Det handlar om pengar (arb.29 nov. 1977)
Angående en debatt på Malmö Konsthall
|
För några dagar sedanhölls en "kulturdebatt" i Malmö Konsthall. ABF och Konstfrämjandet vara arrangörer och debatten skulle handla om konsthandel, bildkonst och pengar. Den hade föranletts av temautställningen "vänskapspriser och önskevillkor", som av outgrundliga orsaker inte fick visas i Konsthallen. Efter Cecilia Stams (en av utställningens producenter) inledning om hötorgskonst och konstgeschäft och mitt eget inlägg om konstens villkor i vårt samhälle, uttömdes tyvärr debatten på väsentligheter. Det blev mest gräl och anklagelser om i grunden perifera ting t.ex. om omständigheterna till varför utställningen inte fick visas på konsthallen osv. Hela den här historien om den leiferikssonmanipulerade maxvalterreproduktionen har fått en överdimensionerad uppmärksamhet i pressen i det man hela tiden endast berört symptomen på ett "konstanarkistiskt samhälle" och undvikit att ta ställning till de grundläggande frågorna till geschäftet. För att förstå konsthandelssituationen och begrepp som konstnärsroll och konstnärlig frihet, måste man sätta in dem i sitt sociala sammanhang. En offentlig debatt om dess frågor känns för var dag allt angelägnare, med tanke på den tilltagande förvirring som råder bland stora delar av konstnärskåren om var de står konstpolitiskt och om vad de egentligen vill med sin konst. Denna artikeln får ses som ett försök att sätta in de här frågeställningarna i ett socialt och ekonomiskt perspektiv. I ett marknadssystem som vårt, där en "fri" konstnär säljer sin vara på en "fri" marknad, är både grafikgeschäftet och den nuvarande konstnärsrollen en helt logisk, ja t.o.m. en "nödvändig" företeelse. I och med att konstnären har internaliserat den gängse konstnärsrollen och accepterat denna, har han därmed också accepterat det värdesystem som ligger till grund för denna. I detta värdesystem ingår dels den idealistiska uppfattningen om den unike konstnären och unika konstverket, dels accepterandet av konstverket som en vara som får sitt värde av den unike konstnärens namnteckning. Denna namntecknings värde bestäms i sin tur av en mängd sociala faktorer som ligger utanför konstnärens kontroll. Genom marknadsföring av nationell och internationell gallerimaffia, uppbackning av mer eller mindre troskyldiga konstkritiker och massmedia eller av konstföreningar typ Skånes konstförening skapas myten om den unike konstnären. Denna marknadsföring skapar så småningom en viss efterfrågan på den aktuella konstnärens verk, som därigenom får sitt värde. Dessutom kan vissa konstnärer själva höja sitt marknadsvärde genom olika jippon t.ex. att bränna sina egna tavlor på bål. Värdet bestäms alltså inte av den mängd arbete som är nerlagd i varan eller av dess omkostnader, utan av sociala faktorer. Konsthandlarna är naturligtvis intresserade av att detta värde är beständigt och helst stigande, vilket gör det möjligt att saluföra konstverket som investeringsobjekt. Konstverket som värdepapper är ett socialt fenomen, som är möjligt endast i en kapitalistisk marknadsekonomi. Detta är inte bara möjligt utan en "nödvändig" konsekvens av marknadssystemet Eftersom fenomenet är strukturellt och funktionellt betingat kan det inte tänkas eller önskas bort. Man kan givetvis ta moraliskt avstånd från konstnärers och konsthandlares sätt att profitera på mytbildningar, med det är en annan diskussion. Eftersom tavlans värde inte består av den i denna nerlagda arbetsmängden utan av utanförstående krafter, är det objektivt sett likgiltigt vilken metod som används för dess framställning. Priserna på bilderna, oavsett om dessa är s.k. originalgrafik eller offsettreproduktioner, om de är normal- eller specialsignerade o.s.v. regleras så småningom till ett optimalt marknadsvärde av konstmarknaden. Om det går att ta ut ett lika högt pris på de specialsignerade offsettreproduktionerna som på normalsignerad originalgrafik, så görs naturligtvis detta. Relationerna mellan olika prissättningar blir efterhand självreglerande genom bl.a. tillgång och efterfrågan. Myten om konstnärens frihet är också funktionellt betingad och är tillsammans med andra konstmyter väl integrerad i konstmarknadsmekanismerna. Den konstnärliga frihet som många konstnärer anser sig ha och sår vakt om, är den frihet som konstmarknaden ger. Alltså en skänkt frihet! En förnedrande frihet. I vårt samhälle tvingas konstnärerna mer eller mindre att acceptera att deras bilder är objekt och inte subjekt, dvs att bilderna i första hand är varor på en varumarknad och inte verktyg i en social situation. För att överleva måste många konstnärer anpassa sig efter ett system som de själva ogillar. De flesta konstnärerna tycks dock acceptera de marknadsmässiga spelreglerna och inrättar sin verksamhet och sitt beteende därefter. Så länge konstnärerna inte frigjort sig från konsthandelsmaffian och samhällets ideologproduktion om konstnärsrollen etc, så länge är konstnärerna också förtryckta. Det vi konstnärer borde göra nu är inte att uppehålla oss vid några av symptomen av ett på djupet konstfientligt och sjukt samhällssystem och luras till att kämpa mot varandra, utan i stället förena oss med de progressiva krafter som vill ändra på dess förhållanden. DÄRIGENOM BLIR KONSTEN ETT SUBJEKT, DVS DEN FÅR EN NY FUNKTION OCH ETT NYTT INNEHÅLL OCH BLIR ETT REDSKAP FÖR FÖRÄNDRING.
Allan Friis 1977 |