I sin recension den 11 jan. av utställningen Ecce Homo, som just nu visas på Kulturen i Lund berör Dan Jönsson den laddade konflikten mellan ett konstverks "budskap" och dess konstnärliga kvalitet. Ytterst gäller frågan, vilket D. J. själv påpekar, det dialektiska förhållandet mellan form och innehåll; när övergår den ena kvalitén i den andra och vice versa? 

Trots att Dan Jönsson anser att frågan är omöjlig att besvara, gör han för den här utställningen en tydlig distinktion mellan bildernas innehåll och deras konstnärliga kvalitet. Å ena sidan pekar han på bildernas "pregnanta budskap", som "ställer en av vår tids mest tabuiserade frågeställningar på sin spets" och tvingar fram "en diskussion långt utanför den gängse konstdebatten". Det är dessutom en fråga om "engagerad konst, som verkligen lyckats med vad den föresätter sig".

Å andra sidan säger D. J. att det inte vore hederligt att skriva om bildernas konstnärliga förtjänster och om de skulle få bestående värde så beror detta inte på "några konstnärliga kvaliteter". Han avslöjar ytterligare sin ambivalenta hållning genom att hävda att Ecce Homo är ett "väsentligt bildverk" och samtidigt undra "om det inte måste finnas ett andra sätt". Man kan verkligen fråga sig varför då. 

Att jag uppehåller mig vid Dan Jönssons recension beror på att hans resonemang i så hög grad tangerar ett par frågor som jag tar upp i en konstsociologisk undersökning om konstkommunikation. I denna får 336 personer, utvalda på ett par arbetsplatser och på konsthallarna i Lund och Malmö, ta ställning till två konstobjekt. (skulpturer) i en kvalitativ del av undersökningen ombads deltagarna att försöka tolka skulpturerna och i en kvantitativ del fick de bedöma dem utifrån två variabler; "konstnärlig kvalitet" och "personlig helhetsuppfattning". Med den senare ville jag ta reda på om det var möjligt för betraktarna att göra åtskillnad mellan sin subjektiva helhetsuppfattning av konstverken och den kvalitet som de uppfattar som konstnärlighet.
En statistisk bearbetning av materialet visade på en signifikant skillnad mellan de båda variablerna. Betraktarnas personliga helhetsuppfattning av konstobjekten, vilka liksom Ecco Homobilderna hade ett s.k. riktat budskap, låg på en klart högre nivå än deras uppfattning av den konstnärliga kvaliteten, alltså precis i linje med Dan Jönssons resonemang. 

Här inställer sig onekligen frågan; varifrån får folk (inklusive konstrecensenter) sin uppfattning om vad som i ett konstverk är konstnärlig kvalitet? Jag skickar med varm hand frågan vidare till läsekretsen. 

Allan Friis, Jan. 1999 

Kontakt

Fler artiklar av Allan Friis

Introduktion