Protokoll från Länskonsten 1966 i Gävle
Tankar och intryck i tre salar NU-konst

Sal 1

Första rummet domineras helt av de monumentala målarna Hans Lindgren, Juho Suni och Henk Brass. Men den stränga karaktären mjukas upp av ett kvinnligt anslag, oftast med en charmfull och dekorativ verkan.
Stina Carlbom- har under många år deltagit på länsutställningar, men gör nu sitt definitiva genombrott. Hon visar fram oljor där strukturupphöjningar avslöjar och ger poetisk känsla. Man får lust att fysiskt närma sig hennes landskap, uppleva hur fukten och värmen fortplantar sig och ger impulser för en lyrisk registrering.
Saara Harju- hennes måleri är helt igenom äkta, byggt på en sprudlande berättarbegåvning som kastas mellan verklighet och saga. Med sin målning "Från Brynäsgatan", en underfundig färgberättelse, har hon åstadkommit en av utställningens pärlor.
Mona Söderberg- är liksom Saara Harju en atmosfärmålarinna. Hos henne brinner en lust att utsmycka som får hennes måleri att tangera den tibetanska konsten. Hennes målning "Norsk järnkamin", är ett ypperligt prov på hennes dekorativa kunnande.
Kerstin Suni- tecknar med känsligt sökande linje. Hon har en speciell förmåga att samla innehållet till ett engagerande ögonblick.
Juho Suni- hans stora trärelif "Nilen", blir för mig till visioner av rinnande vattenverkan. Men efter en stunds betraktan händer plötsligt något, rörelseriktningen bryts och börjar fungera med vinkelställd aktion. Alltså ytterligare ett intresseväckande bevis där färgen spelar över rörelsen till andra synaspekter.
Henk Brass- exponerar en sektion av ett modulsystem med expansiv och monumental tankegång. Ett frågetecken för fältindelningen med självlysande färg. Är det ett medvetet moment för att skapa irritation?
Hans Lindgren- arbetar helt med färgvisuella medel och ger ett kraftfullt prov på de möjligheter som uppstår då hans intentioner kommer upp i större format.
Emil Clahr- har, tycker jag, gjort mindre lyckade kursändringar mot en obehövlig förnyelse.
Hans Hedenström- fångar med en varsam luftighet in ljuset i sitt motivseende. Men för mig är det en gåta hur färgsammanhanget kan vara så till den grad närbesläktat mellan motiv som Öland och Sicilien.

Sal 2

Andra rummet, som på sätt och vis kan kallas för honnörsrummet, erbjuder några oväntade överraskningar.
Knut-Yngve Dahlbäck- är utan tvivel utställningens stora behållning, och det är bara att gratulera Gävleborgs läns konstförening till sitt val av gästutställare. I sina fem dukar visar han fram ett måleri som har förmåga att leva genom handling. Detta är inga rollregistrerande målningar, utan en bildsyn som bit för bit och fläck för fläck växer, böjs, sargas och glimmar som en spegel av naturens mäktiga skönhet. Jag tror att konstnämnden i Gävleborgs landsting gjort en god investering genom sitt inköp av "Måndalen", inte bara ur den ekonomiska aspekten, utan väl mer ur den konstnärliga.
Paul-G Söderberg- utställningens yngsta deltagare, men förvisso en av de bästa, har fått med en målning som han kallar Mysteriet dr Raczinski, ett metafysiskt bildinnehåll som för tanken till gamla goda mästare såsom Rogier van der Weyden och Giotto di Bondone. Och det är inte fy skam precis.
Nils Söderberg- deltar i år med komprimerade, snåriga natursnitt, där man på ett sätt kan uppleva naturens oframkomlighet. Detta är inte något lättillgängligt måleri, det gäller att - bildlikt - böja undan grenarna med risk att få revor i skinnet. Men ansträngningen att ha erövrat vildmarken ger också tillfredställelse.
John Öhman- presenterar i ordets verkliga bemärkelse vackra collage. Han har en sällsynt förmåga att samla färgen till en både ren och mollstämd musik. Hans collage tillhör nog de mest tuktade jag sett utförda i denna teknik. Klokt och varligt bryter han ner den ibland något billiga materialverkan som tidningsfragment gärna ger. Det sker genom en klok överbehandling och linjekrakelering.
Göran Norberg- närmar sig med sin oljemålning "Liten sonat" de lyckokast han ibland kan prestera inom sin stora produktion.
Lars Haag- visar fram ett personligt och naket tecknande där hans figurer helt fria från inbördes kontakt, planlöst och tragiskt flyr mot en slemmig vattenvärld.
Gösta Bohm- arbetar helt fritt och lössläppt med naturfragment, som för tanken till vatten, mossa och berg. Vital bildlösning.
Ejva Damm- ett förstenat måleri, men där vissa avsnitt släpper fram ett skimmer av värme och känsla.
Maija Ponsi-Pettinen- verkar vara i ett utvecklingsstadie, som med tanke på förra konstsäsongens utställning i Sandviken, får mig att önska att hon nu skall vara färdig att lämna det grundmurat trygga för ett ovissare, men också ett för hennes konstnärskap mera fruktbärande måleri.

Sal 3

Edla Andersson- känslig, naivistisk målarinna, som tangerar gränsen till det lyriska. Det är som hon ville ha sagt: Där hjärtat finns med är skeendet evigt ungt.
Fritiof Strandberg- en säker målare som arbetar igenom sina målningar mot en graderad fjärrverkan - och lyckas med konststycket att få sina ytfält att vända sig inåt bilden.
Sven Olow Olsson- visar en hel svit av rytmiskt livfulla fabriksinteriörer, där gråtonerna överväger i slagsmål med svart sot, maskinblå kyla och röda varningsfärger. En högst personlig gestaltning från den pulserande industrivärlden och med ett spartanskt måleriskt uttryck, men helt fyllt av ettrig och energisk formrotation.
Marianne Eriksson- deltar med tre stycken akvareller, delvis komponerade med krita, vars bildvärld röjer rytmiskt lätta anslag. Anteckningar som stöd för större uppgifter.
Birger Forsberg- släpper loss en glädjeyra helt fri från kompositionsproblem och analys.
Gunvor Andersson- brinnande dunkel..mysticism. Bemästrar skickligt batikteknikens svårigheter, men ungår inte helt "Det söta".
Lars Peterson- fullföljer sin utveckling med små nervfyllda bilder med klar koncentrerad skärpa.
Gösta Holm- levererar ett eftertryckligt genombrott på denna utställning. Hans temperamålningar är genomarbetade och med en stor fond av ömhet för motiven, och med en artistisk finess, som borde ge en tankeställare åt den unga målargenerationen. Gösta Holm är "gammal i gården" i länsutställningssammanhang, men har väl aldrig så klart som denna gång visat sin hela kapacitet som samvetsgrann och konstnärlig observatör.

Som avslutning skulle jag vilja ställa frågan: Var gömmer sig länets alla skulptörer?
Harry Ceson