Inspirera till handling

SDS 96-02-14

Angående utställningar på Rooseum och Lunds Konsthall.

Självklart ska också bildkonstnärer I sin konst ta upp de stora existentiella och filosofiska frågorna om människans Identitet, om hennes upplevelse av närvaro I tid och rum o.s.v. Allt fler konstnärer har också sett Installationskonsten som ett nytt kraftfullt medium. I försöken att kommunicera de stora och svåra frågorna. Uppenbart har Installationstekniken större potentiella möjligheter att nå ut till människorna och skapa reaktioner än d.s.k. stafflikonsten, men den ställer också stora krav, och stort ansvar på såväl utövare som "utgivare". Det finns nämligen uppenbara risker för lättvindighet och ytlighet. Det kan hända att alltför lättviktiga och "onödiga" arrangemang slinker in på konsthallar och gallerier, i synnerhet vid sådana tillfällen då enda budskapet är det som sker I mellanrummet avsändare-mottagare. 

Man kan jämföra det ofta använda argumentet från konstnärer och uttolkare: Det är bra att Du reagerar, det visar att konsten fungerar. Underförstått är att målet är en reaktion, likgiltigt vilken. Det får aldrig vara oviktigt vad konstnären har för avsikter med sin konst, lika litet som det är likgiltigt vad betraktaren tycker och tänker. Här måste finnas en viss grad av överensstämmelse annars är kommunikationen meningslös, eftersom det oftast handlar om envägskommunikation.
En komplikation uppträder emellertid I de fall då konstnären mer eller mindre har artikulerade uppfattningar om sina syften och publiken, mottagarna blockeras av olika psykologiska och emotionella orsaker. så tycks vara fallet med de nu aktuella utställningarna i Lunds Konsthall och på Rooseum I Malmö.

Sissel Tolaas i Lund gör anspråk på att förmedla sin "vision om människan i världen". Det är en sympatisk och ambitiös strävan värd respekt. Hon gör det dock, enligt min mening, på ett torftigt och banalt sätt. Att bildmässigt ge uttryck för t.ex. dikotomin yttre-inre som psykosocial variabel genom att vända ut och in på klädesplagg utmanar endast löjet. Det räcker inte, som I Tolaas' fall, med att referera till komplexa filosofiska frågeställningar om man inte också kan ge dem bärande konstnärligt uttryck. 

Liksom Tolaas, undviker utställarna på Rooseum nästan helt att beröra maktrelationer. Maktutövningens sociologi, såväl på mikro- som makronivå, borde vara ett angeläget och utmanande projekt för inte minst den yngre konstnärsgenerationen, I synnerhet med tanke på att maktutövningens konsekvenser (i såväl symbolisk som reell form) på alla nivåer utövar ett ofta dolt och oåtkomligt förtryck på folkflertalet.

Lars Nilsson berör med sin installation "gå i  fängelse" på Rooseum, samhällets "osynliga" strukturella våld. Det är lovvärt. Trots objektets fysiska påtaglighet fungerar det inte så som Maria Lind I förordet skriver, att besökarna, "tvingas in i en situation där regelsystem blottläggs och mekanismer synliggörs, där stora och små sammanhang kopplas ihop".
Tvärtom vill jag hävda att över installationen vilar ett stråk av mångtydighet, som mystifierar snarare än synliggör. l övrigt handlar Rooseumutställningen mera om att  känna och att stimulera till upplevelser än att ge insikt och inspirera till handling, ett för övrigt utmärkande drag hos många installatörer.

Ett intressant exempel på denna brist på ansvar och ideologiskt betingade ovilja till de verkligt farliga provokationerna är Meta Isaeus Berlin, om vilken Rosa Martinez skrivit ett praktfullt pekoralistiskt förord. Hon skriver bl.a. om det tillfälle då betraktaren ska bil fysisk medaktör i konstverket. "Personen blir på så sätt ett centrum som inträder i tiden och utför signifikanta förvandlingar I varseblivning, känsla och tanke."

Jag vill härmed inte ha sagt att jag missunnar konstnärer, besökare och uttolkare sofistikerade upplevelser, men jag tycker att dagens seriösa konstnärer borde ha viktigare och angelägnare uppgifter att ta tag i

Allan Friis 1996

Kontakt

Fler artiklar av Allan Friis

Introduktion