Av Eddie Nilsson

För drygt 30 år sedan mördades två små pojkar - 3 och 6 år gamla - i en liten engelsk by. Bestörtningen var stor då man insåg att morden utförts av en då 11-årig flicka, Mary Bell, som sedan i en spektakulär rättegång dömdes till livstids fängelse. Hon benådades 1980 efter 12 år i olika anstalter och lever idag med man och barn under ny identitet. Boken bygger på omfattande samtal som Gitta Sereny haft med den vuxna Mary Bell. Tillsammans går de tillbaka i tiden för att skapa bilder av vad som egentligen hände, såväl före och efter som vid själva mordtillfällena. Liksom i Albert Speer och sanningen väntar Gitta Sereny till sista kapitlet med att redovisa det som man som läsare undrar hela tiden. I Speers fall handlade det om hur mycket han egentligen visste om judeutrotningen, i Marys om vad som egentligen fick henne att döda två försvarslösa barn. I båda böckerna är svaren obehagliga. Många gånger har jag mitt i läsningen vänt på boken och studerat bilden av den oerhört söta Mary med sina långa ögonfransar, stora ögon och näpna ansikte. Hur kunde denna lilla varelse utföra två synnerligen brutala mord? Sereny har en unik förmåga att komma människor in på djupet. Hon får dem att lämna ut sig själva, öppna dörrar ur det förflutna, dra fram det fördolda i ljuset och tvingar dem att konfronteras med det som de själva förtränger - det som de själva tror på - och slår därmed hål på de livslögner de bär på. I Marys fall handlar det mycket om att hon aldrig behövt ta ansvar för de brutaliteter hon begick. Fängelsestraffet var helt oförståeligt för en elvaåring och aldrig någonsin ställde man henne mot väggen om vad som egentligen hade hänt. Istället tyckte vårdpersonal och medfångar synd om det lilla barnet som de trodde var oförmögen till något så grymt som två hänsynslösa barnmord. Det är en svår balansgång att känna förståelse för en annan människas mörka sidor och samtidigt vara övertygad om att alla människor är ansvariga för sina handlingar. Detta lyckas dock Sereny bra med. Hon kritiserar olika myndigheter för såväl slapphet som inhumant agerande, vilket medför en ökad trovärdighet för hennes engagemang. Slutligen tycker jag att Sereny kunde koncentrerat sig ännu mer på utforskandet av Marys personlighet, istället för att rada upp ibland ointressanta händelser ur det förflutna. Även om det var meningen att låta Mary själv berätta sin historia hade boken - ur läsarens perspektiv - mått bra av fler djuplodade frågor om Marys innersta, och avstått från de lite väl många "tycka-synd-om-beskrivningarna" från tiden i de olika anstalterna.