Jag kan kanske inte förklara för er. Men dessa dagar har varit fyllda av sorg. Men ni som jag måste haft chans att läsa tidningar, se på tv och betrakta vardagen. Vi möts av så mycket värdenihilism, får man använda ett sådant ord? Även om alla våra ord är laddade med innehåll, så känns innehållet tomt och konstigt. Precis som en del grekiska filosofer lekte med tanken på att det bara skulle finnas atomer och tomrum, och där i tomrummet skulle de röra sig, allt var uppbyggt av dessa små atomer, en tidig materialism. Detta stämde inte enligt Aristoteles. Men känslan kommer över mig idag, detta tomrum. Tomrummet, vad kan det bestå av. Jag skulle vilja beskriva vad tomrummet består av hos mig, om jag får låna ditt öga några ögonblick bara.
Vi möts av en materialism idag, en pragmatism, det blir mycket av fina ord just nu, men jag hoppas du står ut; vi möts av värderelativism. Vi har helt enkelt slutat tro på gränserna, på kroppens helighet och möjlighet; helt enkelt slutat tro på det heliga.
Jag var på en gudstjänst igår. En Taizé mässa. Den var mycket fin, stillsam. Människorna sjöng vackert alla dessa sånger, jag satt där, en lite aning kritisk mot prästens monotona mässande, jag saknade spontaniteten. Jag är uppväxt i en frikyrkomiljö, där det är vanligt, men jag tyckte om det. De flesta deltog i sångerna, det var oerhört vacker musik. Sedan var det stillhet på programmet, man kände oron hos de som satt där, det var en hemsk tystnad kändes det som om många upplevde. Det var sedan en förbönsstund. Många reste sig långsamt, inte så många. Man fick skriva sina böner på små lappar, eller gå fram till prästen för förbön. Eller bara helt enkelt sitta kvar i bänken. Mer sång och musik, och sedan nattvardsfirandet. Helt plötsligt händer något med alla som sitter där i bänkarna, innan man hunnit förstå något så står alla och väntar på nattvarden, det gick så fort och jag undrade stilla i mitt sinne vad som egentligen hände. Det var som om 99 procent hade kommit dit för nattvarden. Det är gott.
Men nattvarden, den mystiska nattvarden, delaktigheten av Kristi kropp genom brödet och kalken som är tecknet på det nya förbundet och försoningsblodet. Jag undrade så varför nattvarden var så katolsk på något sätt. Jag har hört det förut. Vi lever i en tid då andlighet är mode, det är rätt i tiden på något sätt.
Prästen talade mycket om syndernas förlåtelse, och de skrivna bönerna handlade också om att följa honom. Men jag saknade på något sätt undervisningen om att verkligen följa Jesus Kristus, Guds Son, omvändelsen. Vi vill så gärna ta emot välsignelserna och förlåtelsen, vem vill inte det, jag vill det i alla fall. Men så ofta Paulus och även Jesus talar om att också lida för Honom. Det finns i välsignelsen också ett slags krav på att dö bort från världen, det som förstör, förgör och förleder. Det har ett pris. Att dö, hur fruktansvärt är inte det, jag vet, tro mig.
Det är gott att människorna vill få del av Guds förlåtelse genom Jesus Kristus, men vill de följa Honom. Vill de bli efterföljare. Jag kan inte annat än att tänka på några ord av en av Sveriges största förkunnare och profeter - Emil Gustafson, han skriver:
"Andens uppgift är att vinna våra hjärtan för Jesus. Men huru ofta han blöder genom vår trolöshet. Vi gråta utan självuppgivande. Och varje strävan att bli helig strandar mot bristande överlåtelse. De trolösa bada Herrens altare med tårar men klaga: ´Var är domens Gud?´ (Mal. 2). De hava, trots många heliga löften, ännu aldrig erfarit någon Andens förnyelse, och jag tror, att de flesta undanbådo sig en djupare frsälsning, om det tveeggade svärdet skure till roten av deras eget liv. Nej, de ha lättare för att gråta än att överlämna sig åt Herren, och de nedlägga större omsorg på att beräkna välsignelserna än ansvaret av en helig överlåtelse. När de icke så vinna sin längtans mål att bli välsignade, bliva de till och med upproriska i sin ande och säga: ´Förgäves är att tjäna Gud, och vartill gagnar det, att vi hålla hans bud, och att vi gå i sorgekläder för Herren Sebaots skull?´ Ack, människan skulle hellre dö än uppgiva sig själv."
Denna text är inte rolig att läsa, jag känner igen mig. Hur ofta strandar inte jag? Hur ofta misslyckas inte jag med att överlåta mig, tjäna Gud utan att beräkna välsignelserna? Men den innehåller så många sanningar. Överlåtelsen, låt oss se på den ett ögonblick. Att helt överlåta sig till Gud eller en annan människa, det krävs av ett kärleksförhållande. Tittar vi då på vår värld, där trohet och förakt för kroppen har drivit fram ett leverne där andra människor slukas för lustens skull, för osäkerhetens och rädslans skull; de som delar ut sin kärlek i småportioner förlorar till slut sin förmåga till överlåtelse och kärlek. Detta är destruktivitet.
Tar vi emot t ex nattvarden så ger Jesus där ett löfte, om försoning och delaktighet, men det blir en aning hycklande om vi inte också i mottagandet också tar emot resten av Hans ord. Vilket kärleksförhållande står ut med det.
Gränslösheten och gränsöverskridandet i dagens värld är på samma tema. Vi skall tänja alla gränser, vi skall tänja och flytta de råmärken som finns som skydd för oss. Vi flyttar på tabun och blir fattiga, vi rusar på, vi springer på, vi har inte tid att stanna upp. Vi kallas oss självständiga tänkare, springer från den ena grytan till nästa och får aldrig nog. Vart tar det slut. När skall vi stanna upp. Många människor mår dåligt idag, urgammal visdom säger: stanna upp, stå kvar där du är, var kvar. Bli stilla och besinna att jag är Gud, säger Herren genom sin profet Jesaja. Vi måste stilla ned oss.
Jag kan inte påtvinga någon mina tankar, min tro, min syn eller mina värderingar, men detta var några tankar som kom för mig här i nattmörkret, jag bara kände mig tvungen att skriva ned dem. Kanske någon finner något matnyttigt i dem. Jag vet inte. Men du får sköta om dig och vara rädd om dig.