, där de sedan ligger och förpestar varje rap i två dagar.
   Med glasartad blick och min svettande panna tryckt mot kupéfönstret tvingas jag sedan lyssna till de två tyska valrossarnas svåra snarkningar innan även jag kan möta John Blund.
.
.

Huaa! Plötsligt ljuder mobiltelefonen för väckning vilket antyder att vi snart bör anlända till Hannover. Klockan pekar på strax före 04.30.
   Någon kvart försenat stannar tåget med ett skrap och det är dags att kliva av. Jag kånkar ut med mina väskor och ställer ned dem på perrongen och smyger in i cykelvagnen. Hundratals (åtminstone känns det som så många...) cyklar trängs om utrymmet och jag kan inte för mitt liv minnas var jag ställt min.
   Alltmedan jag står där och spanar kommer en fjunig man i illa sittande tågarbetardress rusandes från ingenstans och drar ned jalusit, ropar något stressat tyskt i sin walkie-talkie och helt plötsligt, innan jag hunnit skrika 'halt', rullar tåget vidare. Och kvar står mina väskor allena.

Nu blir jag riktigt jävla stressad, ja snudd på panikslagen. Allt ligger där i min packning; pass, biljetter, telefon - allt!

Förstås påtalar jag för ynglingen att läget är lätt frestat för min del, men han kan ju givetvis ingen engelska. På min inte så lite skärrade uppsyn anar två nyss påstigna ungdomar att det är fara å färde och undrar vad som står på. Jag förklarar situationen för dem och de översätter i sin tur för den förtappade springschasen - som tar sig för pannan då han inser vad som hänt.
   Snabbt anropas tågchefen som inom kort gör oss sällskap bak i cykelvagnen och vi redogör för honom hela förloppet. Via lokföraren kontaktas personal på stationen i Hannover och de bekräftar att väskorna står kvar och tas omhand.
   Puh! Det var några svettiga minuter.

Nästa stopp är Bremen cirka 120 kilometer bort. Chefen grejar så jag gratis kan ta ett nytt tåg tillbaka till mina kära ägodelar.
   Som tur är skall även de båda hjälpsamma ungdomarna av här och de lotsar mig fram till rätt spår och förklarar scenariot för den nye stinsen. Inga problem skall det visa sig och vid 08.30-snåret kan jag ånya hoppa av i Hannover.

Jahapp, väskorna skulle tydligen finnas att hämta i en service point. Jag hittar lätt dit men har oturen att där stöta på den genom tiderna grinigaste gubben Tyskland skådat. Han blir rent vansinnig på mig för att jag inte fixar tyska. Spottande och fräsande kastar han åt mig en liten papperslapp med telefonnumret till någon hittegodsavdelning. Som har öppet måndagar, onsdagar och fredagar - idag är det lördag...
   Ställer mig i kön och hoppas på att någon annan än pH2-gubben kan expediera mig - men icke. Han blir ännu argare än sist och jag känner att det enda raka är att ge honom fingret och gå därifrån.

Jag spatserar, påtagligt uppretad över att de inte kan ha någon engelsktalande människa i service pointen på en såpass stor tågstation som denna, bort till biljettluckorna och hoppas på lyckan där.
   En schysst snubbe i 30-årsåldern stänger faktiskt sin lucka för att hjälpa mig - hedervärt! Vi knatar bort till spåret där jag först ankom Hannover och får där tag på den man som omhändertog mina väskor.

Och se! I en liten byrsa ligger de på en skottkärra. Danke schööön!

Efter alla dessa äventyr känner jag att jag är rejält hungrig och skaffar mig en ordentlig frukost, sätter mig på en parkbänk och bara slappnar av.

Jag slänger sedan in väskorna i en förvaringsbox och tar mig därefter en shopingdag i staden.

Framåt eftermiddagen är det dock dags att grensla cykeln och ge sig av norrut. Det kassa vädret lämnades kvar i Kaiserslautern och det är en riktigt skön nordtysk sommarkväll som snart gör sitt inträde.
   I skymningen hittar jag en pytteliten camping och kan nöjt somna in och återigen känna att 'detta är livet'.
.
.

Gott väder igen och idag händer absolut ingenting.
   Möjligen då det faktum att man självklart kör fast i Hamburg igen. Trots mängder av försök att lokalisera mig på kartan ger jag upp - spanar upp i himlen för att se var solen står, en blick på klockan och med hjälp av detta trick bara mata på mot norr.
   Vid eftermiddagstid står mig dock lyckan bi; i en större korsning står jag och vrider och vänder på kartan då det plötsligt dyker upp en herre på cykel som tydligt tycker jag ser lite vilsen ut. Jag förklarar att jag helt enkelt vill ta mig ur staden i nordlig riktning varefter han ber mig 'hänga med'.
   Färden går i ett rasande tempo över gator och torg, bland bilar och fotgängare och till sist pekar han bara i den riktning jag skall fortsätta och svänger själv iväg åt ett annat håll - jag hinner inte ens tacka honom...

Det har blivit kväll och dags att leta rätt på en camping igen. Efter ytterligare några kilometers hojande ser jag den välkända tältsymbolen och kan sent omsider kliva av. Campingen har stängt för kvällen och via en skylt på dörren uppmanas jag betala på morgonen efter 08.00, då de öppnar igen.

Mat, dusch, tandborstning och sedan sovsäcken.
.
.

Jag packar ihop mina grejor och ger mig iväg utan att betala. Eftersom de inte vet att jag checkat in tyckte jag inte det var någon idé...

Nu väntar bara en ren transportsträcka på knappa 100 kilometer innan jag kan rulla ombord på färjan igen. Jag tar det påtagligt lugnt och njuter av det vackra vädret och det enormt vackra, platta tyska landskapet (not...).

Som väntat gick det hela som en dans då väl Hamburg passerats och ganska tidigt är jag tillbaka i Kiel och efter några timmars väntan kan jag äntligen äntra Germanicas lastutrymme. Jag låser hojen och plockar med mig väskorna upp till min hytt.

Först tror jag (liksom på tåget) att jag  har hytten för mig själv men snart stövlar det in en yngre tysk herre och lägger rabarber på en brits. Han verkar trevlig och berättar att han och hans flickvän minsann skall cykelsemestra i Sverige. 'Grattis' tänker jag och skattar min lyckliga stjärna att det trots allt är över för min del.

I tax-freeshopen inhandlas rusdrycker samt allehanda förnödenheter och efter några varvs promenerande runt fartyget faller jag död ned i min överslaf.
.
.

Hem ljuva hem! Även om jag inte är så stormförtjust i min hemstad är det ändå skönt att komma tillbaka.
   Med ett av tunga varor nära palt bakdäck leder jag av cykeln från båten bort till mor Ulla som idogt väntar mig vid kajen. Hon har, dagen till ära, knutit en liten blomsterkrans som hon träder över mitt huvud och önskar mig välkommen hem.

Jag säger varmt tack, lastar upp hojen på bilens cykelställ och så åker vi hem.
.
.
.