Dantes senaste replik | Beatrice senaste replik
Ja här söker vi svaren på
livets mening och *allting* > I den senare delen av Dantes och
Beatrice saga kan man se att de egentligen inte kommit
någonstans i livet, vilket också är symboliskt för mänsklig
strävan i det stora perspektivet. Ty det man finner i det lilla
finner man också i det stora. För att förtydliga det lite så
var ju Dantes strävan beundransvärd och riktig, som ledde
framåt, om än lite brokigt. Men som sedan slutar med att all
erfarenhet som ett helt liv kan skänka, slutligen inte är värd
någonting, och så slutar allt där det börjar i och med att
han träffar sin ungdoms älskade igen. Som om inget hade hänt.
Beatrice å sin sida försummar sitt liv i och med att hon
förnekar livet med sin sorg över att Dante försvann från
hennes liv. En inte alltför sorglös tillvaro alltså, där det
tar ett helt liv att komma fram till att: -Jag börjar om från
början igen. Och inget har hänt. Egentligen.
 |
Ja, jo visst! Men låt inte så djävla
pretentiös!..
Visst söker jag också efter nån slags mening med livet, nån
slags mening i det jag gör, så att det går att förstå
varför jag gör det. Känsla för något tycker jag inte håller
på sikt. Så vida jag då inte förstår varför jag känner som
jag gör. Och sedan står ut med det. Men min erfarenhet säger
mig att då jag väl lyckas förstå varför jag känner som jag
känner så är det inte bra längre. Fastnar man för något
plötsligt så är det ju känslan man är riden av oavsett om
det är en ny bil eller kärleksaffär, och det är min uppgift
att reda ut varför jag köpte bilen, eller varför jag vill leva
med henne. Känslan får aldrig styra i livet, det är inte bra.
Då är det någon eller något annat som bestämmer och avgör.
Det kanske är därför som det grälas så förbannat i hela tillvaron om hur det ska vara..? Nej så är inte bra! Jag vill att det ska ... Osv. Var och en har naturligtvis en egen personlig historia som kanske kan förklara varför det de känner är så rätt, men varför skulle jag känna på samma sätt..? Vidare så måste ju detta leda till att regler, kanske framför allt normer, uppfattningar, hela tiden ifrågasätts genom överträdelse eller olydnad. Värdet måste ju penetreras av var och en. Det står i proportion till värdet. Om jag inte jämför med något annat så har jag ju det jag har bara för att jag inte vet nåt annat.
Ja, det är inte lätt att reda ut den
subjektiva härvan vi kallar för liv. Jag kan inte minnas en
enda lektionstimme i från skolan som handlar om det som kommit
att kallas för värdelära. Det finns inte ens med i Svenka
akademi'ns ordlista. I allafall inte den reducerade som vi
vanliga människor läser. Det borde föresten finnas två! En
för män. Och en för kvinnor. (ha ha ha) Det sistnämnda fans
lite humor i men jag menar faktiskt allvar. Kvinnor och män
uppfattar Jorden på olika sätt, men vill samma sak.
Tror jag (bör tilläggas)
Man skall, man skall icke: - genljuder i den delen av mänskig organism som blivit avsedd för de sociala plikterna. Det vi velat och vill trängs bort till en plågsam nivå bortanför det ytliga leendet som förgäves försöker ge sken av att allt, allt är så hemskt bra:- och massan lyder blint och tycks sträva. Säg mig Beatrice! Vart ligger värdet i denna strävan..? Vilket är dess mål och syfte..? Varför underkastar vi oss ett system som inte kan klargöra någon mening eller något mål..? Som kväver alla livets små önskningar, drömmar. Som avkräver till och med hängivenhet utan att vi vet varför. Var finns din potential där, var finns min..? Eller är det vi vill:- entropi
För att ni inledningsvis ska lära känna mig bättre så jobbar jag på SJ och renoverar den sönderrivna inredningen vilken jag tror kommer sig av att medborgarna är ilskna i sitt inre. Något är fel. Något är kvävt. Jag tjänar så mycket att jag kan köpa den mat jag behöver för att kunna arbeta, och lite till. Det går åt till att köpa en back öl i veckan för att stå ut med att det är som det är. Verkar ju hopplöst men jag har drömmar, jag har en del ideer om hur det skulle kunna vara, kort sagt:- jag har visioner. Jag tänker alltså inte riva sönder inredningen i tågvagnar eller på buzzarna för att jag har domedagsfobier eller känner mig liten. Det gör jag inte. Jag brukar, när ingen ser mig, gå ner o kyssa rosorna i parken. Man kan inte göra det. De som ser det antar automatiskt att man är galen då. Om man river sönder inredningen på tågen däremot så ses man inte som galen! Det är konstigt.
Beatrice:
Genom att förneka den stora kärleken, blir man lätt bitter. Men av någon underlig anledning så har jag klarat mig genom livet genom en relativt positiv livssyn. Om man skall vara ärlig är en karl värd att gräva ner sig för? Det finns ju faktiskt andra saker man kan leva för, sitt arbete t.ex. Jag arbetar inom ett typisk kvinnodominerande arbetsplast. Nämligen som undersköterska på långvården. Det är väl inte alltid man anser att arbetet är en dans på rosor, men känslan av att man förhoppningsvis någon gång under dagen kan skänka glädje åt annan person, genom att försöka förmedla lite livsglädje, gör att man trivs på arbetet.
Dante har så rätt i att det skulle finnas könsbestämda ordböcker, det är ju faktiskt så att vi pratar olika språk. Män talar fakta och kvinnor känslor. Men det är väl det som är charmen med ett förhållande, att försöka förstå varandra och framförallt acceptera att vi inte är lika.
Kvinnor växer upp och tror att ett förhållande skall vara som i alla romantiska böcker, där mannen är den stora, starka hjälten som i alla situationer räddar kvinnan, som är liten och värnlös.
Men männen i sin tur, tror att ett förhållande skall vara som i alla filmer som sänds på div. filmkanaler klockan tolv varje natt. Försök få ihop den ekvationen.
Jag sitter här på min balkong och har öppnat en flaska vin, och när jag tar första klunken så känner jag en behaglig värme sprida sig i kroppen. Det är väl dom här små glädjeämnen som gör livet värt att leva. Känna hur tystheten sänker sig över natten, och bara koppla av. Jag tänker på, att en komedi inte alltid är komisk i alla fall inte om den är gudomlig. Och så undrar jag vem mannen som smyger omkring rosenbuskarna är??????
Dante:
Det där om den stora kärleken, Beatrice:- är en klyscha! Det är inte genom att förneka den stora kärleken man blir bitter, det är då man håller fast vid den och vägra att släppa den som man blir det. Hur många människor springer inte från famn till famn utan att inse detta, och slår pannan blodig mot den monotona vägg som skiljer dem från att gå vidare i livet. De begråter livet, som du säger, med bitterheten framför sig mot den vansinniga ledstjärna som de kallar för den stora kärleken. Du lyckades Beatrice! Säger du i alla fall. Är det så att du inte vill utvecklas och förstå känslorna..? Är känslorna viktigare än att förstå dem..? Är den stora kärleken värd att offra livet för..? Tja! Inte för att jag missunnar dig lyckan Beatrice men jag tycker att den sortens kärlek är blind.
Könsbestämda ordböcker tycker jag vi bygger vidare på. Dock ska det inte vara tabu för en kvinna att läsa den som är avsedd för mannen, och vise versa. Det finns ju redan könsrelaterad litteratur, dvs böcker för kvinnor och böcker för män. Och det visar väl ganska klart på att det finns en grundläggande tvåfaldighet som inte så lätt låter sig säras. Accepterar man tvåfaldigheten tror jag man vinner mycket på det (spar den energi som förnekandet tar i anspråk) därför att de kompletterar varandra. Vi får helt enkelt ta och väcka upp det slumrande "fittstimmet" på Svenska Akademi'en.
Jag däremot har inte nödvändigtvis en
positiv livssyn. Skulle aldrig komma i närheten av ett värde i
att "gräva ned mig" för en kvinna. För min del anser
jag att symbiosen i tvåsamhet är hämmande för den
individuella utvecklingen (hälften så mycket frihet och dubbelt
så mycket förpliktelser.) Största delen av energin och den tid
man blivit tilldelad som mänskig organism går åt, eller
förslösas, genom att bara hålla konstellationen mellan könen
friktionsfri. Dvs utan tjafs om vems tur det är att diska. Det
är slöseri med tid. För övrigt tror jag inte någon man
skulle stå ut om det inte vore för att de fick gratis sex,
slipper gå ut och ragga, får ett surrogat för den saknade
modern, och sedan finns det inte mycket vackert kvar i den sagan.
Hade det gjort ont att penetrera så hade det inte ens blivit
några barn. Jag lovar! Det är inte för barnens skull vi
sätter dem till värden om vi ska vara ärliga.
Bra sex kan jag ha utan fru.
Mina nackhår reser sig också, i välbehag, då jag kopplar av. Att ta några pilsner eller en grogg är ett alldeles utmärkt sätt att bli vän med den här världen. Innan så var den ful, grym, kall, grå och lite ödsligt främmande, men nu så har det som fattades kommit till mig och en ny och hoppfull värld av mening har brett ut sig framför mig som vore den avsedd för mig allena. Och även om jag inte tror på kärleken så tror jag på romantiken och setar i mörkret med levande ljus. Det är ett själstillstånd. Romantiken alltså! Ett knep att komma närmre sig själv och få Jorden till sig. Jag känner lyckan komma smygande och kittla ledan framåt, och jag undrar vad jag ska hitta på för jävelskap i kväll. Månne!
Beatrice:
Inte för att jag håller med Dante om att den Stora Kärleken inte finns. Självklart måste det finnas en man i världen som har förmågan att stimulera mig intellektuellt, tillfredsställa mig sexuellt, sköta allt hushållsarbete utan massa tjat, har han dessutom en väldans massa pengar, så skulle inte det vara en nackdel. Är det för mycket begärt att hoppas på att dessa kriterierna uppfylls. Om man hittar den mannen så tror jag nog inte att det skulle bli en massa tjat om helt oväsentliga ting . Och om inte alla krav uppfylls, så tror jag nog att man bygga ett lyckligt förhållande på en del av dem. Det är nog så att vi inte ens skulle behöva prata samma språk för att bli lyckliga. Jag känner empati för Dante som inte vågar satsa på ett förhållande utan finner att ensamhet är bäst.
Om fallet vore så, varför skapade då Gud en av varje kön, om man nu tror på bibelsagan.
Dante:
Jasså Beatrice, du snackar med publiken! Söker sympati för din åsikt och söker där med majoriteten som sen ska stötta dig så du slipper att tänka efter vad det är jag egentligen menar med att avstå från "den stora kärleken". Att jag avstår från tvåsamhet betyder inte att jag går emot tingens ordning (att det finns två av varje kön) snarare så att jag kan välja vem jag vill när jag vill och det gör mig heller ingenting om älskarinnan har en massa pengar. Jag tycker förvisso att det är mycket begärt av livet, men varför skulle vi inte unna oss det. Den dagen hon inte stimulerar mig längre får hon gå, några andra band finns ju inte! Det känns tryggt.
Det där du säger Beatrice, om att du känner empati för mig och den lycka jag inte vågar känna, är nog snarare sympati. Du tycker alltså synd om mig för att jag inte tycker som du. Empati skulle ju innebära att du förstår vad jag känner men det kommer du aldrig att göra om du delar upp världen i två delar. Det finns den del där du och den stora kärleken finns, den andra delen där den stora ensamheten finns. Misären, eländet, hopplösheten. Skulle du lossna från din fastspikade tilltro till den stora kärleken, ja då skulle den världen rasa samman eftersom du endast tillskriver det du själv tror på värde, mening, eller anständighet. Empati innebär alltså förståelse och det tror jag en kvinna har svårt att tolka.
Jag vill vända det hela mot min egen verklighet och påstå att det är först då man inte lever i tvåsamhet eller äktenskap som man verkligen ser varandra och inte till det man eventuellt kan få. Att det den andre har inte i första hand ska tillfredsställa oss själva. Det som denna kultur vi lever i förheligar, som kallas äktenskap, samboende, är en institution som är förlegad. Som förnekar det vi ideligen söker, slår oss i förpliktigandets bojor, och får oss att avstå från att själva göra valen i livet. Vi gör det för familjens bästa sägs det! Vi strävar och söker efter de omöjliga svaren, mot en allt mer blind framtid som inte vill höra talas om frågor av typen:- Är det verkligen värt det.? Är det verkligen detta vi vill.? Om det är en Gud som ville detta så är han en frustrerad och vilsen sådan.
Beatrice:
Nu har Du missuppfattat allt igen Dante, en man vet inte vad empati betyder. Det är ett ord med känslor i. Och det har vi väl redan kommit fram till, en man talar fakta, en kvinna känslor. Sympati är däremot ett ord som en man kan använda, för det är ett rätt ytligt ord, men som en man kan tolka som ett positivt ord.
Jobbar man inom vården så har man i dagens läge både sett misär, elände och hopplöshet. Och det är väl synd att säga att det jobbar många män i detta yrke.
Och stackars Dante som tror ett förhållande bara bygger på sexuell tillfredsställelse, kan det vara därför Dante lever ensam. I och för sig gör jag det med, men jag vet att ett förhållande kan betyda så mycket mer.
Men det skulle vara intressant att veta hur Dante reagerar om eventuell älskarinna lämnar honom. För det verkar ju inte finnas mycket känsla i hans sätt att beskriva ett förhållande. Men det förståss det var ju så att män inte hade förmåga att ha känslor.
Sympati kan jag klara mig utan. Jag står för mina åsikter i alla fall, men det är klart skulle någon hålla med mig, så innebär det väl, att jag inte är helt fel ute med mina åsikter.
Dante:
Ja jo, ni är roliga ni kvinns! Riktigt kul (ha ha ha ...) Att jag skulle ha fel! Och dessutom som vanligt.? Som vanligt missförstods en kvinna, och inte för att hon inte förstod, utan för att mannen inte förstod. Är det någon man som känner igen det där.? Ok Beatrice, lika så bra att vi reder ut detta med empati med en gång. Inom vården kan hända att ni ser empati på ett speciellt sätt, som du säger, ser en massa elände, Misärer etc. De trånga språkbruken inom varje yrkesgrupp följer tyvärr ofta med dem hem och då är det lätt att det blir en del missförstånd eftersom man "utanför murarna" tolkar ord så som man normalt använder dem, och inte så som en profylax inom vården. Empati ser jag som förmåga att sätta sig in i andras problem, perspektiv, frågeställningar, erfarenheter etc. Jag förstår vad du menar då du tror att empati ligger närmre känslan än sympati, men det är ändå fel att påstå det. Helt fel. Däremot i sympati har du ett känslosvall. Betänk detta ett tag så ska du se att du kanske håller med mig Beatrice.
Ja sen har vi ju ytterligare ett snedtramp Beatrice. Att ett förhållande skulle bygga på bara sexuell tillfredsställelse.? Att jag skulle ha sagt och menat så.? Vad jag menar är följande:
För det första så är det inte så
BARA:- det är livsnödvändigt för reproduktionen, och vilken
denna förutan skulle leda till att det varken skulle finnas
förhållanden eller människor på Jorden. Sexualiteten är den
överlägset starkaste driften i vår natur, min så väl som
din, och vi gör bäst i att låta den vara varken mer eller
mindre. Med förhållande avser vi väl, antar jag, tvåsamhet.?
I ensamhet har man ju också ett förhållande till sin omgivning
och till kvinnor fast det är annorlunda än det förstnämnda.
Till och med den kvinna och man som hatar varandra, avskyr
vara'n, har ett förhållande. Ett dåligt sådant. Tänkte bara
säga det så att du inte missförstår Beatrice. Igen!
Härligt att vara man, fri sådan. Välja vem man vill och
framför allt!
Avstå då man vill.
Ja, hmm ... Så vill du veta hur jag
reagerar om eventuell älskarinna lämnar mig. Svår fråga! För
det första så är jag lite nyfiken på vad du menar med
eventuell älskarinna i detta sammanhang. Menar du att det inte
är särskilt stor chans att hon vill ha mig eller menar du att
det är jag som inte vill ha henne.? Sticker hon om jag vill hon
ska stanna så är det ju en ganska intressant frågeställning
hur jag känner det eftersom du också utgår från att jag inget
känner. Får jag svara på frågan så svarar jag dig att jag
bearbetar det intellektuellt och sörjer på mitt sätt en bra
älskarinna. Eftersom hon inte var något annat.
Dantes olidliga lätthet.
Nu kommer vi till den intressanta känsloaspekten. Lika så bra att vi rör om lite i den heta grytan så det inte bränner fast i botten. Jag menar att man inte ska låta känslorna styra. Det är primitivt, farligt, för att inte säga dåraktigt. Detta innebär ju inte att jag saknar förmåga att känna. Känslor är mänskliga och därför viktiga. Är de viktiga så är det väl i så fall ett måste att förstå dem, bearbeta dem intellektuellt, och med öppna ögon ge sig i kast med dem. Styra dem. De primitiva känslor du försvarar övergav människan i samma stund som hon började dissekera för att få kunskap, det är nödvändigt för att komma vidare i utvecklingen.
Slutligen så vill jag säga att jag har sympatier för dig också, att du inte är fel ute med dina åsikter om detta varat. Du representerar opinionens åsikt och rent demokratiskt så är det ju då jag som är den som har fel. Så fel. Men jag försvarar mig själv med att det har aldrig i tiden varit opinionen som fört utvecklingen framåt, tvärt om, de som bryter mönstren och vill någonting annat med livet än att slå huvet i den monotona väggen gång efter gång medan årtusenden tickar iväg. Det är de som för den framåt. Men men ... Det är inte viktigast att ha rätt. Det har ju ett existentiellt värde att våra åsikter går i sär en smula, som motpoler och kanske kan liknas med sexualiteten och som attraheras av varandra, och den ena är inget utan den andra.
Beatrice:
Givetvis så är det mannen som missförstår kvinnan, och av den enkla orsaken att han inte vill förstå. För den dagen man vill och kan förstå, så har man (kanske mot sin vilja) börjat engagera sig. Och det är väl oftast det som är det stora problemet i ett förhållande. Av någon konstig orsak så verkar det som om män i allmänhet och kanske Dante i synnerhet är livrädda för ett fungerande förhållande. Jag antar att den personliga integriteten väger starkare, eller om det rent av kan vara rädslan för att utlämna sig själv och därmed skapat en situation där man faktiskt kan bli sårad skapar en viss rädsla.
Om vi skall forsätta att definiera ordet sympati och empati, så är jag av den åsikten att ordet sympati är ett mycket negativt ord. Sympati är ett ord man använder när man i själva verket inte bryr sig ett enda dugg, utan mest för att folk i en omgivning skall tycka, att man är en "sympatisk person" , som bryr sig.
Sedan vet jag inte om sexualiteten är så viktig för att jorden skall kunna fortplantas, kanske just idag, men med den utvecklingen som sker, så genom div. konstgjorda befruktningar och genmanipulation , så kommer det troligtvis i framtiden inte behövas någon penetrering.
Visst är det dåraktigt och farligt att låta känslorna styra, men det är väl ändå då man känner att man lever. När man möter en person man tycker om, helt oförhappandes och känner att glädjen sprida sig i hela kroppen. Eller när man går ut tidigt på morgonen om våren och hör fåglarna kvittra och världen vaknar till liv. Även om världen kanske inte alltid är så vacker och rättvis. Så måste man låta känslorna styra ibland och bara njuta av att finnas till. Sedan är det ju upp till var och en att försöka förändra världen. Frågan är om inte dom som är mest kritiska mot det mesta, gör minst för att försöka förändra det man är missnöjd med. Då är det lättare att komma med ursäkter om att ingen förstår en och att det är alla andra som har fel.
Det kanske är hårda ord Dante, men jag är övertygad om att jag kommer att få mångdubbelt igen.
Dante:
Ja du Beatrice, det är ett problem detta för kvinnor att de inte blir förstådda av män, blir missförstådda. Du menar att då mannen engagerar sig i det kvinnan tycker så förstår han henne. Jag menar att då kvinnan börjar tänka efter i stället för att känna efter så förstår hon möjligen mannen.
Jag är inte livrädd för ett fungerande förhållande, skulle jag vara det så beror det på att jag ser det i så fall som regression om jag skulle ha ett långvarigt förhållande med en kvinna, och inte som någon utveckling av mig själv. De som ger sig in i en relation av det slag du menar gör det på order av genen och religionen, utan att tänka. Jag avstår med den medvetna uppfattningen att det måste finnas en bättre sorts relation som både ger mer frihet för individen (alltså mig) och utvecklar den individuellt. Att jag valt att leva inkognito är kanske främst nåt som retar människor eftersom jag underkastar mig inte tvåsamhetens tvång, känner mig socialt misslyckad, utan finner det mycket stimulerande att själv råda över livet och lemmen. Jag kan sätta på vem jag vill, när jag vill, utan att vara "otrogen".
Och så har vi detta definitionsproblem, sympati, empati. Vilket som då ligger närmre känslorna. Enligt din definition på sympati skulle det innebära att man i själva verket inte känner ett dugg. Att det också skulle vara negativt. Din definition på empati är att man "känner andras problem" och på så sätt bryr sig om. Om det är så här kvinnor definierar ord så är det inte särskilt förvånande att de inte förstår vad män menar.
Sympati ligger närmre känslorna än du kan ana Beatrice. Kanske inte vill höra talas om kanske.? Jag skulle kunna säga att sympati lika väl kan bytas ut mot tillgivenhet:- gråter du så gråter mannen och vise versa. Ni känner då tillsammans men förstår i själva verket ingenting. Empati däremot innebär att man först sätter sig in i vad det är kvinnan lider av, förstår varför hon tex. känner sig sårad. Sedan sätter man sig in i vad det är mannen känner som sympatiserade med kvinnan (kände med) och utifrån detta empatiska perspektiv kan man se saker och ting med bättre ögon. Empati är alltså att förstå vad det är en människa upplever utan att vare sig tycka det ena eller det andra.
Så du har alltså rätt Beatrice när du säger att sympati är negativt, att då man slickar omgivningens arsle och blir sedd som en mycket "sympatisk person", och det är så som sympati fungerar fast affektivt. Utan sympati behövdes heller ingen gråt. Gråten har som avsikt att nära sympatin. Små begreppsmässiga knutar i huvet som inte trasslas upp och aldrig lär få se dagens ljus i den medvetna världen. Denna värld där männen bor och kvinnor medverkar.
Slutligen så måste jag svara på detta med sexualiteten. Att den inte skulle behövas i den framtid som din rädsla skapar i din kvinnofantasi där människor manipuleras fram i provrör. Det som gör att jag inte tror på detta så som en möjlighet är att det är sexualiteten som är driften för inte bara människans penetrerande njutningslystnad, utan även för sädesproduktionen hos mannen och äggtillverkningen hos kvinnan. Slutar vi, som du säger, penetrera, så kommer heller inte någon sädesvätska eller ägg att produceras och då har de ingenting att manipulera med i sina provrör. Så vida de inte tar från apor! Men då lär vi få driften tillbaka efter som den driften är starkare än våran.
Vad gäller de små känslorna som du också nämner Beatrice, nästan lite förbigående, så är det inte så lätt att reda ut detta känslokaos i människolandet. Vad jag raskt kan svara dig på är att även om jag inte låter känslorna styra mig så har jag förmåga att höra pippifåglarna kvittra och se världen vakna om morgonen. Jag har inte heller avsagt min kropp från att känna ett visst rus då upplevelsen är på topp, vad jag däremot med bestämdhet ryktar den till är att jag ska förstå vad det är jag känner. Förstår jag det inte så kan det ju lika väl kvitta tycker jag. I slutänden vill jag ha en intellektuell känsla som övertygar mig om att det jag känner också är bra. Förändra världen, som du också säger, är inte direkt min intention, den är snarare att försöka förstå den. Som jag försökt att säga dig förut så är det första steget mot denna förståelse att försöka att analysera det vi känner och med hjälp av detta materialet förstå vad det är vi egentligen tycker Beatrice.
För att komma vidare lite här så vill jag expandera känsloresonemanget att även inbegripa gråten. Gråten är ju också till stor del skyldig på sitt sätt då den sprider missförstånd i en sådan omfattning att jag har funderingar på att det måste vara en Gud som har hittat på den. För klurig är den. Vad tycker du Beatrice.? Tycker du som jag att den kunde vi väl klara oss utan.? Eller tycker du att den ska finnas kvar orörd så som den är.? Som om den vore en tillgång ...
Beatrice:
Man kan väl konstatera att män och kvinnor är olika. Vi är anatomiskt olika, tänker olika och framför allt lever olika. Men man kan väl även konstatera att vi behövs, bägge könen för att komplettera varandra. Livet hade väl varit väldigt enformigt om inte olikheter fanns.
Det finns ju trots allt lyckliga förhållande, där man kan kommunicera med varandra och förstå varandra. Och även där man kan utvecklas som individ tillsammans med någon.
Frågan är om man inte utvecklas mer, för man har ju hela tiden någon att jämföra sig med och ta lärdom om ett annat tankesätt, levnadssätt. Jag vet att man inte behöver ha ett fast förhållande för detta , men det underlättar ju om man lever tillsammans dygnet runt.
Det kanske är det som fattas i många förhållande att man inte tillåts utveckla sig, men jag tror ju att bägge parter mår bäst av att utveckla sig och även då som följd sitt förhållande. Det kanske är då man kan förhindra den tristess som oftast uppstår till slut i ett förhållande.
Nu har jag i alla fall försökt utveckla mitt liv genom att skaffat mig en sambo. Kom fram till att ensamheten kunde vara för svår ibland. Men det grävde ett djupt hål i min kassa.
Han heter Bosse, och är mycket smidig och lång. Framför allt så är han varm och kramgo.
Och en av hans största fördelar är att han inte pratar för mycket på morgonen, för jag har väldigt dåligt morgonhumör. Men sedan å andra sidan till hans nackdel är att han inte talar över huvudtaget. Det kan ju faktiskt vara givande med en het diskussion framåt kvällskvisten.
Sedan har han väl inte direkt dom bästa matvanorna heller. Men man kan ju inte få allt på en gång utan får satsa på lite i taget.
När jag skaffade Bosse så kom jag och tänka på vad som räknas som statusprylar i dagens samhälle. För nu kan väl inte räkna tvättmaskin, bil, damsugare och dator längre. För detta finns ju faktiskt i de flesta hem. Och är det så att män och kvinnor har olika syn på statusprylar, och varför skulle vi inte det när vi har det på allt annat. Därför skulle det vara spännande att veta vad Dante anser vara statusprylar. Och om han kan lista ett antal saker han inte kan tänka sig vara utan.
Det skulle vara intressant att se om vilka olika prioriteringar man respektive kvinna har. Är det så att en kvinna värdesätter hushålls maskiner mer, och en man individuella ting.
Det skulle ju inte förvåna mig speciellt mycket, för i så fall håller ju min teori om att mannen är mycket mer egoistisk.
Gråt och tårar är väl något som hör livet till. Lika mycket som man kan skratta behöver man nog kunna gråta. För tårar har väl en viss helande funktion. Och tyvärr kan man inte alltid styra sina tårar, utan ibland blir känslorna för starka. Men ibland skulle man nog behöva kunna gråta men har inte förmågan att göra det. Och sedan att kvinnor gråter mer än män, tror jag inte speciellt mycket på. Det är nog väldigt individuellt.
Dante:
Ja ja Beatrice, vad vore ett hål utan att man stoppade nåt i det. Det vore enformigt. Men hål kan fyllas eller låta sig fyllas oavsett om man lever i tvåsamhet eller ej. Svaret på ditt påstående om att det finns trots allt lyckliga förhållanden där man utvecklas individuellt är att de förhållandena är inte många. Och anledningen till att de fungerar är att de lever solostilen i tvåsamheten och därmed hamnar de ju på min sida i debatten. Lever man i tvåsamhet så som det menas med denna typen av förhållande så lever man med varandra dygnet runt, frånsett arbete, och då får man inte den tid som krävs för att kunna utveckla sitt ego.
Det finns en negativ värdeklang i ordet ego på ett socialt plan. Egoist missförstås till att man bara tänker på sig själv men betyder i själva verket att man bejakar sig självt. Sätta sig själv i det främsta rummet. Ego kommer från latin (jaget) och för mig betyder det:- Jaget är det viktigaste av allt. Och det finns inget som pekar på att tvåsamhet är mer utvecklande för individen än ensamhet. Däremot om vi ser det socialt så är tvåsamheten bra för samhället eftersom de konsumerar bra. De som inte är mogna för ensamhet mår dåligt därför att de drömmer om tvåsamheten men inte får den. Tyvärr så ingår det inte i skolundervisningen att bejaka sig själv och sina intressen. Snarare tvärt om. Och detta motverkar ju egentligen den individuella utvecklingen som vi behöver för att må bra.
Ja du! Statusprylar. Jag tycker statusprylarna är vad de har varit länge. Damsugare, gräsklippare, datorer, bilar, telefoner etc. Listan kan göras lång. Det som är och skall betraktas som statusprylar är de dyraste inom varje genre allt annat är ju bara restprodukter eller plagiat som de köper som inte har råd. Det är ju denna fåfängan att äga det dyra som är status. Ok! Så var det ju listan över de prylar som jag anser man inte kan vara utan. Den följer här:
1. Hemdator som är fullständigt
multimedieutrustad
2. Bärbar dator
3. Sladdlös hemtelefon
4. Mobiltelefon
5. TV - Radio, video
6. Damsugare
7. Matmixer
8. Tvättmaskin
9. Diskmaskin om man är fler
än 2 och bil om man har barn
Det behöver ju inte nödvändigtvis vara i den ordningen men dessa grejor anser jag att man inte klarar sig utan om man vill följa med i utvecklingen. Datorn tillhör naturligtvis det mest viktiga i hemmet. Det som inte finns på hårddisken finns inte. Däremot så anser jag att då man köper dator så ska man aldrig köpa en dator som är ny. Datorn skall vara minst 1 helst 2 år gammal. Efter c:a 1 1/1 år så kostar den bara hälften av vad den kostade som ny men är samtidigt tillräckligt ny för att du kan uppgradera den i många år framöver. Man ska alltid kalkylera då man handlar föresten! Så att man inte köper fåfängan. Den är inte värd sitt pris kan jag tala om.
Gråten Beatrice, är skit! För det mesta. Jag är ju inte helt orimlig så jag kan acceptera att man gråter då någon man känner dör eller om något riktigt allvarligt händer, men jag anser i alla fall att det är ingen lösning här heller att gråta. Känslorna måste bearbetas, med andra ord förstås. Det är enda sättet. Jag tycker mest det är pinsamt då en tjej gråter på grund av mig. Jag undrar ju då vad det var som hände! Var det på grund av mig.? Eller var det för att hon själv inte klarade av situationen.? Jag kan ju inte nöja mig med detta för då är risken stor att hon snabbt lär sig detta enkla knep för att få mig dit hon vill. Då har vi inte kommit längre än hit. Jag måste få henne att förstå nu att det är viktigt att denna som jag kallar, begreppsknut, reds ut för att förstå vad det var som orsakade den starka emotionen. Det kanske verkar rått, men det är för mitt eget bästa. Och hennes
Beatrice:
Dante har nog inte varit i kontakt med skolan av idag på ett tag. För är det något dom verkligen lär ut så är det individualism. Där får eleverna lära sig att man skall bli något, gärna inom media så att man blir en så kallad kändis. Men Dante kan ha rätt i att man inte får lära sig att vara någon. Och detta fall så är det en viss skillnad på bli och vara.
Däremot får dom inte lära sig något om solidaritet, som jag anser vara mycket viktigare. Många utav eleverna får aldrig kontakt med den hårda verklighet som drabbar många personer.
Sedan kan jag hålla med om att det är patetiskt med kvinnor som gråter för en man skull, men jag tala om att det är lika vanligt att en man gråter för en kvinnas skull. Men det är väl för att dom inte har släppt taget och insett verkligheten, utan lever kvar i sin dröm om lycka.
Det var faktiskt en riktigt bra lista på statusprylar, vilket förvånar mig. Jag håller nog med om det mesta men byter gärna ut den bärbara datorn mot en bärbar cd-spelare.
Inga hårda ord idag, och inga större motsättningar, kan detta bero på att vi har fått en någorlunda fungerande kommunikation. Eller har min lilla boa fått ett positivt inflytande på mig.
Dante:
Regel nr 1: Att må bra är att älska sig själv. Det "glöms" i skolan. För övrigt så gör skolan vad den kan för att kväva det individuella till förmån för industri, media, andra yrkesgrupper. Det är en slags robotar som ska utföra samhällstjänst. 5% av de som går ut kommer att kvala in på elitnivå, dvs. så som du Beatrice tolkar det individuella. De andra blir sekreterare åt dem eller börjar på industrin och jobbar för dem. Det jag menar med att individualisera är snarare att människan från början av sitt liv får lära sig vem de själva är, vad tycker de själva om samhället, och lär dem utgå från individen och inte från nån slags social schablon. I stället för att hantera grupper så ska man alltså hantera individer.
Solidaritet kan aldrig bli viktigare än individualism. I en urgammal indianstam kan man kanske säga att solidariteten är ett idealtillstånd jämte religionen. Den är viktig för överlevnaden. Det samhälle som vi lever i, där människan är intellektuell, avgör sina egna beslut etc. Är individualismen snarare en förutsättning för överlevnaden. Här är ensam stark. Med intellektuell avser jag (så du inte missförstår) motsatsen till känslomässig, dvs. man styrs inte av känslor, moral, gruppmål. Man avgör själv. Var och en tar sitt eget ansvar. Den som lär sig solidaritet i detta samhälle lär bli varse "ångvälten".
Vi kommer in på känslor igen här. Det
finns en hel del kunskap om hur människan fungerar, men som man
inte vill att alla skall lära sig därför att: Kunskap ger
makt. Denna kunskap används av industri, sjukvård, marknaden,
kort sagt:- av alla som hanterar grupper. Den som inte lär sig
att hantera sina känslor, tyda dem, säger ja till att
manipuleras. Och här menar jag att skolan kunde göra en
insatts. Jag tror inte på de omstörtande profetiorna att
samhället kollapsar om folk får göra som de vill. Snarare
tvärt om. Att hon skulle bli som en blomma om våren. Det går
åt en del energi, medel, till att vinklippa människor och
sätta bojor på dem. Förpliktelser. Ansvar. 10 högavlönade
professorer som analyserar vad som skulle hända om man lät
henne behålla en bit av vingarna.
I stället för att låta henne flyga.
Människan är unik.
Men ändå ...
Jag skulle också vilja prata lite om sex. Vad anser du.? Tycker du som jag att det är i stort sett meningslöst! Förutom att det kan vara skönt ibland om man träffar på den där rätte, du vet. (som för det mesta gömmer sig i fantasin) Tror våra läsare skulle vilja höra. Eller så vill de det inte! Men då kan vi ju snacka om det bara för det. För att de inte vill lyssna. Jönitz säger att här kan vi skriva om vad vi vill, att det är en sån sajt, så det är bara att ge sig hän.
Du skriver att ensam är stark, och tyvärr så resonerar en del människor så. Och oftast lever dom även utan någon partner. Men det är väl det resonemanget som skapar ett splittrat samhälle. Om alla människor bara tänkte på sig själva och såg till sin egen välfärd vem skall då tänka på och bry sig om de människor som inte har den förmågan att vara stark och egotrippad. Det finns faktiskt människor med olika form av handikapp, fysiskt och framför allt psykiskt som inte klarar av det statussamhälle vi lever i idag. Det är väl här skillnaden mellan kvinna och man kommer fram igen. Kvinnan har en viss förmåga att ta fram modersrollen och tycka synd om de svaga. Men faran i att tycka synd om en människa är att man även kan ta ifrån människan sitt människovärde.
Människan har skapat en bekväm tillvaro på jorden, men förhoppningsvis så kommer man att komma till insikt varför man överhuvudtaget lever. Komma till insikt till om alla möten och händelser sker av en redan förutbestämd ordning. För det är väl ändå så att det är en mening med allting, det måste väl t.o.m. Dante hålla med om. Men det skulle inte förvåna mig om Dante anser att jag har missuppfattat allting igen. Men då är frågan varför är det jämt jag som missuppfattar allting, det kan inte vara så att man ser det från olika sidor. Att kanske bägge har rätt och fel och att det inte är en missuppfattning utan tolkning på olika sätt.
Du ville även tala om sex, och visste inte om eventuella läsare vill läsa om detta. Men de webbsidor med temat sex har nog mest besökare. Så jag kan tänka mig att det finns ett stort intresse.
Åter igen har vi delade åsikter. Du tyckte att sex var i stort sätt meningslöst, med jag givetvis är av helt annan åsikt.
Den sexuella driften är väl en av de starkaste, och tillfredställelse är väl något av det skönaste. Du skriver att den rätta oftast gömmer sig i fantasin. Då får man väl se till att fantasin blir verklig. Sex är så mycket mer en ett samlag. Det är något man upplever med alla sinnen och något man lär sig med åren. Det är väl inte speciellt många "förstagångsligg" som är lyckade. Av olika orsaker, men framför allt så tror jag att rädslan av att inte kunna tillfredställa den andre partner eller att leva upp till sina egna fantasier förstör mycket. En del anser att man inte skall tala om sex utan utöva det. Det kan väl ligga något i det, men talar man inte om det och framför allt inte talar om hur man vill ha det så kan man nog ha Dante inställning till sex, att det är rätt meningslöst.
Jag anser inte att det är nödvändigt med stark kärlek för att ha sex, det är klart att kärleken förstärker alla känslor, men inte alls nödvändigt. För ofta förstör kärleken det sexuella genom att andra känslor, som svartsjuka blandar sig i. Till sist så är väl det tur att det är som Wilmer-X sjunger. "Kärlek finns på batteri". Men det blir dyrt, för uppladdningsbara är inte lika bra.
Så här är det "sockerpullan": Att samhället är individualiserat, eller strävar mot, betyder inte att de som är "svaga" kommer att slås ut. Falla bort och dö. Det innebär inte heller att socialistiska reformer tas bort. Det innebär istället att de som kan och vill har en möjlighet att förverkliga sig själva, bli den de är avsedda att vara istället för att leva upp till en schablon. Kort sagt så är individen ett högre tillstånd än samhället. Vidare då; om det där med att det skulle finnas en mening med allting. Det förutsätter ju att det i så fall finns en plan från början och då blir det nåt slags religiöst drama. Efter som jag inte är religiös så anser jag att det inte finns någon mening med någonting. Det är människan som skapar, upplever, det som hon ser som meningsfullt eller meningslöst. För en objektiv åskådare så ter väl sig mänsklig strävan dock mest meningslös. Den enda mening jag kan se är:- LEV
Jaha, Beatrice! Du tycker att jag försöker patentera sanningen. Det är inte riktigt sant. Jag om någon vet att det inte finns nån sådan. Jag uttrycker mig utifrån min erfarenhet och jag är medveten om att din inte är densamma som min, och att denna, vår konversation, är ett slags möte mellan våra paradoxala verkligheter. Emellertid så är det väl som så att det här handlar om dels om vad jag tycker, dels vad du tycker (subjektivt alltså) och det betyder om jag uttrycker mig lite metaforiskt:- att vi måste vara som elefanter. En journalist däremot skall vara som en mygga, helst mindre. (objektiv alltså) och se dialektiskt. Möjligen kan man utifrån detta perspektiv se något slags mönster som ter sig som en sanning.
Jag tycker det är bra i alla fall att du säger ifrån, liksom hävdar dig. Det får mig att se att det finns hopp även för kvinnor i denna världen. För det mesta så åberopar kvinnligheten lagen om människors lika värde på ett sådant sätt att "naturen tycks ha pålat ner deras rättigheter i marken". Så Beatrice! Det är bara att ta för sig. Och hävda sig som en man.
Om sexualiteten: Man bör inte leva ut fantasin som om den vore en sjukdom. Jag betraktar fantasi som ett "skafferi" där man hämtar näring på samma sätt som vi går till affären och handlar, väljer ut varorna. På liknande sätt väljer jag min partner då det gäller sex, men får väga detta mot, vad mer kan jag få här än sex. Ja, på nåt sätt hamnar man snabbt på jorden igen.
Nej Beatrice! Jag är inte rädd för att jag inte skall tillfredställa min partner, anser att det är upp till henne att visa mig vad hon vill. Jag ser det i så fall mer som en lek att försöka hitta vägen till hennes fantasi. Inte som ett ansvar. Och det gensvar som jag får då jag väljer rätt, trycker på rätt "knapp", är i så fall belöningen. Men visst är det i stort sett meningslöst. Innan är det värt hur mycket som helst, efteråt är det inte värt ett skit. Alla tycker så. Men ingen vågar säga det. Jag säger inte detta enbart för att provocera dig, betrakta det mer som ren upplysning. Jag tror det beror på att det som "tänder oss" vill vi inte veta av i normala fall. Jag vill inte vara härskare men då jag behärskar får jag erektion. Hon vill inte vara underdånig men då hon ligger där trånande älskar hon det. etc. etc. Kanske så är det våra skuggsidor som pökar och inte vi. Och då är jag inte med. Meningslöst.