Fredag 11/6 - 11:41 vecka 17,2

Insåg igår att jag var i femte månaden nu. Och att jag varit det ett tag. Det är bara två veckor kvar så har jag gjort hälften. Då är det bara andra hälften kvar.
Pratade med en gravid väninna igår. Hon konstaterade att det kommer faktiskt att komma ut ett barn snart! En dag så kommer det faktiskt ett barn!
Hon ligger något före mig, jag håller fortfarande på att försöka förstå att det är ett barn i mig...

Lördag 12/6 - 12:46 vecka 17,3

Upptäcker mer och mer att det faktiskt märks att jag är med barn nu. Det är fysiskt påtagligt. Jag kan känna babymagen oavsett hur jag står/ligger/sitter.
Jag har också upptäckt att jag inte kan röra mig på samma sätt som förr. Jag är väldigt vig, kan slingra fötterna runt huvudet utan större problem. Men det jag är kapabel att göra ur perspektivet vighet kan jag alls inte göra ur perspektivet gravid. Det händer ofta att jag gör en rörelse som plötsligt gör mycket ont. Inte i muskler och ledband, utan i magen. Svårt att lära om är det dessutom. Svårt att komma ihåg att den här rörelsen som jag kunnat göra sedan jag var ett spädbarn kan jag inte längre göra för nu gör det ont.
Jag kanske inte behöver lära, jag blir trots allt påmind av smärtan...

Söndag 13/6 - 11:54 vecka 17,4

Har tittat på bilder av foster i mitt barns storlek. Barnet har naglar och öron nu. Har också upptäckt att jag har börjat klappa på magen, inte medvetet, det bara händer. Inser att jag försöker skapa band med barnet...
Detta börjar kännas... en smula heligt.

Måndag 14/6 - 10:02 vecka 17,5

Mitt barn börjar kännas på fler än ett sätt. Jag är inte hundra procent säker, men... När jag lägger mig ner och ligger still, koncentrerar mig på känslor i min mage och kopplar bort känslan av att mitt hjärta slår. Då känner jag något som jag tror är mitt barn.
Det är inte kraftigt markerat, det är inte uteslutet att det är gaser (fast det tror jag inte på själv) och jag är inte helt övertygad om att det är barnet som rör sig. Men jag tror det. Jag vill tro det...

Tisdag 15/6 - 10:21 vecka 17,6

Jag blir mer och mer övertygad, det är mitt barn som rör sig i mig!
Pratade igår med en ung flicka som funderar ganska mycket på det mesta här i livet. Det värsta är att hon hela tiden "frågar om lov" innan hon bestämmer sig för vad hon tycker och tänker.
Pratade med Ronny om det i går kväll. Vi bestämde oss för att vårat barn minsann skulle få mycket bättre självförtroende. Nu återstår bara det besvärliga. Se till att det blir så.
Det känns för all del ganska spännande allt detta med att få möjligheten att forma en liten människa utifrån den människans egna förutsättningar. Men det känns också skrämmande. Tänk om det är en sån där tystlåten liten sak som aldrig hävdar sin egen åsikt även om egen åsikt finns?
Eller ändå värre! En sån som inga egna åsikter har!!!

Samtidigt så är jag inte så hispig som jag kanske verkar. Jag tror på "det ordnar sig"-filosofin. Avkomman mellan mig och Ronny kan dessutom aldrig bli tystlåten av sig. Möjligen då för att den stackaren aldrig får en syl i vädret! =)

Onsdag 16/6 - 07:41 vecka 18,0

Drömde i natt att mitt barn kom till mig och frågade vad kärlek är. Hon var ganska stor, någonstans i tonåren i alla fall. I min dröm pratade vi med varandra. Hon talade och jag lyssnade och jag talade och hon lyssnade. Inte alltid förstod vi, men alltid kunde vi då fråga varandra om avsikten.
En sådan relation vill jag kunna ha med mitt barn.

Igår så fick jag en enorm aha-upplevelse. Jag förstod hur vuxna människor kan falla i total hönförelse över barn. De måste vara deras egna barn!
Allvarligt skämtat så kände jag, för första gången, en enorm kärlek till det här barnet. Kanske inte så mycket för vem detta barnet är i sig självt utan mer vem det är genom arv.
Jag känner inte mitt barn. Men jag känner mitt barns föräldrar. Jag känner, och älskar, dem båda. Är det konstigt att jag då älskar deras barn? Så känndes det igår. Så känns det idag. Jag har börjat älska mitt barn. Älska och längta...

Tossdag 17/6 - 08:46 vecka 18,1

Var hos Elisabeth och Håkan igårkväll. Jag hann inte mer än in i hallen så började hon ropa att hon ville se mig. (Hon stod i köket och gjorde rabarberpaj.) När jag kommer in i köket så säger hon: "Mmm, ja, just det!"
Jaha? Är jag dum eller är hon kryptisk? Hon hävdar i alla fall med stor bestämdhet att det är bebismage som putar och har sig, inte matmage. Jag håller inte med henne, men jag kan tillstå att bebismagen under får matmagen att se ut som om jag redan vore i sjunde, åttonde månaden. =)