|
Jasper Johns Skånska dagbladet 96-12-21 På Museum of Modern Art i New York utställer fr.o.m. den 20 oktober 96, en av nydadaismens stora, Jasper Johns. Utställningen sträcker sig fram till mitten av januari nästa år. Detta är en mäktig retrospektiv utställning som omfattar drygt 250 verk ur Johns imponerande rika produktion från 1954 fram t.o.m. 1995.
Jasper Johns föddes i Georgia den 15 maj 1930. Han var därmed generations-
kamrat
med popkonstnärer som t.ex. Andy Warhol, Roy Lichtenstein, Jim Dine, Claes Oldenburg, samt Robert Rauschenberg. Rauschenberg var den konstnär med
vilken Johns hade den mest personliga relationen och om vilken han redan
1953 sa, att det var den första riktiga konstnär han träffat. En annan viktig
bekantskap under samma år var den experimentelle kompositören John Cage,
"' vars estetiska filosofi skulle få stor betydelse för nydadaismens
assemblagekonstnärer. Under inflytande av sina nya konstnärskontakter och tidens uppbrottsstämning mot den abstrakta expressionismen, främst företrädd av Jackson Pollock, fattade Johns hösten 1954 ett drastiskt beslut. Han förstörde alla verk som han dittills producerat. Han ville fr.o.m. nu vara en konstnär och inte som tidigare att i vara i färd med att bli en. Senare samma höst drömde han att han målade en stor amerikansk flagga och på morgonen gick han ut och köpte det material han behövde samt påbörjade målningen samma dag. Detta, som det skulle visa sig "lyckokast", brev inledningen till ett stort antar flaggmålningar under de närmaste åren, omväxlande med upprepade, ofta monokrona, variationer av s k. måltavlor, bokstavs- och siffermålningar. Med monoman energi varierar han dessa få bildelement ett halvt decennium. Två händelser under denna tid skulle få en avgörande betydelse för Johns framtida karriär (och framgång som konstnär). Galleristen Leo Castelli såg verk av Johns för första gången våren 1957 och redan året därpå erbjöds Johns att ställa ut i dennes galleri i New York, vilket brev Johns första separatutställning. Den mötte stor uppmärksamhet i pressen och Museum of Modern Art köpte inte mindre än fyra stora verk av honom. Under tidigare påverkan av Marcel Duchamps ready-made och framför allt av hans "Bruden kläds av av ungkarlarna" (1915-23) samt också i viss mån av Kurt Schwitters, applicerar Johns under ett decennium (1961-71), en mängd disparata objekt samt schablonerade bokstäver och siffror direkt på duken, som t.ex. skedar, gångjärn, trådar, linjaler, ficklampor m.m. samt avtryck av dem samtidigt som han lägger stor vikt vid dukens ytstruktur. Alla sammankopplingar mellan tavlornas olika rekvisita och deras ytbehandlingar känns tillfälliga och slumpartade. Det som förmedlas till åskådaren genom de disparata bild- och formelementen är framför allt olika känslolägen eller tillstånd som spontant uppkommer ur färgsammansättning och rekvisita. Dessa kan dock i en och samma tavla vara motstridiga. I få verk samverkar alla delar till en helhets- uppfattning. Titlarna, när det finns några, ger sällan ledtrådar. I de nu allt större formaten blandas tillfälliga abstraktioner, komplexa dynamiska konstruktioner samt en stor variation av texturella och stoffliga effekter. En och annan nostalgisk flaggbild dyker också upp. Under 70-talet uppstår en tillfällig reaktion mot det komplexa och mångtydiga. Bildspråket blir torftigare med enkla upprepningar av en streck- och korsmålnings- teknik och har inledningsvis en total avsaknad av betydelser. Abstraktionen har här nått sin kulmen. Efter hand bryter dock igenkännbara tecken och symboler igenom streckmönstret. Man börjar ana ett rastlöst behov av att förnya sig, men samtidigt att hämta kraft och inspiration inte bara från sina tidigare konstteoretiska ideal och motiv utan även från konsthistoriska verk. Fr.o.m. 80-talet citerar han sig själv allt oftare med små inflikade kommentarer från 50-talet till de aktuella, alltmera mångordiga bildkonstruktionerna. I en serie självbiografiska verk under senaste decenniet återges, förutom hans egen skuggbild en mängd rekvisita föreställande hans tidigare bildvärld, med avväpnande självironi. I en nebulosaserie blir han motiviskt åter kryptisk och svårtillgängligt pretentiös. Samtidigt, mot bakgrund av hans tidigare produktion och den konstideologiska tradition han befinner sig i, äger dessa senare målningar gestaltmässigt en ny vitalitet. Även om infallen fritt får flöda så organiseras dessa på ett mera disciplinerat sätt än tidigare. Kontinuiteten bakåt är enstaka insprängda självcitat samt inte minst en sammanhållande rikt målerisk och strukturerad bakgrundsyta. Det inåtvända självspeglande och tidvis psykoanalytiska " draget i Johns bildvärld särskiljer honom på ett distinkt sätt från några samtida popkonstnärer som t.ex. Warhol och Lichtenstein, vilka var och en på sitt sätt intar en öppnare och ofta, i den förres fall, kritisk attityd mot sjukliga företeelser i omvärlden. Bortsett från storslagenheten i det bildmässiga och gestaltningsmässiga uttrycket så är Johns konst ett utmärkt exempel på det självspeglande och immanenta draget som finns i stora delar av samtidskonsten i vilken konfrontation och mystifikation är budskapet. Umberto Eco kallar de mångtydiga rösterna från ett konstverk, som t.ex. Johns', för ett semantiskt brus inom vilket ingen avsikt och inget budskap kan urskiljas. Många röster hörs och det pratas mycket men ingenting blir sagt. Man kan dock ej undgå att fascineras, framför allt i Johns' senare verk, av vitali- teten och den motiviska uppfinningsrikedomen samt hans erotiskt besatta lust till sitt medium. Allan Friis |