Att diskutera konst och konstnärens funktion i samhället, utan en distinkt frågeställning och utan att redovisa definitioner av relevanta begrepp har sina problem. Dilemmat åskådliggörs effektivt i den debatt som inletts på denna sida mellan Gerhard Nordström och några konstnärskollegor.

Redan rubriken, som är ställd i frågeform, är problematisk Den innehåller ett påstående, nämligen att att konsten ha varit och kan vara ett avantgarde. I samma ögonblick som det påståendet är gjort måste givetvis frågan ställas vad som avses med avantgardekonst och avantgarde för vem och på vems villkor.

Jag tror inte att bildkonsten, utom i ett snävt immanent resonemang, kan vara avantgarde ens inom sin egen språkliga sfär. Avantgarde, i betydelsen vägvisare, är inom denna sfär en konsthistorisk konstruktion eller rekonstruktion om man så vill.

Det tycks som om Gerhard Nordström likställer avantgardistisk konst med revolutionär konst, som syftar till socialistisk samhällförändring. Jag antar att det är så han menar, när han säger att konsten kan spela en roll i samhällsutvecklingen "först när den blir seende, medveten", Men medveten om vad? Konstnärerna kan ju också medvetet stödja en fascistisk samhälls- utveckling.

En annan passus i hans artikel visar också på risken att bli missförstådd genom odistinkta formuleringar. Han skriver: "Bristen på sociala värderingar och ideologier hindrar de nya strömningarna, i motsats till den tidigare 1990-talskonsten, att skapa något nytt". Jag måste fråga: Vilka sociala värderingar och ideologier? Och vad menas med att skapa något nytt? Viktigt för diskussionen är också en definition på begreppet ideologi.

Det talas ibland om centerpartistisk, en socialliberal ideologi osv. Då avses ett mer eller mindre sammanhängande system av normativa föreställningar och idéer om hur verkligheten är eller borde vara, baserat på olika grupp- eller partintressen.

Enligt den tyske kunskapsteoretikern Karl Mannheim är ideologier de läror, som försvarar den bestående ordningen, en definition som är besläktad med det marxistiska ideologibegreppet. Det fokuserar sig på ideologins funktion som en samhällsbevarande och konfliktlösande kraft, genom att legitimera den rådande arbetsdelningen och att dölja att samhällssystemet bygger på ett utsugningsförhållande. Detta utmynnar, enligt Marx i ett falskt medvetande hos poduktionsagenterna.

Om man vidareutvecklar denna senare definition så medverkar, objektivt sett, såväl utbildnings- som konstnärsinstitutionen i denna ideologiproduktion. Som helhet är således konstnärssfären en välintegrerad institutionaliserad struktur i samhällskroppens ideologipro- ducerande verksamheter.

Att, på den subjektiva nivån, en och annan konstnär känner ett moraliskt imperativ och vill använda sina bilder som verktyg i kampen mot förtryck, skövling och förnedring, förändrar inte konstnärsinstitutionen som ett samhällsfenomen med vissa bestämda objektiva funktioner.

Medan G.N. menar att konsten kan spela en roll i samhällsutvecklingen först när den blir medveten, så hävdar Lars-Göran Oredsson att konsten alltid "har omfattat sin tids verkligheter och spelat en roll i samhällsutvecklingen". John Wipp tycks ansluta sig till denna uppfattning, men menar att konstnärer vid yttre kriser sluter sig inåt och tar upp existentiella frågor, som kan ge människorna kraft att bekämpa hoten i världen. Ulf Trotzig är fångad i myternas värld, om man myt menar ett opolitiskt yttrande, vars avsikt är att göra världen oföränderlig. Vad Lars Wilks egentligen tycker framgår inte.

Hur ska man förstå yttrandet "spelat en roll i samhällsutvecklingen"?

Om Lars-Göran Oredsson avser att konsten bidragit till att utveckla samhället, så är detta en idealistisk uppfattning som har föga med verkligheten att göra. Konsten har tvärtom alltid haft en bevarande funktion. Det som förändrar samhället är utnyttjandet och organiserandet av produktivkrafterna och utvecklandet av nya produktionsmedel. Ett stort språng i utvecklingen av exempelvis jordbruket skedde vid övergången från sten- till järnverktyg. Bl.a. gjorde detta möjligt att använda plog med järnbill.

Bildkonsten är ingen produktivkraft. Möjligtvis kan man uppfatta byggnadskonsten under ett visst historiskt skede, som en produktivkraft. T.ex byggandet av de mäktiga pyramiderna och templen för 4-5 tusen år sedan nödvändiggjorde byggnadstekniska innovationer, som så småningom ledde till ny social organisation.

Men självfallet spelade bildkonsten en viktig socialroll i det offentliga livet under denna tid. I själva verket hade konsten en mycket central funktion som ideologiproducerande struktur. En funktion, som endast kan jämföras med bildkonstens didaktiska och uppfostrande uppgifter under den västerländska medeltiden. Men som sagt, det var uppdragskonst av såväl andliga som världsliga makteliter.

Ungefär samtidigt som arbetskraften blev en vara under industrialismens genombrott och arbetaren blev fri att sälja sin arbetskraft, förvandlades också bildkonsten till varor på en marknad och konstnärerna blev fria från sina tidigare uppdragsgivare och blev hänvisade till sig själva och sina upplevelser.

De tvingades istället att luta sina huvuden mot den nya uppstigande klassen, bourgeosien, som kom att bli konstens beskyddare och nya uppdragsgivare.

Sedan konstnärerna blev s.a.s. "fria" agenter i konstsfären har bildkonsten slutatt att spela någon nämnvärd roll i samhällsutvecklingen. Däremot kan sägas att bildkonsten i många fall speglar sin tids vetenskapliga och filosofiska strömningar, vilket L-G. O. delvis berör. Exempelvis gav positivismen så småningom upphov till att konstnärerna kände sig som målande vetenskapsmän i sina strävanden att observera, registrera och kartlägga den synliga verkligheten. Impressionismen föddes.

Kubismen vore otänkbar utan ett nyuppväckt intresse för afrikanska negerskulpturer. Surrealismen, automatismen och spontanismen vore otänkbara utan Freuds och psykoana- lysens inflytande.

Under det senare halvseklet har konstnärerna mest sysslat med frågor på sina egna villkor, dvs hur man ska utvidga, förändra och förnya konstbegreppet och hitta nya inspirationskällor. Den västerländska konstens situation i nuläget kan kanske dels ses som effekt av det socialliberala genombrottet, dels som en effekt av den nya kommunikationsteknikens socialitet. G.N. berör samma fenomen på sitt sätt, men drar oklara slutsatser.

Den konstnärliga sfären blir inte större utan istället tätare. Kakan som ska delas mellan konstnärerna tenderar att bli allt mindre. Detta innebär en konkurrenssituation som får de konsekvenser som G.N. pekar på, nämligen ett "rastlöst sökande efter nya bilduppfinningar" samt, enligt min mening, en allt starkare uppbindning på konstens värdepapperscentraler, de transnationella gallerierna.

Jag hyser stor sympati för Gerhard Nordströms moraliska indignation och för hans hållning till bilden som ett verktyg för förändring. Dess genomförande skulle innebära en omvälvande förändring i konstnärens sociala praktik; dels måste han i sina bilder förmå tolka och ett ge ett kraftfullt uttryck för en bred opinion, dels använda sig av andra distributionskanaler än konstgallerier!

Upplevelsekonsten har sin verklighet och i den görs ingenting annat än konst. Där befinner sig t.ex. Vilks, antingen har gör monumentalnimis på naturskyddat område eller mininimisar på små socklar i privata gallerier.

Allan Friis 1986

Kontakt

Fler artiklar av Allan Friis

Introduktion