det är en diktsamling. en samling karaktäriserad av välskriven lyrik. lyriken är kärnfull och fylld av precisa uttryck. uttrycken närmar sig en perfekt konstruktion. konstruktionen vilar på ett diktjags fundament. fundamentet består av känslor i form av besvikelser, längtan och kopplingar till personer, myter och företelser i forntid som historiskt avlägsen tid. avlägsen tid är ett ordpar som indikerar typen av poesi edelfeldt skriver. edelfeldt skriver ett slags arkeologisk poesi, där stoffet hämtas under ifrån, det grävs fram och blottläggs inför läsarens stumma ögon. ögon som läser:

" Dig kände jag/ genast igen // Det finns jordfästa trädgårdar// ooch konsten att frilägga dem/ finns..."

finns det något jag saknar i edlfedts hantverksmässigt sklickligt ihoptotade samling, så är det liv, viljan till att bryta ny väg, utsätta uttrycken för risker risker där läsaren kan ha fått känna vindpustar från de den farliga nya poesin som spärrar upp ögen på en med sitt tilltal tilltal av upptäckarlust och glädjen att få överraska, överaska läsaren, det som manar till fortsatt läsning, ty som läsare lever man på hoppet hoppet är att edelfeldt skriver en ny samling och tar större kliv kliv som skrämmer gudarna och glädjer oss dödliga.