Igelkotten och sjörövarna

Det var en tidig morgon i juni. Fåglarna sjöng, ekorrarna smackade och igelkotten tuffade sakta fram över gräsmattan på jakt efter några smaskiga maskar att äta till frkuost.

Plötsligt stannade han upp. Vad var det som låg där borta vid hallonsbuskarna? Han gick försiktigt närmare. Det var ingen tvekan om saken, det var en sjörövarkanot.

Då hade alltså sjörövare landstigit på Hägervägen! Huh så hemskt, tänkte igelkotten.

Han blev jätterädd och började snabbt springa hemåt för att sätta sig i säkerhet. Han hann dock inte många meter, förrän han blev stoppad av den väldige sjörövarkaptenen Nisse. Nisse stod där hotfullt med sitt gevär och en stor kanon.

Stopp där, vart tänker du ta vägen? frågade Nisse.

Igelkotten var så rädd så han stammade. Ja-ja-ja-jag tänker gå hem till min mamma, sa han slutligen.

Det tror jag inte alls det, sa Nisse. Nu följer du med mig så får du träffa mina sjörövarkamrater. De håller till här borta bakom snåren.

Så gick de båda, igelkotten hade bara att snällt följa med. Nisse var jättestark och bar kanonen lätt som en plätt över axeln. Sedan kom de fram till en glänta i skogen och där fanns hela sjörövarbandet.

De höll på med något och såg inte att Nisse och igelkotten hade kommit.

Hallå där mannar, ropade Nisse med djup röst. Ska ni inte komma och hälsa på mig och min nye vän igelkotten?

Då vände sig alla om

Det var ett ruskigt band att skåda, men igelkotten märkte snart att alla var snälla och vänliga. Sjörövarna bjöd igelkotten på saft och bullar. Sedan fick igelkotten komma med och titta på alla skatter som sjörövarna hade samlat i i sin stora sjörövarkista.

Sedan var sjörövarna tvungna att segla vidare. Igelkotten tog adjö av sjörövarna och vandrade hemåt till sitt hus.

Tänk att jag fått träffa riktiga sjörövare, sa han högt för sig själv.

Slut!