Fredag 15/10 vecka 35,1

När jag somnade kvart över ett var en av mina sista tankar att eftermiddagen på jobbet kommer att bli väldigt tuff. Jag viste med mig att jag skulle få för lite sömn.

När jag vaknade för att gå på toaletten ett par timmar senare så visste jag att jag inte skulle hinna till toaletten innan jag kissade. Jag planerade vägen till toaletten steg för steg. Insåg också att bara jag kom ur sängen så var det ingen större fara, men bädda om mitt i natten är inte en av mina favoritsysslor.
Jag hann inte. När jag började röra på mig så började också sängen att bli blöt. Jag gick ändå in på toaletten och kissade. Ställde mig sedan i duschen och tvättade av mig, innan jag hade hunnit torka mig klart behövde jag sätta mig på toaletten igen. Det var då min hjärna började arbeta.

Jag insåg att det inte fanns en chans att jag skulle ha hunnit producera så mycket urin sedan jag sist var på toaletten. Det måste ha varit vattenavgång! Jag gick in till sovrummet och väckte Ronny. Försökte i alla fall. Talade om för honom att vattnet gått och fick som svar "hm..." Ronny berättade sedan vad han tänkt då. Att jag bara kissat på mig, att han skulle iväg och jobba om bara någon timme så ville jag vara så vänlig att låta honom sova?

Jag frågade om det inte var så att de ville att man skulle ringa in till BB vid vattenavgång och han lät meddela från täckeshögen att det var en god idé. Alltså gick jag för att leta rätt på telefonkatalogen och telefonnumret. Förlossningen finns inte listat under F, inte under akutmottagningar eller på något annat logiskt ställe. Nej, de står under kvinnoklinikerna. Kanske lite logiskt ändå, men inte vid halv fyra på morgonen.

När jag pratade med dem så bad de mig att komma in och jag började fundera på om Ronny var vaken eller om han skulle väckas. Han insåg dock under detta telefonsamtal att jag var seriös, att jag inte försökte väcka honom bara för skojs skull.

Ronny frågade mig om jag hade min väska packad och jag kontrade med att fråga honom om han hade sin väska packad. Ingen av oss tog emellertid någon större notis om detta. Min tanke var att jag skulle in, de skulle få undersöka mig och sedan skulle jag åka hem och ta början och mitten av värkarbetet hemma. Jag var trots allt förstföderska och dessutom hade jag inga värkar alls då. Eller snarare, de värkar jag hade var så yttepyttiga att jag inte räknade med dem på allvar.

När vi kom in på förlossningen så togs vi emot av barnmorska nummer ett. Hon förklarade att barnmorskan som vi skulle ha var upptagen och skulle komma till oss strax. Nr 1 visade oss till ett rum och det var det rum jag gillat bäst under visningen vi varit på tidigare. När barnmorska nummer två uppenbara sig visar det sig vara hon som visat förlossningen för oss, Annette. Ronny blev positivt överraskad och jag tycker också att det känns bra med en bekanting.

Annette förklarar för oss att jag skulle vara tvungen att ligga eller sitta stilla för barnet är inte fixerat och i och med att vattnet gått så finns risken att navelsträngen trillar ner och det kan bli ganska så obehagliga följder för barnet av detta. Det är då jag och Ronny inser att vi blir nog tvungna att stanna kvar där vi var. Det innebär också att vi inte har något alls med oss. Ronny åker hem och hämtar allt det där som borde ha tagits med redan när vi åkte hemifrån, bland annat TNS-apparaten som jag tänkt använda som smärtlindring.
Ronny försvinner hemåt vid sextiden och strax efteråt börjar värkarna på alvar. Vid kvart över sex bad Annette mig hålla koll på dem tidsmässigt. De kom med fem minuters mellanrum och var inte att leka med.
Mitt i allt detta så inser jag också att den avföring som varit på väg i ungefär ett dygn nu ville ut på allvar. Att vara gravid är inte så upplyftande för tarmarbetet men det händer att man får göra lite skitjobb. Detta var ett mindre väl valt tillfälle. Jag ringde på klockan och talade om för undersköterskan att jag ämnade gå på toaletten. Hon nekade mig och jag förklarade att jag inte bett om lov utan att jag hade upplyst henne om vart jag skulle försvinna. Hon bad mig vänta och gick för att kolla med Annette. Då fick jag lov att gå.
Jag kan upplysa om att det inte är lekande lätt att göra något alls med värkar som stör var femte minut.

När klockan närmade sig sju berättade Annette att hon tänkte sluta jobba vid sju. Jag har viss förståelse för detta. Att vara barnmorska är ett jobb, inte ett kall, alltså får man gå hem när klockan visar på det dagset.

Tyvärr innebar detta ännu en barnmorska för min del. Nummer tre i raden, Maria tror jag att hon hette. Maria förklarar att barnmorskan jag egentligen skulle ha var försenad och att vi skulle ha henne så länge. Hon gjorde den första vaginala undersökningen och konstaterar att livmodermunnen är helt utplånad och att jag är öppen 4 cm. Hon sätter också en skalpelektrod på barnet.

Sedan var hon färdig och barnmorska nummer fyra uppenbarar sig. Nr 4 har dessutom med sig en elev. Jag hade velat bli tillfrågad om det var ok att hon var med. Jag hade verkligen velat få frågan. Jag tror till och med att de måste fråga, men jag kan ha fel. Hur som helst hade jag velat få en möjlighet att säga nej. Det handlar om min förlossning och fjärde barnorska som det är. Detta då det bara är tre timmar sedan jag kommit in på förlossningen.

Nummer fyra heter Elisabeth och kommer in strax efter Ronny kommit tillbaks. Klockan är nu ungefär halv åtta och jag har ont. Väldigt ont. Fruktansvärt ont. TNS-apparaten som Ronny kommit med hjälper inte, jag tror att den kom in för sent, att den hade hjälpt mer om jag fått ha den från början. Jag får också prova lustgas, men även det är för sent, jag får ingen kläm på hur det fungerar, jag kan inte andas på rätt sätt och den är besvärlig att hantera när värkarna håller på. Kanske hade det gått bättre om jag fått öva tidigare, innan värkarna var så hysteriskt smärtsamma.

Jag ber om EDA. Jag vill ha något som blockerar smärtan och det enda jag har någon koll på alls är just EDA. Jag ber om den vid halv åtta. Halv nio dyker narkosläkaren upp. Det har då gått ytterligare en smärtsam timme. Elisabeth har förberett droppnålen i handen så att narkosläkaren ska slippa det. Kanske också för att hon eventuellt kommer att använda den. Jag vet inte. Det är möjligt att hon berättat varför, men jag var inte speciellt motaglig för information. Jag ägnade mig åt mitt.

I något skeda ber Elisabeth att jag ska vända på mig för att hon inget ser. Mitt enda svar på det är "Nej!" varvid hon ber mig igen då hon måste få se vad som händer. Jag svarar igen "Nej!".
Jag var mellan två verkar och behövde vila. Jag ville verkligen inte ägna min vila åt något annat än att vila. I nästa värk kunde jag vända på mig, men hon fick vänta till dess. Tyvärr hade jag inte heller orka att tala om det. Hon blev upplyst om de tids nog.

Ronny bad Elisabet att tejpa fast droppnålen ordentligt, han vet att jag kommer att bli våldsam. Detta ignorerades och senare, under krystvärkarna blir jag tvungen att be dem tejpa fast den igen då jag håller på att slita bort den. Jag vet att Ronny då funderade på varför de inte lyssnat på honom. Han är trots allt den som känner mig bäst.

Halv nio kommer narkosläkaren in och presenterar sig. "Hej, jag heter Dr si och så och är narkosläkare"
Hej svarar jag och vänder mig sedan till Elisabeth och talar om att jag vill krysta. Hon säger att det får jag inte, men gör en vaginal undersökning. Hon inser att jag är fullt öppen och att jag visst får krysta. Som om hon hade kunnat hejda mig! Elisabet kallar också in ännu en barnmorska. Nummer fem i ordningen.
Narkosläkaren sträcker då fram handen till mig och säger "Hej då!" Min enda kommentar till att han går är "Faan!" - framsagt med ganska stort eftertryck. Jag ser min smärtlindring gå sin väg!

Dags att krysta. Helt plötsligt är värkarna, om än lika smärtsamma, plötsligt uthärdliga.
Jag krystar och efter fem minuter (egentligen lite mer, men vad har jag för tidsbegrepp då?) föds barnet och läggs på min mage. På med varma handukar, på med mössa och jag har inte en aning om hur barnet ser ut, eller ens vad det är för en sort. Men hon är varm, levande, liten...
Mitt barn.

Precis i början på det som sedan visar sig vara sista krystvärken ber barnmorska nr 5 om att få låna min hand. På detta kunde jag bra svara nej. Jag lånar inte ut något jag så desperat behöver själv i ett kritiskt skede. Inte en chans! Jag kände att jag var precis i början på en värk och tänkte att hon kunde vänta tills värken var över. Tyvärr så var inte kommunikation något som jag ägnade mig åt i någon större utsträckning under förlossningen. När jag sedan krystat ut barnet så frågade jag om hon fortfarande var intresserad av min hand. Så var inte fallet.

Lite senare så ska moderkakan ut, ännu en värk, en fånig liten värk. Kändes knappt, och Elisabeth drar ut moderkakan som är lätt förkalkad. Därefter händer det en massa. Vi får vara själva med barnet, vår dotter en stund. Ronny och barnet försvinner iväg med barnläkaren, hon läggs in i kuvös på avdelning 10. Ronny och jag får frukost. Jag duschar och en massa annat. Men jag har inte koll på det. Jag är ute på andra sidan efter en av de mest jobbiga upplevelserna i mitt liv, efter den mäktigaste händelsen i mitt liv. Jag är för omtumlad, för borta, för att ha någon koll på något.

04:15 kom vi in på förlossningen. 08:58 föddes Paula. Knappt fem timmar på sjukhuset. Ändå vart jag tvungen att arbeta med så många barnmorskor. Räkna bort den första som bara visade oss in, så var det ändå fyra barnmorskor, en elev och tre undersköterskor. Åtta personal för en så kort förlossning? Vart är sjukvården på väg?

Min värsta fasa blev det inget av. Jag sprack inte ett dugg!

Kan jag tänka mig att göra detta igen? Tja, ge mig ett par år och några liter nostalgisk glömska så...