Kroppen ska, under vår livstid bära oss från vaggan till graven. Den ska hålla för allsköns tokigheter som vi kan tänkas hitta på under färden. Våra kroppar ska tala om för oss när något är farligt eller härligt, den ska, via sina nerver upplysa oss om diverse fysiska känslor som, om vi lyssnar på dem, får oss att reagera på ett sådant sätt att kroppen håller sig någorlunda fräsch.

Vad gör vi med våra kroppar?
Allt beroende på om vi lever genom våra kroppar eller för våra kroppar kommer vi att behandla kroppen på olika sätt. Vi kan välja att hålla våra kroppar i trim och bli kroppsdyrkare. Alltså sådana som lever för att hålla kroppen i form så länge som möjligt. Äta vettigt, eller rent av enormt bra, träna för att hålla oss i form, eller vara i topp. Eller så kan vi totalt ignorera våra kroppar och strunta i alla signaler den ger och slamma igen totalt.
Lagom är bäst. Vi borde ta hand om våra kroppar på ett sådan sätt att de kan bära oss genom livet men inte glömma bort att livet trots allt är ett samspel mellan kropp och själ.

Allt för ofta hemfaller vi åt kroppsdyrkan på olika sätt. Tex genom alla dessa modets nycker när det gäller kroppen. Just nu finns det ett kroppsideal som faktiskt inte går att leva upp till. Ändå försöker många människor att leva upp till det.
Hur menar jag med att det är omöjligt att leva upp till kroppsidealen av i dag?
Ta en titt på hur man "borde" se ut. Pamela Lee Anderson och Cindy Crawford tex, två kvinnor som ser enormt bra ut enligt dagens skönhetsideal. Men Pamela har opererat in en större byst och på Cindy finns inte en enda bild som inte är förvanskad! Två av de vackraste kropparna finns alltså genom fusk...
Ändå försöker vi att se ut som dessa! En smula besvärligt...

Vad är det som gör att vi måste ägna oss åt denna självplågan då?
Annonser i tidningar innehåller alltid undersköna kroppar, TV:s serier innehåller bara de vackraste människorna och alla andra bilder som möter oss på olika sätt visar också dessa underbara kroppar. Självklart påverkas vi och vill se ut som dessa människor.

På en debattsida jag har hittat pratas det friskt om kroppar och hur de borde se ut. En kvinna frågade om vi kvinnor verkligen måste raka oss under armarna och på benen. Om vi måste ta bort den så kallade generande hårväxten som naturen ansett att vi ska ha. Annonsörerna tycks tycka det i alla fall.

Jag för min del tror att annonsmarknaden har helt rätt. ALLT går att sälja med mördande reklam. Rakhyveltillverkarna vill inte ha halva den vuxna befolkningen till kunder, de vill ha HELA den vuxna befolkningen och alltså börjar kvinnor att raka bort den hårväxt som faktiskt är naturlig och inte generande.
Kosmetika, kläder, rakhyvlar, hårfärger, permanenter, nagellack, ja allt som kan kommas på säljs till så många som möjligt för att företagen ska tjäna så mycket pengar som möjligt.
Till sist är det faktiskt det de hela handlar om. Pengar. Viktväktarna, frisörer, ögonbrynsplockning, rakning... Kapitalet ska ha så mycket som möjligt av våra pengar! Vad värre är, vi går på det och ger dom så mycket som möjligt av våra inkomster...

Jag tror att det viktigaste vi kan göra är att stanna upp ibland och funderar på om det vi gör med våra kroppar är något som ger oss en större livskvalite. Om det vi vill och inte vill här i välden kommer inifrån oss själva eller om det är något vi har tvingats att tycka genom att modet slår åt det håll det gör för tillfället.

Att alltid gå tillbaks och titta inåt tror jag är ofantligt viktigt. Jag måste hela tiden ha koll på vad jag vill, vad jag gör och sedan ta ansvar för det. Men nu håller jag på att komma in på en annan diskussion...
En annan sak som jag tror är viktig just när det gäller hur mycket vi låter omvärlden påverka oss är om vi faktiskt tycker om oss själva eller inte. I kärlek till mig själv kan jag många gånger avstå att göra en del tokigheter, och för all del, andra gånger vara långt mycket tokigare än jag först hade tänkt mig...