January 3rd, 1998
Depression rerun
Here's the original text, in swedish, as taken from my paper diary.
96-08-27
Sitter här och hittar på ursäkter för att jag inte jobbar på att ta mig tillbaka till U.S.A.
Vad är mitt jävla problem egentligen?
Varför är jag nöjd med att sitta här och ruttna, när jag kan göra så många bättre saker? Varför bryr jag mig inte?
Varför älskar jag men bryr mig inte?
ÄR DET HÄR ALLT JAG HAR ATT SE FRAM EMOT?
Är det äntligen över? Växlar mellan dödslängtan och någon slags krampaktig glädje över att vara vid liv.
Men varför lever jag? Har inget mål, ingenting som driver mig, ingenting PÅVERKAR mig.
Inte ens kärlek kan få mig att bry mig om någonting, eller någon.
Kan depression vara genetisk? I sådana fall får jag väl leva (hur länge det nu blir) med den här. Nancy kan ju alltid ta ett piller och gå vidare, hon har ju någon att leva för, någon att ta hand om.
Men vem behöver mig?
Jag är ringar på vattnet ingen kommer att sörja speciellt länge när jag är död. Jovisst blir ni ledsna. Ledsna för att jag är borta, för att ni inte lyckades hålla mig kvar med era gåvor. Ni ville ha någon som behövde er, och det gjorde jag. Men vad gav jag er, mer än krav, rop på hjälp?
Vem av er fick något av mig som ni alltid ska minnas?
Ingen.
Jag har blivit så beroende av er att jag inte får dö förrän jag har betalat min skuld till er. Och stor är den. Pengar, mat, sympati och kärlek har ni gett mig, och i gengäld har jag dragit mig undan, förnekat till och med för mig själv att jag älskar er, behöver er, och att ni finns där för mig.
Jag finns helt enkelt inte för er när ni behöver mig. Då sitter jag på en sten vid havet och undrar vad jag gjort av mitt liv. Sanningen är att jag inte har något liv.
Ni har gett mig era liv, och jag använder dem så länge de varar.
Men själv är jag ingen. Ingen minns mig, ingen behöver mig.
Ni accepterar mig för att ni tror att ni måste, och på sätt och vis har ni rätt.
Den dag ni slutar mata mig med liv upphör jag helt enkelt att finnas till.
Jag längtar till den dagen. Ibland längtar jag verkligen
Men hys ingen oro. Jag finns kvar i morgon också.
Jag kanske rentav hittar någon som behöver mig, någon jag kan ge livskraft åt.
Man har ingen kraft att ge förrän man träffar någon som behöver den. Alltså är jag fortfarande liten och kraftlös.
Rädda mig inte.
Låt mig rädda er.