Berättelsen om morbror Gustaf och hans följeslagare:

En dag när vi hade främmande kom morbror Gustaf och hälsade på, när morbror Gustaf steg in i stugan, sa vårat främmande tack och adjö, och for hem. Ingen förstod varför, för det skulle bli förplägnad. Nästa gång dom träffade den släktingen, frågade mormor Olga varför han åkte hem så hastigt, han förklarade att när morbror Gustaf  klev in i stugan  var han inte ensam, utan bakom honom gick en liten gubbe som var kopia av morbror Gustaf, han hade blivit rädd och vågade inte vara kvar.
Mormor Olga hon trodde ju inte på det där. En dag när våran mor tittade ut över gärderna såg hon morbror Gustaf, och bakom honom gick en liten kopia av honom. Vår mor sprang till mormor och tala om att nu hade hon sett den lilla gubben. Mormor Olga  gick över till morbror Gustaf för att höra om han haft främmande som kunde förklara saken,  men det hade han inte. Nu började mormor Olga undra om det verkligen fanns en liten gubbe, men hon såg den aldrig.

Berättelsen om moster Sofias begravning

När moster Sofia skulle begravas,  kunde inte mormor Olga gå på begravningen för att morbror Ivar låg svårt sjuk,  hon kunde inte komma ifrån. På den tiden var det begravningsföljen, och när begravningsföljet gick förbi på vägen utanför mormor Olgas stuga, då sprack en stor kristallskål som mormor hade fått av moster Sofia.
Mormor Olga tog och ställde ut den trasiga kristallskålen i farstun, men där blev det sådant oväsen om nätterna, det gick i dörrar och skramla. Mormor blev tvungen att flytta ut kristallskålen till en bod och då blev det tyst i fastun.
När mormor Olga fick främmande berätta hon om den där kristallskålen och tog in den och visa för gästen, och då blev det liv i farstun igen.