Fredag 14/5 - 08:13
Pratade med Ronny igår om vaginalt ultraljud. Tror iof inte att det
jag kommer att få vara med om i samband med gravividteten är
vaginalt, men i alla fall.
*bestämmer mig deffinitivt* Ska det bli fler barn så får Ronny ta
nästa graviditet. =)
Lördag 15/5 - 11:00
Vi ska lyssna på hjärtljud på torsdag, förhoppningsvis så hjälper det upp
barnets verklighetsstatus. Annars så blir det ultraljud om ytterligare ett par
veckor. Det borde hjälpa.
Söndag 16/5 - 10:24
Måndag 17/5 - 07:28
Fick en del mail om den här dagboken igår. Reaktioner, reflektioner, uppmuntrande
hejarop och lite sånt. Jag uppskattar det verkligen! =)
Tisdag 18/5 - 10:00
Onsdag 19/5 - 07:46
I morgon ska jag få höra mitt barns hjärta... I morgon...
Torsdag 20/5 - 07:04
Klockan ett i dag är det mödravårdscentralen som gäller. Ronny skolkar från jobbet
under eftermiddagen. På hans jobb (och på mitt) har de ingen aning om den här
graviditeten. Så Ronny talade om att han skulle till läkaren. När han berättade det
för mig medelade jag honom om att det inte var sant. Det är faktiskt en barnmorska
vi ska träffa. Frågan är hur han skulle förklarat det på jobbet. Han är faktiskt så
pass gammal att barnmorskorna lämnat honom därhän...
Inne i vecka femton. Drygt en tredjedel avklarat. Nu är det bara
de tuffa bitarna kvar. Att bli tyngre, större. Jag som känner mig fet
redan. Nåja, det är övergående. Måste vara.
Förklarade om glidgelet, den massagestavsliknande kameran och
själva grävföfarandet. Jag tror inte att Ronny kommer att vilja ha
sex med mig på länge...
Men det är förunderligt. Män reagerar och vi kvinnor rycker på
axlarna. Står vi ut med för mycket?
Jag har så väldigt svårt att förstå, verkligen inse, att jag är gravid.
Allt känns overkligt. Ja, visst, rent påtagligt så har jag inte haft någon
mens på ganska länge, jag har gjort ett positivt graviditetstest, jag är
inskriven hos mödravården (men ännu inte undersökt där) och jag har
mina ständigt närvarande hormoner.
Men ett
barn?
Verkligen? Det känns enormt främmande.
Känner mig mest bara fet och lat...
Just nu finns det inte mycket att berätta. Jag tänker inte så ofta på att jag är
gravid, jag har inga mystiska hormonspel eller andra graviditetssymptom.
Allt är mest som vanligt och det är faktiskt ganska skönt.
Pratade barn och graviditet, kanske mest graviditet, en lång stund med Elisabeth.
Talade om att allt känns så overkligt. Allt hon sa var ungefär "Aha, den perioden".
Så det är väl övergående. Hoppas jag.
Min barnmorska, Birgitta, ringde och väckte mig idag. Hon ville ändra tiden på torsdag.
Från morgon till efter lunch. Hjärtljuden är det som ska lyssnas på. (Det kanske jag
har berättat tidigare en miljn gånger, men ändå!) Jag ser verkligen fram emot det. Att
få allt lite mer påtagligt kommer inte att skada. Tror jag.
Hade en molande värk i magen mest hela dagen i går. Kändes som mensvärk. Det var
första gången jag upplevde det. Har bara hört om det innan. Det händer tydligen när
livmodern, eller om det var moderkakan, växer.
Hur som haver, jobbigt var det i alla fall.
Försökte tänka efter igår. Hur lång tid har jag egentligen varit gravid. Jag vet att jag
är i vecka sexton, har gått sexton hela veckor i morgon, men det käns ändå en smula
förbryllande. Sexton veckor är nämligen 3½ månad. Och
så
långe känns det inte som. Fast ibland känns det som en evighet också...
Men det stämmer, det är tre och en halv månad. Mer än en tredjedel avverkad, och
ändå är det ett halvår kvar.
Det
är grummlig mattematik.