Röster i radio -tv (år: 1989) text: Lars Brusling

EN SAGA MED TRAGISKT SLUT

Nävarna skakar och talet är lätt sluddrande, orden kommer långsamt. Muhammad Ali lider av Parkinsons sjukdom. Men ingen som följt tungviktsmästarens karriär glömmer matchen mot Larry Holmes 1980. Ali misshandlades i 15 ronder. Det är länge sen han kunde "dansa som en fjäril och sticka som ett bi".

Bild på Muhammad Ali mot George Foreman.

Det var os i Rom 1960 som historien om "den störste idrottsman och det största mediafenomen värden någonsin skådat" fick sin början. Den då 18-årige Cassius Clay vann guld i lätt tungviktsboxning och återvände segerrusig till hemstaden Lousville i Kentucky. Han blev vederbörligen hyllad, men också misshandlad av några ligister när han försökte få en milkshake på en "vit" bar, något som kom att sätta spår för livet och säkert var en av många bidragande orsaker till han senare blev militant muslim och bytte namn, blev Muhammad Ali.

Nå, Snart blev han dock som sjukligt är uppmärksammad av ett gäng rika, vita affärsmän. Även om de var helt okunniga om allt vad boxning hette, var de beredda att satsa 10 000 dollar kontant samt delalde inkomster för att matcha Cassius mot riktiga stormatcher. Han accepterade, och så sattes bollen i rullning.

Muhammad Ali gick två matcher mot Floyd Patterson. Det var laddade matcher mellan den radikale muslimen och den "kristne amerikanen", "en kamp mellan halvmånen och korset". Ali vann båda gångerna.

Bild på Floyd Patterson

På knappa två år avverkade den dåvarande Cassius Clay dryga dussintalet "blåbär" i Louisville, Miami, Las Vegas, New York och Los Angeles.

Störst och Vackrast

I november -62 var det så dags för Archie Moore, då rankad som fyra på VM-listan, och med 220 matcher bakom sig. Cassius, redan då berömd för sitt för motståndarna irriterande skaldande, lät hälsa inför matchen:

"Jag är störst, jag är vackrast och bäst. Archie är bara en spattig häst. När fjärde ronden knappt är slut, täpper jag till pipskäggets trut."

Det var som sagt inte första gången Clay retade gallfeber på sina motståndare redan innan ivägningen. Inte den sista heller, och likt en modern Nostradamus, (om ni minns den gamle 1500-talssiaren), hade han inte sällan rätt. Archie Moore gav hur som helst upp i fjärde ronden. Efter bara ytterligare tre matcher, mot bland andra Henry Cooper i London, var så Clay framme vid målet - en titelmatch i tungvikt mot Sonny Liston. Den gick i februari -64.

Cassius gick i vanlig stil ut hårt före matchen:

"var är stora fula björnen? Jag ska dansa sönder hans kropp, knäppa honom på nosen, stinga honom på nosen... dansa som en fjäril, sticka som ett bi" Matchen varade i sju ronder och gjorde Clay till värdsmästare, (han försvarade titeln i en snabb returmatch året därpå). Det var vid den här tiden som Clay närmat sig Malcom X och Black Muslims, med deras militanta kamp för de svartas medborgliga rättigheter. Han sågs då naturligvis som "kommunist" eller åtminstånde "samhällsfientlig" av etablissemanget och World Boxing Association fråntog honom helt enkelt VM-titeln. Han började kalla sig först Cassius X, senare Muhammad Ali, det namn han fortfarande bär. Vad som sedan följer de närmaste åren är en tämligen rörig historia. Av vissa sågs Ali som den självklare mästaren, av andra inte. Bisarrt nog ville då Floyd Patterson ha en match mot Ali, efterson han som "kristen amerikan" ville slåmuslimen och "avhopparen Ali.

Bojkottad i USA

Det var under den matchen i november -65 som Muhammad Ali ständigt viskade: "Du är vit man slav, du är vit mans nigger" i motståndarens öra. Floyd såg sig besegrad i 12:e ronden... Mer eller mindre bojkottad i USA gjorde Ali sedan en räcka matcher i Toronto, London och Frankfurt, ett par matcher i Houston, (något som upprörde många amerikaner), och till och med i New York. Namn som Henry Cooper, Brian Cooper, Ernie Teller och Zora Folley passerade revy. Ali vann hela tiden. Men sedan var det stopp, tvärstopp. Han inkallades för tjänstgöring i Vietnamkriget, vägrade och blev dömd till 10. 000 dollar i böter och fem års fängelse.

-Jag har alldrig haft något otalt med Viet Cong -dom har alldrig kallat mig för "nigger", förklarade han.

Hord av advokater

Under det han själv kallat " natten mellan april 1967 och september 1970" gick han inte en enda match, och var helt arbetslös samtidigt som han försörjde en hord av advokater som förde hans talan vidare, samt en frånskild fru. Till sist var han så utblottad att han började ta betalt för att ge intervjuer.

Så småningom, i takt med krigets utveckling, vände dock den negativa attyden mot Ali, så att han i slutet av 1970 kunde börja den mödosamma vägen tillbaka mot toppen igen. Han vann mot Quarry och Bonaventura, fick 1971 en VM-chans mot Joe Frazier, men förlorade på poäng. 14 matcher och tre år senare, då han bland annat åter besegrat Floyd, gått två tuffa matcher mot Ken Norton, (varav han förlorade den första), poängbesegrade han så slutligen Joe frazier och nästa match var självklar- en kamp om VM-titeln igen. Men nu var det George Foreman som var mästare. Matchen som gick i Zaire, var den andra i Alis karriär som kom att kallas "århundrades match", (den första var 15-ronderskampen mot Frazier -71).

Och Ali tog hem VM-segern igen, i åttonde ronden.

De närmaste fem åren försvarade han sedan sitt värdsmästerskap 11 gånger, bland annat mot Joe Bugner i Kuala Lumpur 1 juli -75 och mot Joe Frazier i Manilla 1 oktober samma år.

Slut som boxare

Men nu började varnande röster höjas! Hur länge håller en boxare igentligen? Speciellt en som under tre års tid inte gått en match och bara sett tiden gå. En kille som nu definitivt vare sig var en dansande fjäril eller ett singande bi.

Hans läkare lämnade honom i protest i mitten av 70-talet, och efter en snöplig match mot Ken Norton i september -76 deklarerade Ali till sist att han tänkte lägga handskarna på hyllan. Många fans och idrottsjournalister drog en lättnadens suck, för de anade annars ett tragiskt slut på en fantastiskt karriär, redan utan motstycke i boxningshistorien.

Men vad hände? Redan året därpå gick han två tuffa 15-rondersmatcher mot Evangelista och Ernie Shavers, som han visserligen vann poäng, men varningsropen skallade nu högre och högre, och i februari 1978 förlorade han oundvikligen sin titel till Leon Spinks.

Nu borde det väl ändå ha räckt? Icke så. I september samma år boxades han en returmatch mot Spinks, det blev en brutal 15-rondersmatch igen, men som han fantastiskt nog vann och var därmed värlsmästare för tredje gången. Ett dittils och förmodlingen också framgent oslagbart rekord! Han hade nu gått 60 proffsmatcher på 18 år och ingen vettig boxare borde ha fortsatt i det läget. Men Ali gjorde det och nu kunde det bara gå utför. Hela kroppen, lever, njurar, hjärta, hjärna, lungor - allt hade fått stryk genom åren och reflexerna var inte på något sätt jämförbara med den unge Cassius Clays, naturligt nog.

Ren misshandel

Cirka 300 miljoner kronor hade han erövrat under sin formidabla karriär, men det fanns flera "men": Många, alltför många av dessa miljoner hade gått till välgörenhet, till Black Muslims, till advokater ochexfruar. Om det nu var pengar eller omdömeslöshet som drev honom vidare är väl i och för sig likgiltigt, men han gjorde det absolut obegripliga misstaget att utmana Larry Holmes i oktober 1980. Hans medhjälpare grät när Angelo Dundee efter att ha betraktat en ohygglig misshandel i tio ronder kastade in handduken.

-Man får inte hålla på med den här sporten då man är 38 år, sa Holmes efteråt, tydligen med äkta medkänsla.

Fantastiskt nog gick Ali ändå ytterligare en match, i december -81. 10 olustiga ronder mot en Trevor Howard, (vem minns honom nu), som han förlorade på poäng.

Sedan var det äntligen slut. Sagan om "Den störste ovh Vackraste" borde ha kunnat få ett värdigare och mindre tragiskt slut.

 

Text: Lars Brusling