Alla djur äter och andas för att försörja cellerna kroppen. När cellerna förbränner energirik näring för att utvinna energi bildas restprodukter som exempelvis koldioxid och vatten. Dessa restprodukter lämnar kroppen via lungorna. Det bildas även andra restprodukter, urinämne, vilket lämnar kroppen via njurarna.

Njurarna sitter på vardera sidan av ryggraden i höjd med de nedersta revbenen. Varje dygn passerar ca 2 000 liter blod genom njurarna. Njurarna tar emot blod från artärer som förgrenar sig till tunna kapillärer inne i njurarna. De är ihoprullade till små kapillärnystan. Det finns

ca 1 miljon kapillärnystan i njurbarken. Varje kapillärnystan omges av en trattformad njurkapsel som fångar upp primärurinen och leder den genom en njurkanal mot njurens mitt. Det bildas ca 150 liter primärurin varje dygn (se bild 1, bilagan)

Runt varje njurkanal finns ett nätverk av tunna blodkärl. Dessa tar tillbaka nyttiga ämnen och det mesta av vattnet från primärurinen. Kvar blir en koncentrerad lösning med de ämnen som kroppen inte vill ha. Detta är sekundärurinen, den färdiga urinen, som leds i urinledarna från njurarna till urinblåsan.

Varje dygn tar urinblåsan emot ca 1,5 liter sekundärurin. Det är ett hormon från hypofysen som heter ADH som bestämmer hur mycket vatten sekundärurinen ska innehålla.

Alkohol hämmar bildningen av ADH och leder därmed till att det bildas extra mycket urin. När man är varm och svettig ska man inte försöka återställa kroppens vätskebalans genom att dricka alkoholhaltiga drycker eftersom den är urindrivande och kan öka vätskeförlusten.

Njurarna har även som funktion att hålla blodets koncentration av salter på en jämn nivå, reglering av blodtrycket och kalkbalansen samt att stimulera benmärgen att tillverka röda blodkroppar.

Den första konstgjorda njuren som kunde användas framgångsrikt på människan konstruerades av Willem Kolff i Holland. De första dialyserna på patienter med akut (tillfällig) njursvikt gjordes 1943. Nils Alwall i Lund konstruerade 1947 en dialysapparat som både avlägsnade giftiga slaggprodukter och överskottsvätska. Det var bara patienter med akut njursvikt som kunde behandlas med hjälp av dessa maskiner eftersom njurarna bara tillfälligt slutade att fungera och åter fick tillbaka sin funktion efter ett par veckor. Patienter med kronisk (bestående) eller terminal uremi (njurfunktionen upphör helt) dog av urinförgiftning.

1960 lyckades Belding H. Scribner i USA tillsammans med sina medarbetare utveckla en metod för permanent tillgång till blodbanan. Små rör inopererades i en pulsåder och i en ven och sammankopplades i en slangförbindelse vilken kallades shunt. Därmed blev det möjligt att behandla även patienter med kronisk njursvikt. I Sverige tillkom under senare delen av 1960-talet de första avdelningarna avsedda för kronisk dialysbehandling. Det var dock mycket vanligt att människor dog en bit ända in på 1970-talet.

I en del fall kan en njurskada var akut (övergående) oftast beroende på förgiftning eller följdverkan av annan skada som exempelvis cirkulationskollaps i samband med stora operationer eller på grund av krosskador på muskulaturer.

De flesta fall av njursvikt är kronisk (bestående). Oftast är den kroniska njursvikten resultatet av en fortlöpande förstörelse av njurvävnaderna under flera år, men ibland kan förloppet vara snabbt.

Den vanligaste orsaken till njursvikt är glomerulonefrit, vilket innebär att kroppens egna försvarsmekanismer angriper de egna vävnaderna. Angreppet kan utlösas av en infektion t ex halsfluss orsakad av streptokocker. Andra vanliga anledningar till njursvikt är långvarig diabetes, upprepade urinvägsinfektioner och ärftlig njurskada.

Njurarna har en mycket stor reservkapacitet, vilket gör att symtom på uremi ej uppstår förrän njurfunktionen gått ner till cirka 10-15 procent. När dialysbehandling påbörjas återstår bara

3-5 procent av normal njurfunktion.

Blodet utgör en bärare och transportör för en lång rad ämnen lösta i vatten. Alla ämnen, inklusive vattnet, består i grunden av molekyler. Storleken på molekylerna varierar. Salternas molekyler är mycket små när de är i vattenlösning, och de kan bestå av en enda atom med elektrisk laddning.

Mycket små är också molekylerna för vatten och slaggprodukterna urea och kreatinin. De består av ett fåtal sammanhållna atomer. Äggviteämnenas molekyler är betydligt större och är i regel sammansatta av tusentals atomer. Ännu större än molekylerna är blodkropparna, vilka är levande celler bestående av miljoner molekyler av olika slag, bl a proteiner. Dialysen är en process som utnyttjar dessa storleksskillnader för att selektivt avlägsna små molekyler ur blodet.

I dialysfiltret finns tunna membraner (hinnor) vanligtvis av ett slags cellofan med en tjocklek av cirka en hundradels millimeter. På den ena sidan av membranet låter man blod från patienten cirkulera, medan dialysvätskan får passera på den andra sidan. Membranet innehåller en mängd oerhört fina porer av sådan storlek att de mindre partiklarna, t ex slaggprodukternas molekyler, kan passera igenom medan proteinmolekylerna och blodkropparna hejdas. Eftersom dialysvätskan inte från början innehåller några slaggprodukter, så transporteras dessa molekyler med dialysvätskan från blodet. För att blodets koncentration av salt inte ska minska drastiskt innehåller dialysvätskan nästan lika mycket salt som blodet (se bild 2 bilagan).

Dialysbehandling kan i praktiken utföras på två olika sätt. I ena fallet tar man ut blod från ett blodkärl och låter det passera genom ett filter (hemodialys). I det andra fallet för man in dialysvätskan i patientens bukhåla, och bukhinnan får då tjänstgöra som dialysmembran. Detta förfarande kallas peritonealdialys (PD).

De flesta dialyspatienter har små urinmängder eller inga alls. Dialysapparatens uppgift är att avlägsna kroppens överskott av vätska. Detta kan åstadkommas genom att man bildar ett undertryck på dialysvätskesidan eller ett övertryck på blodsidan. På så vis sugs eller pressas vätska ut från blodsidan av filtret.

En speciell svårighet med kronisk bloddialys är tillgången till blodbanan. 2-4 dl blod per minut ska passera filtret vid dialysen. Normalt finns så stora blodflöden endast i de grövsta blodkärlen, som ligger svåråtkomliga inuti kroppen. Genom att utnyttja tryckskillnaden mellan artärerna (blodkärlen som leder från hjärtat) och venerna (kärlen som leder mot hjärtat) kan man dock lösa problemet genom att en sk fistel anläggs (se bild 3, bilagan). Fisteln skapas vi ett kirurgiskt ingrepp och är en förbindelse mellan en artär och en ven, i första hand på underarmen. På grund av tryckskillnaden strömmar en mängd blod över från artären till venen. Därvid ökas blodkärlens grovlek och blodflöde drastiskt. Vid dialysen sticks grova nålar in i fistelvenen och ansluts via slangar till dialysfiltret. Blodet cirkulerar denna väg ut ur kroppen, genom filtret och tillbaka med hjälp av en pump på dialysapparaten.

De flesta patienter åker till sjukhuset och får dialysbehandling tre gånger per vecka och behandlingen tar ca 3-4 timmar/gång. Numera är det även vanligt att få dialys fyra gånger per vecka eftersom man mår bättre ju bättre dialyserad man är. Tyvärr är det även vanligt på en del sjukhus att endel patienter får dialys två gånger i veckan pga bristande resurser, men det är inte att rekommendera.

En liten del av patienterna i bloddialys sköter sin behandling hemma men hjälp av någon anhörig. Detta ställer stora krav på patienten själv, som måste ansvara för sin behandling, och på någon anhörig som kan ställa upp vid start och avslutning, och som kan bistå om något oförutsett skulle inträffa.

På senare år har även sk dialyspaviljonger inrättats utanför sjukhusen. Behandlingarna kan bygga på att patienterna själva ansvarar för behandlingen men att personal svarar för den assistans som en anhörig skulle ställt upp med vid hemdialys.

Vid peritonealdialys sker dialysen inuti patientens kropp. Ca 2 liter dialysvätska åt gången införs i patientens bukhåla via en kateter. Bukhinnan, som täcker bukhålans väggar och de inuti liggande organen, får tjänstgöra som dialysmembran. Bukhinnan har flera egenskaper, som gör den lämplig för detta ändamål. Den innehåller en stor mängd fina blodkärl och är tillräckligt porös för att slaggprodukter, vatten och salter ska kunna utväxlas mellan blodet och vätskan i bukhålan. Utväxlingen av slaggprodukter är dock långsammare via bukhinnan än den är genom de konstgjorda dialysmembranerna.

Vätskan har en sammansättning som är ganska lik den vätska som används vid bloddialys. Vid peritonealdialysen kan man dock inte dra ut överskott av vätska med hjälp av en mekanisk tryckskillnad över membranet. Av denna orsak tillsätter man glukos (druvsocker) vars molekyler passerar bukhinnan med större svårighet än vattnets. Idag arbetar man mycket med att ersätta glukoset med andra ämnen som har samma effekt. Anledningen är att glukoset omvandlas till kalorier som tas upp i blodet och kan ge viktökning. Naturlagarna säger att skillnader i fråga om koncentrationer strävar att jämna ut sig och detta sker då huvudsakligen genom att vattnet dras till dialyslösningen i buken. Man kan likna glukosets vattenabsorberande effekt vid en kemisk tryckskillnad. Detta fenomen brukar kallas för osmotiskt tryck.

CAPD är nu den vanligaste formen för dialysbehandling i hemmet. Flera faktorer har bidragit till detta. Patienten kan som regel sköta behandlingen själv. Som hemdialyspatient slipper man också dialysresorna och att vara beroende av sjukhusets tider.

Dialysförfarandet är i princip enkelt. Det kräver ingen särskild apparatur och man klarar sig utan ett för ändamålet reserverat rum. Däremot krävs betydande mängder med förbrukningsmaterial framför allt dialysvätska, vilket tar ganska mycket plats i hemmet.

Vid peritonealdialys är en mjuk gummislang (kateter) inopererad i bukhålan. I den ände som ligger i bukhålan finns flera små hål som vätskan lätt kan passera igenom. Katetern är fastsydd vid bukhinnan och magmuskeln och passerar sedan genom bukväggen för att mynna ut på huden snett nedom naveln. I den yttre änden finns ett kopplingsstycke (adapter) där man fäster en slang (se bild 4, bilagan). Denna slang kan se olika ut och kallas aggregat. Till aggregatet kopplar man sedan påsen med dialysvätska. Den inopererade katetern ska ständigt sitta kvar medan aggregatet regelbundet byts av personalen.

Vid CAPD byts vätskan i bukhålan oftast fyra gånger per dygn, dock inte på natten. Ett påsbyte tar ca 20-40 minuter. Dialysvätskan rinner in i bukhålan där den får ligga kvar ca 4-6 timmar. Vid nästa byte tappar man ut den förbrukade vätskan och fyller på med ny.

Under den tid vätskan ligger i bukhålan sker dialysen, varvid salter, slaggprodukter och vatten passerar från blodkärlen i bukhinnan till dialysvätskan. Påsbyten sker manuellt och kan utföras nästan var som helst under hygieniska förhållanden. Vätskan bör värmas till kroppstemperatur för att det inte ska kännas obehagligt när man fyller på bukhålan. Hemma använder man en speciell värmeplatta som man får låna av sjukhuset.

Behandlingens kontinuerliga natur gör att man slipper de kraftiga svängningar i vätskebalansen, som man har vid annan dialysbehandling. Dessa svängningar kan medföra en hel del obehag liksom trötthet under och efter en bloddialys. Påverkan på hjärt- och kärlsystemet blir också mindre med CAPD.

Vid CCPD låter man en maskin (automatisk påsbytare) sköta påsbytena under nattetid. Tiden man måste vara kopplad till maskinen kan variera efter behov, men är vanligen 8-10 timmar. Det är ganska många timmar att tillbringa med maskinen, men i gengäld kan man minska antalet byten på dagtid. Anledningen till att en maskin används kan variera. Det kan bero på att man behöver effektivare dialys eller ibland pga sociala skäl.

Idag finns det ca 2 600 dialyspatienter och 3 100 njurtransplanterade patienter. Detta innebår att det i Sverige idag finns drygt 300 patienter/milj invånare i dialysvård.

Årligen upptas ca 120 patienter/milj invånare i aktiv uremivård (dialys- och njurtransplantation). De flesta av dessa patienterna är i övre medelåldern. Behov av aktiv uremivård är ovanlig bland barn och ungdomar.

Sammanfattningsvis visar det att behovet av dialys kommer att fortsätta att öka vilket gör att resurserna måste byggas ut fortlöpande både när det gäller behandlingsplatser och som mer personal.

Dialys är en bra men tidskrävande behandling. Man är upptagen stora delar av dagen av sitt handikapp. Det finns ytterligare en behandlingsmetod, transplantation. Detta är både den billigaste och bästa behandlingen för både sjukvården och patienten. Dessutom kan patienten leva ett i stort sett normalt liv som varje frisk människa.