Anton stod framför ett stort plakat med texten "Sjuk och fattig eller frisk och rik, vägen till frihet och det enda riktiga" och så avslutades texten med "AMERIKA 200 Kr." Han stod där en stund och drömde sig bort ett slag. Egentligen var han inne i stan för att ta reda på lite senaste nytt, om hans stora dröm Amerika. Om man skulle vara riktigt ärlig, så var det rycktes vägen som de flesta nyheterna kom ifrån. Samt ett och annat brev som kom ifrån tidigare emigranter. Själv hade Anton en farbror i Chicago, han hade bott där i tre år och jobbade som tryckare på en tidning. Han hade skickat många brev, men endast tre hade anlänt. Det sista brevet hade fått honom att bestämma sig. Men Anton hade redan skaffat sig en uppfattning om drömlandet och skulle dit till varje pris.

Han bor tillsammans med sin mor, far och fem syskon, en äldre syster och två yngre bröder samt två små systrar. Sedan har han en äldre bror, men han bor inte hemma utan i Stockholm tillsammans med sin egna familj. Själv bor Anton i lillstugan bredvid föräldrar hemmet. I hans och många andras familjer är det viktigt att man flyttade hemifrån tidigt för att klara sig själv, på grund av att tiderna inte är så bra. De är visserligen en medelklass familj men det är svåra tider för alla.

Redan för flera år sedan, i samband med att hans farbror Gustav åkte till Amerika, så bestämde han sig för att han skulle jobba hårt på att få komma iväg till det förlovade landet. Han har jobbat dag och natt på olika slags jobb i flera år. Men mest som bagarlärling och det är också det han är bäst på, plus att han har hunnit med sina sex år i skolan. Men nu är Anton nitton år och jobbar med full lön som bagare och alla pengarna som blir över sparar han och håller hårt i.

Han var nu hemma i sina egna hemtrakter igen och gick med stora, långa och stolta steg längs den smala lervägen som gick igenom byn. Det var söndag och det var den första dagen på länge som han var ledig. Anton gillade långa promenader speciellt en sådan här dag som denna, för det kändes som om det var den härligaste vårdag han varit med om på flera år. Solen tittade just fram och värmde behagligt, för det hade precis slutat att regna. Han såg hur himlen öppnade sig och man kunde se en stor regnbåge med alla dess ljuvliga färger som uppenbarade sig uppe i det blå. Blad och blommor hade börjat slå ut nästan överallt, han kände doften av den ny blöta marken och de ny utslagna blommorna. Man hörde också hur fåglarna började kvittra högt och ljudligt igen.

Det är kul att gå inne i stan på ledig tid, tänkte han. För Jönköpings gator är fyllda med många intressanta upplevelser. Jönköping är egentligen ingen riktig stad, det är en större byhåla med mycket människor. Den egna byn låg en och en halv mil därifrån och var alldeles lagom att bo i. Han hade varit i Stockholm ett par gånger och hälsat på sin bror och det kan man kalla för stad, men där fanns inget jobb för honom. Dessutom var det dubbelt så långt till Amerikabåtarna där ifrån, för de låg i Göteborg. Han tänkte "borta bra men hemma bäst", men undan tag för Amerika.

Han började skymta familjens ägor och började småspringa, för att hinna till den traditionella söndags middagen som skulle äga rum hemma. Det var någonting som han inte fick missa och hans mamma höll hårt på detta och det var dumt att misslyckas med det.

Anton kom precis i tid till middagen, för han möttes av att hela familjen satt till bords och skulle till att börja med bordsbönen. Nu var det så att Anton var en stolthet för sina föräldrar, ändå grymtade fadern lite om att han kunde vara mer i tid, men det hörde till. Väl till bords och alla satt tysta och koncentrerade sig på att sitta rätt och äta enligt bordsvett, det var viktigt med sådant på söndagsmiddagarna. Det var noga med vad man hade på sig, herrarna skulle ha kostym och flickorna långa klänningar knäppt upp till halsen.

Anton harklade sig lite och försökte att komma till tals, för nu hade han bestämt sig. Han började "- jo det är något som jag har att berätta." Alla blickarna riktade sig mot honom och det kändes som om att det blev ännu tystare än förut och han fortsatte. "jag har planer på att åka till farbror Gustav i Chicago." Det kom som en stor förvåning för dem, det märkte han på att alla bestick och glas som slamrade till i bordet och tallrikarna. Till sin förvåning så fick han bara positiva reaktioner och fadern slut pläderade med att han skulle stötta honom till varje pris. För han själv hade planer på att försöka få med hela familjen dit, för då var det ju bra att redan ha en i familjen där. Nu var det så att Anton hade planerat att jobba tre månader till och sedan åka iväg, för han hade redan fått svar från farbrodern om att han skulle möta honom, så gott det gick.

Det hade nu gått nästan två månader och det var dags att åka till Göteborg och köpa biljetten. Han tog farväl till familjen och vännerna, det var en tung uppgift tyckte han, men det var ju ett måste. Sedan var det tåget som rullade iväg och han var äntligen på väg. Ju närmare staden han kom ju mer pirrigare i magen blev han. Det var ganska konstigt att vara nervös tänkte han, detta är ju något som jag har planerat länge och det är ju detta jag velat göra hela tiden. Kanske är det båtresan som skrämmer mig eller vad kunde det annars vara?

Nu var det hans tur och han fick just reda på, att han var en av de sista som fick veta att de skulle få åka med nästa båt, som gick om två veckor. Och han fick också erfara att det inte bara var att köpa en biljett och sedan skulle det vara klart. Utan nu skulle han till läkaren och undersökas, för smittkoppor var vanligt förekommande. Smittkoppor och andra smittsamma sjukdomar kunde vara förödande på en sådan lång resa. Men smittkoppsvaccinering hade nu blivit obligatorisk i Sverige så han trodde att resan skulle gå bra utan några större sjukdomar för hans del. Han blev godkänd och skulle nu gå och leta efter någonstans att bo de närmaste två veckorna. Men det skulle inte bli några problem för honom att lösa detta, på grund av att allting som han behövde låg på en och samma plats. På Sillgatan där agenterna hade sina kontor låg också hotellen, bordellerna och ölsjappen. De hade öppet dygnet runt, men nackdelen med det var att man lätt kunde spendera alla sina pengar där. Det innerbar att en hel del människor inte kom iväg, för det förekom en hel del kort spel där också. Anton träffade en gammal vis man på hotellets ölsjapp och han gav honom en massa råd om hur han skulle klara sig både före och efter resan. Mannen hade själv varit i hans kläder. Han hade även varit i Amerika men hade blivit tillbakaskickad av de Amerikanska myndigheterna, på grund av att han inte hade genomgått smittkoppsvaccinering. För när man kom fram blev man slussad till en vaccinerings kontroll och kunde man inte betala så var risken att man blev hem skickad, så därför var man tvungen att vara förberedd. Men det var en sak till som han skulle vara beredd på och det var de så kallade Runnarna, de livnärde sig på emigranterna på så sätt att de erbjöd dem att hjälpa till med övernattning och dylikt. Många av den var inte att lita på för de tog givetvis chansen att utnyttja de nykomna.

Anton hade nu blivit ganska trött av middagen och mannen som suttit och berättat hela eftermiddagen. Så han beslutade sig för att ta en promenad längs kajen och försöka samla tankarna ett slag. När han kom ner till vattnet och fick syn på alla de stora båtarna som låg där. Började då drömma sig bort och han kunde se sig själv sitta ute på däck ,titta ut mot horisonten och se solen gå ner. För det var precis vad den gjorde i Göteborg, så han beslutade sig för att gå tillbaka till hotellet och knyta sig.

Det var tisdag klockan 04.00 på morgonen och det var dags för den ca tre månader långa båt resan till Amerika. Nu var han lycklig för det var ju detta han sett fram emot länge nu.

Det var den största folk fest han sett i hela sitt liv och överallt var det människor och orkestrar spelade glad musik. Gråt och skratt och festligheter spred sig över hela Göteborgs gator. Nu var Anton lycklig och det gjorde ont i hela kroppen, så lycklig var han. Han hade nu närmat sig det stora fartyget, tittade upp och studerade de stora maffiga utfällda seglen. Anton kunde inte låta bli att släppa allting han hade i händerna och bara skrika ett glädje tjut.- "Tjo hoo" Och mitt i allt detta fick han syn på den vackraste flicka han någonsin skådat, men förmodligen var sista gången han skulle se henne och sedan tänkte han att det finns säkert tusentals med vackra flickor dit han skulle. Men till sin stora lycka så fick han syn på att hon klev på det stora fartyget och då fick han fart på benen. Han klev upp på den stora landgången och tittade sig om en sista gång. Som tur vad så hade han inte så mycket prylar med sig, i alla fall inte om han skulle jämföra med alla andra. Det var både koffertar, säckar och andra slags väskor, själv hade han bara två stora resväskor så det var inte så mycket att hålla reda på.

Nu hördes den stora båttutan, det var dags för den stora båten att lägga ut och för Antons del kanske det var den sista gången som han lämnade denna hamn. Han sprang upp på däck för att vinka av, men vem skulle han vinka till. Det fick bli Sverige och alla människor han såg överallt. Nu var det Atlanten och New York som var i sikte, han vinkade som en besatt och skrek- "New York here I come."

Auther: Christoffer Zevin