Konstnärlig orientering.

Den tendens till en skildring av samtiden som finns i Friis' bildvärld under 60-talet förstärks efter hand och under 70-talet får bilderna ett tydligare samhällskommenterande och kritiskt språk. Människan träder fram ur sina "cybernetiska apparater" och teknologiska kontrollinstitutioner och synliggörs i vardagliga arbets- och boendemiljöer. Samhällets mer eller mindre framträdande förtryckarmekanismer tydliggörs och visualiseras, ej sällan i satiriska formuleringar.

Produktionen under denna tid kan inordnas i två större huvudprojekt, "Vi sitter i samma båt" och "Människor i Rosengård". Båda dessa bildserier har utställts i ett antal konsthallar, bl.a. i Göteborg 1963, i Lund 1964 och i Malmö 1977. Titlarna på bilderna, som huvudsakligen är utförda som tuschlaveringar i stort format, ca 170 x 220cm, ger en bra illustration om de ämnen som Friis tar upp, t.ex. "Frihet att välja", "Reparation av arbetskraft", "Miljöns inverkan på individen", "Samhällsvård", "Vid försäkringskassan", "Mot köpcentrum" och likn.

Friis utförde också ett stort antal affischer i mindre format med utgångspunkt i tuschlaveringarna, av vilka de främsta anses vara "Frihet att välja", "Vi sitter i samma båt" och "En kula i nacken". Dessa såldes bl.a. på bokkaféer över hela landet.

Katalogförord och recensioner

Jag vill skildra människorna i denna miljö så som jag såg dem några sommarveckor 1976. Jag såg åldringar med sina varuvagnar på trötta ben ta sig fram på asfalterade gångstråk, över broar, genom tunnlar, uppför trappor, tvärs över den väldiga parkeringsplatsen mellan tätt parkerade bilar fram till Rosengårds "Mecka", Köpcentrum. Jag såg resignerade och apatiska flerbarnsfamiljer stå väntande och obeslutsamma framför ingången till försäkringskassan. Jag såg unga och gamla par pröva lyckan i olika utsugningsaktiviteter som bingo, enarmade banditer, lotteriapparater och likn. Jag såg ensamma kvinnor med sina barn väntande i långa köer vid kassorna, vilande tröttkörda pensionärer mitt i vimlet av konsumenter och med några få paketer i de stora varuvagnarna, flanerande, desillusionerade arbetslösa invandrare, horder av sysslolösa barn i 7-10-årsåldern springande ut och in i biblioteket, leksaksaffären, skivaffären eller längs den långa affärsgatan.

 Jag vill visa hur en sådan här rosengårdsmiljö, i vilken människorna först och främst är objekt för teknokrater och köpmän och huvudsakligen betraktas och behandlas som konsumtionsvarelser, befrämjar anonymitet och alienation. Men jag vill också visa på människans värdighet i denna ödsliga, förnedrande miljö, hur människorna trots allt inte känner sig besegrade, utan försöker göra det bästa av sin situation, hur människor mer och mer uppfattar sig som subjekt. Människor som anser sig ha rätt att ha inflytande över sin egen miljö. Detta är en lovande början, det är en liten bit på vägen. Men vi behöver vara många, många och eniga...Sept. 1977.

"....Allan Friis' konst är en medvetet politisk konst och ett tungt vägande inlägg i debatten om vår boendemiljö och för hela vår samhällsform och ekonomiska system. Hans bilder är inte "vackra" i den klassiska meningen, men om man anser att konst i första hand är till för att engagera, uppröra och få åskådaren att reagera, så är Allan Friis' utställning "Människor i Rosengård" en konst av högsta karat." ..Jonas Harrie. Sk.D.bl. Sept. 1977.

"...Frågan är om inte konstnären Allan Friis med sin utställning på Malmö Konsthall "Människor i Rosengård" förmedlar den hårdaste kritiken av förorten Rosengård"...

 "Han vill bl.a. visa en miljö där människor görs till passiva konsumtionsvarelser, som lever i ett främlingskap där den enda kontakten ges vid lottstånden eller i bingohallarna. Han har lyckats skrämmande väl." Anny Skåning. Arbetet. Sept. 1977