En liten diktisk krönika

Här va
Står jag (å pekar mot fötterna)
Och kan (slår ut med händerna, som en cirkel liksom) det här
Sen så va det rösterna
(nickar)
jajamen
där (pekar mot huvudet)
massor av dem samtidigt
jobbigt?
Nää då
Ensamheten är som bortblåst
Annorlunda uttryckt: ständigt uppkopplad
Fast sladdlös då va, eller inkopplad kanske
För de, rösterna då, kommer väl någonstans ifrån

Men ser ni
(finger i luften)
jag vet vad som ska till, he he he
Jag och Ojag har beslutat
-(nickar menande)-
i högsta instans att slå oss samman
och då blir högst den samme ett jag,
gränslöst, gränsöverskridande,
en monophon synergieffekt.
Se va bra, lägga in mitt veto mot det jag gör
Och sedan köra över mig själv: välj själv ansvar eller inte,
det är lika värt
Å gränsöverskridandet något att dekalarera;
Just nu kan du inte nå abbonentens nummer,
Och så går det på, tankarna rinner ur näsan för affärer:
Telesnor va liksom,
Och sen då: varför tuta upptaget när allt
Såg ut att vara intaget

Alvis dvs Per Alvsten

Krönikan innan:

Närvarnade borta

Vardagen rämnar som i ett trollslag; det är söndagsmorgon och jag läser i resebilagan. En tung suck undflyr mig. I rummet intill frågar min sambo vad är det?" Jag funderar på om det tjänar någonting till att svara, men mumlar slutligen några grötiga stavelser. Blicken fastnar åter igen på annonsen. Jag har flugit ut genom ett litet lufthål, nuddat vid en bättre värld och sedan återvänt till vardagsverkligheten. Reseannonser drabbar mig hårt, särskitit under de mörka månaderna. En tung orörlig ångest är det. Februari är värst. Tankar på resor tar mig till virtuella platser: Luften dallrar ovanför asfalten och det klibbar vid varje rörelse. Jag sätter mig i ett café invid ett hårt trafikerat stråk i centrala Paris, en kopp svart cappucino och på insidan av handen lösgör sig lukten av färsk fisk från ett besök bland marknadstanden i närheten. Snart börjar filmen i Beaubourg. En annan bild: varm romersk choklad i ett trångt cape, på stående fot. Utanför tutar trafiken. Alla rusar. Mera lukter. Då inträffar lugnet. Erfarenheter jag aldrig haft intar upplevelsefältet. Röster ur olika "Romerska berättelser" av Moravia eller ansiken ur "Satyricon," frigörs och hängs upp framför cafévaggarna; de utgör sceneriet.Vissa platser lever med fiktionen och de gör ofta den bästa resan. Fiktionen och de goda historierna är inte strikt geografiskt bundna, ty jag har ofta strosat runt i namnlösa kvarter i Paris, Nlmes eller Montpellier med känslan av att vara i en dimmig nordfransk hamnstad: Le Havre. Anledningen är det djupa intryck Sartres "Äcklet" gjorde på mig som pubertetsyngling Omedvetet strosar jag runt i förhoppningen att kunna återskapa känslan jag upplevde förut. När jag var i Mexiko forrå vintern, just för att slippa vinter och för mycket kläder, låg Durells "Alexandria-kvartetten" i bagaget. Mayalandet fick en absurd ton av Nildelta, och angränsande ökenlandskap. Det är inte alla reseannonser som fyller mig med magi; mitt omedvetna sorterar kvickt ut de bästa platserna med den största fiktions potentialen. Tidigare var jag inte särskillt sugen på att ta mig ned till Portugal. I min värld var det smutsigt och långtråkigt. Förmodligen var det Alain Tanners fel. Jag gillade inte hans film "Den vita staden." Så dyker det upp ett recensionsexemplar, "Damasceno Monteiros förlorade huvud" av Tabucchi. Boken var förtrollande bra. Jaha, så placerades Portugal på topplistan bland önskade resemål. Nu är det vår, resorna ter sig plötsligt realiserbara och blicken far med förnyad kraft över tidningarnas annonssidor. Till skillnad mot vinters ångestfyllda reselängtan fylls jag nu med en expanderande kraft; för mig ter sig reslusten som ett erövringsföretag. Nu ska alla fiktioner stakas ut, väckas till liv. Inte underligt att kärleksbehovet kvittrar i magsäcken, da folk annonserar med hela sin kropp; livsglädjen knoppas. Hoppet kommer åter med lukten av färskt grus; myllan sluter in folk i sin smått söta fuktiga doft och alla resebilder jag skapar inom mig, växer ut till berättelser i samklang med begynnande fågelsång. Avslutningsvis en undran om jag är någorlunda representativ, kanske det skulle löna sig för näringsliv samt samhälliga institutioner att satsa en del kapital i en kulturproduktion som genom sin kvalité och exotism gör läsandet till en subtil önskan om mer. En upplevelse där man övergår från att resa läsande till att läsa resande -det är god reklam, riktigt bra propaganda