Jag har tänt ett ljus för offren i USA ~
Jag uppmanar er att göra detsamma.
26 september ~ Flodhästar & tranor
Skolan fortsätter och det gör även min vänskap med Sirpa. Vi var förresten ute och red i lördags. Vi skulle ha gjort det redan i fredags men när jag kom till mina föräldrar så berättade de om en stor polisdrive som startat under fredagen här i Sörmland. Jag konstaterade snabbt att man inte ska utmana ödet och en bil som har på tok för lite mönsterdjup *dvs nästan inget alls* har inget på vägen att göra när man vet att man kan få ganska stora böter för det. (Jag vet att vi givetvis inte borde köra den annars heller men däckkontot är för tillfället tomt.)
Denna gång så red vi en tur som ridit förut. *Tror inte att Sirpa vågade hitta på någon ny tur.... med tanke på vilseridningen i skogen* Gladur lyssnade lika mycket som vanligt på Sirpas smackningar och "inbromsningar". Fast i slutet fick vi till en skön galopp på åkern fastän de var bakom oss. *även jag lär mig nog till slut!*
Annars manade helgen till svamprensning. Mamma o pappa hade varit i skogen och plockat svamp och hittat mängder med Trattkantareller. De hittade så mycket att de fick åka hem från skogen med vetskapen om att det fortfarande fanns massor kvar. De ville dock inte ta reda på allt, vi gjorde det gärna. Micke o Marcus var och sköt i Söndags. Ett besök hos svärföräldrarna hann vi också med. Borde dock suttit och läst läxor, men det lockar inte. *mmm lyllos Sirpa......*
I går började mamma och jag på Slow-motion-karate!
Nja - Qi Gong alltså! Vi har flera gånger hört att det ska vara bra för både kropp och själ. Eftersom jag och idrotter inte riktigt fungerar så bra tillsammans *tycker det är dö-trist* så har jag funderat på om detta skulle passa. En Wiplash skada i nacken har tydligt talat om att något behövs göras. Brorsan och hans fästmö (massageterapeut resp. friskvårdsterapeut, dessutom idrottstokar) missar sällan ett tillfälle att påminna mig!
Sagt och gjort, i lediga kläder tog vi oss till gympasalen. Min gamla barnmorska "N" hälsade välkommen och vi värmde upp genom att slänga med armarna fram o tillbaka.
Med skön kinesisk musik i bakgrunden visade hon flera olika övningar. Koncentrationen var på topp. I sakta mak så plockade vi ner månen med hjälp av munken (!?) ~ och tränade andning i samband med rörelserna. Jag lovar att man kände sig hellöjlig i början ~ men alla är ju lika löjliga så.... jag trodde nog också att själva rörelserna skulle utföras ännu saktare.
Balansen tränades med att i Tranans fotspår stå på ett ben med armarna utsträckta åt sidorna och huvudet sträckt bakåt! Armarna föreställde då vingarna och de skulle man graciöst breda ut för att sakta föra dem samman, då med nedböjt huvud.
Andra övningar var: Munken sprider ut molnen, Fjärilen och Flodhästen tittar på stjärnorna! Ni kan ju föreställa er hur man gör dem.
Vi fick tillsägelsen att bejaka våra magar ~ de där som man alltid har hört att man ska hålla in. Nu ska man försöka att koncentrera sig på att bukandas. Det gör så att lungorna får mer plats och då får kroppen mer syre.
Andningen är A och O i QiGong och tanken är att man ska fokusera sin uppmärksamhet, korrigera kroppsställningen och reglera andningen sammtidigt som man ökar rörligheten. Med qigong kan man därför öka kroppens egen förmåga att bevara hälsan. Värt ett försök!
Trots att "N" berättade att man gärna fick gäspa och känna sig sömnig så tänkte jag att: inte kan man väl bli trött och gäspig här stående mitt på golvet ~ men se det kunde man visst det!* "N" pratade om att värmen skulle sprida sig genom hela kroppen och det är bara ett ställe den inte nådde *inte bara hos mig* För golvet var svinkallt! Och hon ville att vi gärna skulle vara barfota för att känna oss rejält jordade... *brrrrrrr*
Något som däremot förvånade mig ganska rejält är att man kände sig så otroligt utvilad efteråt, vilket igår passade mig utmärkt. Jag hade efter kursen massor att repetera ingör provet i Företagsekonomi idag.
Hur provet gick??? Det får tiden utvisa. Uträkningarna har jag inga problem med men ett par frågor är jag tveksam till om han *läraren* godkänner. Det blir nog en tolkningsfråga.
20 september ~ Tomhet
Igår var jag till skolan, precis som vanligt men det fanns något som inte var som det brukade! Stolen brevid kändes otäckt tom!
Sirpa var hemma eftersom huvudet värkte, men det fanns en annan känsla i hennes frånvaro, just denna dagen. Stolen hånade i sin ensamhet. Känslor av övergivenhet och en ännu tråkigare skola.
Trots att hon inte sagt det rakt ut så kände jag att hon nu tagit beslutet. Beslutet att lämna oss i klassen och vandra ut på en annan väg, för att få fortsätta utvecklas, få göra något praktiskt.
Det har givetvis inte varit något lätt beslut att ta, med allt slit som varit och allt jobb som lagts ner. Jag kommer att sakna henne enormt. Vi har kamperat ihop i skolan i nästan två år nu och nu ska den eran avslutas och detta sker inte utan vemod.*i alla fall inte från min sida* Hon har ju liksom funnits där brevid hela tiden. Jag har ju visserligen vetat om funderingarna ganska länge (och att hon inte älskade siffror visste jag redan innan vi började) och man kan inte tvinga någon att stanna kvar och göra en halvblesyr när denne någon redan tappat lusten att läsa vidare.
Jag tänker inte på några villkor släppa henne privat även om jag är rädd för att vi ska tappa kontakten. Jag tror inte det händer. Jag vet att det inte händer för det tänker jag inte tillåta. Nätet är en stor hjälp till detta även om vi inte kommer att ses "live" så kommer vi mejla rätt ofta.
Idag kom hon till skolan och pratade med lärare och syo. Klassen protesterade men alla accepterar (dock motvilligt) beslutet. Även om vissa försök gjordes för att få henne att ändra sig.
I morgon håller vi tummarna ~ allihop ~ för att hon ska få det besked som hon vill ha. Jag hoppas så innerligt att det blir så att hon får det eftertraktade jobbet. Vad det är får hon själv berätta ~ om hon vill.
De flesta i klassen inkl. jag har kännt att det varit otroligt kämpigt att komma igång efter sommaren. Framför oss väntar en tung höst med massor att läsa. Själv känner jag att tre terminer hade räckt mer än väl.
kommer att fortsätta håna mig!
16 september ~ Livet går vidare!
Trots veckans tidigare händelser så går livet vidare.
Vi måste försöka vara tacksamma för det även om vi då och då ska skänka en tanke till som varit mindre tursamma. Detta kan kanske stärka omtanken till medmänniskorna, och vi måste nog tänka likadant som en pojke på radion sa;
Det är många som lever också!
I fredags var jag med Sirpa på en ridtur! Det har jag visserligen varit flera gånger den senaste tiden, men fredagens ridtur var speciell och den kommer jag att minnas länge!
Sirpa hade kollat ut en längre tur som hon ridit tidigare. I början var det mycket asfalt och lugn skritt men sedan kom vi in på en härlig grusväg, som lockade till både trav/tölt och galopp. Jag hittade dock inte riktigt den rätta, sköna sitsen (eller vad man kallar det). Hur som helst så kändes det inte rikitgt bra och det berodde nog på att det högra knät gett sig till känna de senaste dagarna. Dessutom får jag inte någon ordning på längden på de nya stiglädrena (De däringa remmarna som stigbyglarna sitter i) Det blir inte jämt hur jag än försöker.
Vi red på och jag fick tips av Sirpa på hur jag ska förbättra mitt eget uppträdande på hästryggen (sänder omedvetet en hel del dubbla budskap till Gladur ~ eftersom minnet tappat en del ridinformation).
Tränade galoppfattning och vägen var skön och lugn. Ett härligt väder hade vi dessutom fått trots väderprognosens hot om regnskurar.
När vi ridit en bit tänkte jag att skogsvägar i all ära men saknade lite skogsritt. Det är en härlig känsla att trassla sig fram med en muskulös häst under sig. *detta fick jag ångra!*
Vi vek in i skogen på en liten stig som skulle ta oss till en annan skogsväg. Sirpa var dock lite osäker så vi vände tillbaka dit vi kom ifrån. Det skulle finnas två stigar och tydligen var det nästa som var rätt. Sagt och gjort men när vi kom ut på vägen så fick vi se en gammal "traktorstig" som vek in åt andra hållet. Vi beslöt att kolla om den skulle ta oss till badet. (det skulle finnas en sån det har vi sett på kartan) Traktorsvägen var blöt på vissa ställen men fin och mysig. Skogen runt omkring såg sagolik ut och man väntade sig nästan se ett par små troll eller Rumpnissar titta fram bakom någon sten. Det luktade svamp och jag såg en hel del både ätliga och mindre ätliga svampar *sk älgsvampar*
Traktorstigen blev smalare men det var en tydlig stig så vi red vidare. Vi kom fram till en plats med massor av Ormbunkar de som såg ut att ha en stig rakt igenom. Kunde det varit någon som ridit där förut??? Älgar försökte jag med? Vi forserade Ormbunkarna och Sirpa såg åter stigen. Vi fortsatte men tyckte att vi nog skulle var framme snart.
Jag tyckte det kändes allt mer olustigt och jag kan tala om att jag aldrig går själv i skogen. Jag har alltid med mig någon och vill ha visuell kontakt. Möjligen lite längre ifrån men har alltid regeln att man inte får gå ifrån varann längre än att man kan svara på vissling och rop.
Jag följde Sirpa och Vindur tätt i haserna, så den biten var ok. Jag skulle inte gå vilse ensam! I början slog jag bort mina funderingar och förvissade mig om att Sirpa visste vart vi befann oss!
Något som blev svårare och svårare. Jag funderade på att ringa Micke och säga vaddå???
Jag och Sirpa har ridit vilse och är i en skog någonstans som ser ut som alla andra skogar och vi vet inte vart vi ska gå och inte varifrån vi kom. Kan du hjälpa oss?
Det var uteslutet, i alla fall just nu. Intalade mig att jag skulle hålla mig lugn för att inte oroa Gladur, och för att inte jaga upp mig mer. Jag kände hur jag blev allt mer kissnödig *blir det när jag är nervös* värken i magen kom och ökade...... försökte komma på vilken sida om trädet som mossan växer.... vart myrorna bygger sina bon...... det hjälpte inte. Det var som bortblåst och det hade ju inte hjälpt i alla fall eftersom jag inte visste åt vilket håll vi borde ta oss!
Till slut bestämde vi oss för att leta efter Ormbunkarna och försöka komma tillbaka till traktorstigen. Det skulle visserligen ta en massa tid men det gjorde mig detsamma. Det lät bättre!
Vi hittade ett stort område med Ormbunkar ganska snart och vi red in i det. Det var stenigt och bökigt för hästarna, de snubblade *och jag fick tanken att någon av dem skulle bryta benen och att vi skulle behöva fundera ut ett sätt att få hem hästen.* Vi försökte tänka oss hur det hade sett ut när vi red igenom förut, men..... det såg inte ut så! Granen som vi skojjat om fanns inte..... paniken steg inuti mig. Sirpa tittade lite oroligt på mig och frågade hur det var. Försökte verka cool och sa: Än så länge är det lugnt men var snäll och ta mig härifrån. Hon undrade om jag inte gillade äventyr ~ men, nej jag gillar att veta att någon vet vart man är även om jag inte alltid gör det.. Vi diskuterade och kom överens om att vi skulle följa stråket med Ormbunkar och på det sättet försöka att hitta vart vi gått igenom. Jag tog täten och Gladur ökade på stegen, det gör han så fort man är på väg hem. Det ökade känslan av att vi nu var på åt rätt håll. Lite senare fick jag se något som blänkte till långt där borta. Jag talade om för Sirpa att jag ville dit! Hon höll med och vi krånglade oss ner så försiktigt som möjligt och som tur är så är båda hästarna vana att krångla sig fram i skogen. Ju närmare det blänkande vi kom desto mindre kändes magen, och destosäkrare blev vi på att det var ett hustak och en väg.
Kan jag tala om att jag blev lättad när vi tog de sista stegen ut på vägen, som ledde till badet. Då tog jag fram mobilen och tänkte ringa till Micke och tala om att vi var ok. Visserligen visste han ju inte att vi varit vilse men ändå! Jag ville höra hans röst.
Den enda röst jag fick höra var dock Comviq-tanten som meddelade att jag hade för lite pengar kvar på kontot för att koppla upp samtalet! Vilken tur att jag inte försökt ringa i skogen för DÅ hade jag fått panik.
Vi traskade hemåt stallet och det kändes mycket konstigt att sitta av. Efter mer än 2½timme på hästryggen så hade benen förvandlats till darrande gelé och ryggen kändes konstigt ihopknycklad. Hästarna fick ett äpple och sadlades av och släpptes ut i hagen. Båda hästarna slickade i sig saltet från den nya saltstenen och drack för att återställa vätskebalansen i kroppen och gick in för att sova. Vi åkte ner tilll Sirpa och jag lånade telefonen och ringde Micke, sedan drack vi kaffe & det värmde gott i både kropp och själ.
Jag tror att hon var lite fundersam på om jag någonsin skulle följa med henne ut och rida igen. *vi glömde nämligen beställa ny tid* men jag lovade att göra det ~ men inte på några okända turer i fortsättningen!
Det var lite väl mycket spänning idag.*Nästa gång ska jag ta med både karta och kompass!*
På tal om spänning så kom sviterna efter ridturen redan på kvällen. Högra knät värker alltjämt. Det viker sig ibland. Övre ryggen stretar och man studsar till när man sätter sig ner *ändan och svanskotan har fått sig ett par smällar*. Handleder och tumgreppet känns betydligt mer än förr. Jag skulle tro att man sig alldeles för mycket och på helt fel ställen i önskan att ta sig ut från skogen!
14 september ~ Åter i etern!
Så var man tillbaka och vad har då hänt sedan sist ?
Allt som har hänt en själv, har bleknat till struntsaker, när man tänker på alla de hemska händelserna i USA.
När jag kom hem från skolan i tisdags och Micke berättade att det var två plan som flugit in i World Trade Center, så trodde jag att han skämtade, och bad honom att sluta eftersom jag inte tycker att det är något man skämtar om. Han bedyrade att det var sant och vi satte oss framför tv´n.
Då fick vi se att även Pentagon blivit utsatt för en terrorattack. Jag satt sedan framför nyhetssändningarna i stort sett hela tiden under 1½ dygn. Jag fick absolut ingenting gjort. Vare sig läxor eller den nya datorn lockade.
Jag försökte förstå hur det kunnat hända, hur man kan göra något sådant. Vi lyssnade på alla de hemska tragedier och berättelser som visades.
För mig och för de allra flesta människor i världen så är detta helt oförståligt. Även om man emmellanåt kan tycka att USA gärna vill visa sig störst-bäst och vackrast så finns det inget som säger att detta skulle vara sättet för att få den på plats. USA är mäktigt och kommer att sl tillbaka. Men på vilket sätt. På vilket sätt kommer det att påverka oss andra. Jag tycker att de ska slå tillbaka men bara på de som är ansvariga, inte genom en massbombning som kräver ännu fler oskyldiga människors liv.
Jag har fösökt att fundera ut vilka effekter detta kommer att ha på just mitt/vårt liv.
Vintern som närmar sig med stormsteg - kommer att kräva värme i huset. Redan under den första kvällen ökade priserna och man berfarar gastronomiska priser om det fortsätter. Bensinpriset har också ökat men oljan tycker jag nog är värre. I värsta fall så kan vi ju promenera men veden vi har räcker inte över vintern.
Räntorna kommer att gå upp. Vi ska om ett par månader lägga om vårt största lån! Dessutom så har vi ett lån som ligger fritt. Man önskar att man låst dem redan förra veckan!