Det låter så självklart
att acceptera sig själv med fel och brister,
men om vi blott ett ögonblick stannar upp inför vår
kritikänslighet så förstår vi att det inte är
riktigt
så lätt som det förfaller. "Naturligtvis accepterar jag
mig själv
sådan jag är", säger vi men vore det så, skulle vi
aldrig skapa
några konflikter, vare sig inom oss själva eller i möten
med andra
människor. Ett villkorslöst accepterade av sin egen mänsklighet
och begränsning är liktydligt med att acceptera och tolerera
detsamma hos andra människor. Med acceptans för oss själva
skulle vår tolerans vara gränslös, likaså vår
kärlek och för-
ståelse. Längre än till ett totalt accepterande (vilket
betyder
en förlåtande inställning) av oss själva kan vi aldrig
komma.
Vi behöver inte bli bättre människor,
men vi behöver acceptera
allt som inryms i orden "att vara människa".
Eftersom vi störs
av just det i den yttre världen, som är ofärdigt och oaccepterat
inom oss själva så skulle vi inte behöva möta frustrationer
om vi
älskade vårt eget väsen. Älska och acceptera ligger
mycket nära
varandra i betydelse. Vi hatar hos andra det vi inte tål hos oss
själva.
Vi lever i en värld full av ofullkomligheter,
men i den stund vi har
full tolerans för våra egna fel och brister, störs vi inte
längre av andras
tillkortakommanden och ofärdigheter.
När nageln inte längre finns
i det egna ögat, är vi helt ointresserade av att fokusera på
vare sig
grumset eller bjälken i grannens ögon.
I vår ofullkomlighet känner
vi oss älskade av livet och det är
tillräckligt.
Vi deltar inte längre i kampen för
att övervinna eller uppnå.
"Det jag har och är, räcker för
att jag ska bli lycklig", tänker jag
i mitt stilla sinne.
Det närmaste vi kan komma mänsklig
fullkomlighet är att
oreserverat ta emot oss själva. Mer
kan ingen begära. Om vi
inte accepterar oss själva helt och fullt redan nu hur ska vi då
kunna göra det in framtiden?
Det som är, har vi makt att förändra
men det förflutna och
framtiden har vi ingen makt över.
Av Johan Wretman