För att förstå vad som sker i en konsthall i dag och förstå dess funktion, måste man  sätta in den i sitt historiska och politiska sammanhang. Man måste se vad som sker och håller på att ske i samhället i sin helhet.

Det skulle dock föra för långt att här gå närmare in på de här frågorna, men jag vill dock ta upp ett par saker som jag anser vara viktiga för att förstå den roll konsthallsinstitutionen har idag.

Jämsides med liberalismens frammarsch i slutet av 1700-talet samt industrialismens och kapitalismens snabba expansion skapades myten om den frie obundne arbetaren, fri från träldom och livegenskap och fri att sälja sin arbetskraft på en öppen arbetsmarknad. Samtidigt skapades myten om den frie konstnären, fri att sälja sina produkter på en öppen konstmarknad.

Liberalismens ideologi om den individuella friheten, om individens behov till självförverkligande, den idealistiska föreställningen om det genialt ursprungliga som växer fram hos någon utvald individ som en naturkraft, om det unika och egenartade som ett värde i sig, präglar än idag den västerländska kultursynen.

Konstmarknadssystemet, konstens mytologisering, konstnärsrollen, individualismen, elitiseringen, kritikersituationen är organiskt sammanflätade med varandra. 

Samtidigt som konsthallstänkandet är en produkt av det traditionella kulturmönstret, förstärker det hela tiden detta mönster. Enligt detta tänkande är kultur något som produceras ur enskilda geniers privata upplevelser och föreställningsvärld och som ska tillägnas och konsumeras av en kulturtörstig publik. Konsthallen ska sedan fungera som en förbindelselänk till konsumenterna och till köparna av denna kultur.

När den gamla hantverkarskickligheten snabbt slogs sönder av det kapitalistiska produktions- sättet, skildes också definitivt kultur och arbete åt. Kulturen som tidigare var en produkt av det dagliga arbetet och av gemensamma kollektiva handlingar blev genom den långt drivna arbetsdelningen en uppgift för specialister. Nu har kultur och socialt liv i övrigt definitivt skilts i två separata delar.

Hela apparaten med gallerier, konstmarknad, konsttidskrifter, konstjury, konsthallar samt övrig konstdistribution, förstärker specialisering och konstelitisering. Konkurrensen medför att det unika, det särpräglade och individuella sätts i system och blir till ett medel att vinna tillträde till gallerier och konsthallar, som ju ständigt är på jakt efter något nytt att kittla en ofta blaserad konstpublik.

Men kan då konsthallar vara något annat än speglingar av tidens spektakulära kulturyttringar? Kan man i en kapitalistisk ekonomis officiella kulturserviceorgan hitta något annat än en kapitalistisk kulturideologi? Egentligen inte. Därtill krävs en politisk medvetenhet och ett politiskt handlande som skulle strida mot den heliga parlamentarismens princip och ytterst vara ett hot mot s.k. fundamentala västerländska kulturvärden. Gränserna är dragna men ännu kan det finnas vissa marginaler för enskilda konstintendenters handlande.

Mot den officiella eltitkulturen och även mot den kommersiella massmediakulturen har det uppstått en motkultur hos bildskapare, musiker, författare och skådespelare. Hela denna rörelse får ses som en desperat och förtvivlad demonstration mot den kulturella och kunskapsmässiga utarmning som skapats av det kapitalistiska systemet och även som en kamp mot det kulturella förtrycket. Denna kulturkamp syftar naturligtvis också till att förändra de ekonomiska förutsätt- ningarna för den etablerade elitkulturen.

Denna kamp kan naturligtvis bara vara marginell och spontanistisk kraftlös om den inte förankras politiskt eller i en bred massrörelse. Vad en enskild konsthallschef skulle kunna göra är att starkt agera och verka för att underlätta spridning och utvidgning av denna kamp. Detta kan givetvis ske på många olika sätt. Här vill jag endast presentera en möjlig variant.

Utgångspunkten måste då vara att kulturbegreppet utvidgas till att gälla människans dagliga arbete och samvaro och hennes strävan efter en humanare tillvaro osv. Kulturen och konsten blir då vad de ursprungligen har varit, nämligen ett verktyg i kampen för tillvaron men också för rekreation i gemensamma fester osv.

Konsthallen kan så långt den politiska toleransen tillåter bli ett forum där denna kamp kan artikuleras och finna former för gemensamma aktiviteter eller aktioner mot de krafter som hindrar förverkligandet inte av en inbillad frigörelse utan av en verklig frigörelse.

En sådan konsthallsintendent skulle inte bara passivt spegla tidens kulturpluralism, utan aktivt gripa in och stimulera till samarbete mellan s.k. kulturarbetare och t.ex. fackförbund, miljörörelser, hyresgäströrelse och andra folkrörelser inom den egna regionen Man skulle kunna flytta konsthallens verksamhetsområde också utanför själva konsthallen, t.ex gemensamma aktioner i förorterna eller på arbetsplatserna. Men jag är medveten om att man med denna verksamhet riskerar att spränga gränserna för sin egen existens, ty denna verksamhet skulle ju ifrågasätta hela den nuvarande konsthallsinstitutionen.

Kultur är i grunden provinsiell. Man bör låta regionens kulturarbetare arbeta med de uppgifter och problem som är karaktäristiska i den byggd de verkar i. Vad finns egentligen för behov av den internationella utslätade korrumperade, anonyma konsten från de stora konstmetropolerna, som saknar fotfäste någonstans, som går lika bra i Paris, Tokyo, New York, Berlin, Stockholm, Brüssel?

Om sådana behov finns så är de framskapade av det internationelle konstdistributionssystemet och kan förmodligen sägas omfatta ett litet skikt kulturkonsumenter.

Konsthallarna bör således ta ett socialt och kulturellt ansvar. Ett ansvar som de inte har idag.

Allan Friis 1978

Kontakt

Fler artiklar av Allan Friis

Introduktion