Av Per Alvsten

Det är bra med romaner 120 sidor. Känslan av att göra något oöverstigligt uppstår aldrig. Just när jag har börjat läsa "Silke" tar den slut. Alla känslor, figurer och undermedvetna fantasaier som impregenerar en aktiv och underhållande läsning, blommar upp timmen efter att jag lagt ifrån mig boken. Det blir en glad överraskning, en present. Jag förstår att jag drabbars av en förunderlig bok med nästan magiska egenskaper. Denna magi korresponderar passande nog mot "Silkes" egen berättelse. Hervé Joncour avbryter en lovande militärbana i mitten av 1800-talet, gifter sig och slår sig på det sensuella och fantasieggande yrket: att köpa och sälja silkesmaskar. Liksom i "Vredens slott" (förövrigt en lysande bok) utspelar sig handlingen i brytningen av ett historiskt skede. Världen är oskulldsfull och ter sig tryggt oföränderlig; det är just innan massproduktion av konstgjort silke bryter igenom i västvärlden. Inte enbart Europa och det Frankrike Hervé bebor, befinner sig mitt en historisk brytpunkt, utan även det avlägsna och tysta Japan. Det är nämligen bara där man kan finna silkesmaskar som inte drabbats av pest. I Japan bryter ett inbördeskrig ut som sedemera fick till följd att landet tog steget ut i världspolitiken och marknadsekonomin, för att sluta som ytterligare en imperialistisk nation, slagen av självuppfunnen hybris (europeiskt?). Hervé ger sig iväg och kommer så fram till Japan. Första resan sker precis innan inbördeskriget bryter ut. Japan är en stängd nation. Han är tvungen att smuggla ut maskarna. Det är inte bara handeln som sker i det tysta, utan även en mycket vackert skildrad kärlekshistoria; den är tyst då varken den japanska kvinnan kan franska liksom Hervé inte behärskar Japanska. Det är i själva frånvaron som något händer personerna, deras känslor uppenbaras. Hervés förhållande får mer liv ju längre bort från hans japanska älskade han reser. Allt sker efter att det skett, med en Hegelsk formulering. Språket är enlkelt, nästan sagoaktigt. I kombination med "Vredens slott" kan man ställla sig frågan om inte Baricco drar sig åt ett slags "ursprungligt" berättande. Vissa passager i båda böckerna återkommer som identiska; det handlar om rena upprepningar som för tankarna till antikens stående epitet. Hur som helst är det en lysande liten bok, värd att läsas om och om igen. Efter tag ställer man sig frågan vilket är före respektive efter. Rekomendationer till vidare läsning: Barrico "Vredens slott," Bonniers; ett liknande sagoaktigt brättande kan man finna hos den franske författaren Quignard: "All världens morgnar" samt i hans "Le nom sur le bout de la langue," folio. Av Per Alvsten