År 1926 var det år man fick arrendera det område där idag Kullaborg
ligger. Där kunde man nu spela fotboll under mer ordnade former. Ofta hade man dock inte
några fotbollsskor och de var ju mer eller mindre nödvändiga. I alla fall när det blev
tal om straffsparkar. "Lägg straffen du som har bollskor", kunde man höra när
laget fått en straffspark. Men det var som sagt inte alla som hade råd att skaffa sig
fotbollsskor. Föreningen köpte därför en uppsättning till laget. När sedan skorna
tjänat ut i A-laget gick de i arv till B-lagets spelare. Skorna hade dubbar som satt en
och en inspikade i sulan. Ofta hände det att spiken gick igenom sulan och in i foten. Då
fick man ta sig av planen och "lästa om". Skorna var mycket hårda och längst
fram försedda med stålhätta. Detta gjorde att benskydd av tidningar eller kataloger
måste amvändas. Skorna som ägdes av föreningen fick användas endast vid matcherna.
Under träningskvällarna användes gymnastikskor. De första åren efter KIF:s bildande
spelade man inte i någon serie, utan bjöd in lag från kringliggande orter. Så blev
året 1930. Den 26 Januari ansåg man sig mogna för att söka inträde i Svenska
Fotbollsförbundet. Samtidigt slogs Fridene IF:s och KIF:s fotbollslag ihop och en
ansökan om tillträde i Västgötaserien klass III B säsongen1930-31 skrevs. Laget
spelade i den serien 16 matcher och tog fyra poäng.
I ett mötesprotokoll från den 26 juni 1934 kan man läsa: "Sedan frågan ingående
diskuteras och de närvarande aktiva fotbollsspelarna förklarade sig villiga deltaga i
samtliga mather, såvida inte särskilda omständigheter förelåg som förhinder, beslöt
mötet starta i Nordostserien. " I och med detta var steget in i den
"riktiga" fotbollen taget. Den första seriesegern kom säsongen 1941-42 då
Skövdeserien vanns med endast en förlorad match. I årsberättelsen
för år 1941 står förklaringen till den förlusten. "För första gången i
föreningens historia leder laget höstomgången med 16 poäng på nio spelade matcher.
Ingen har spelats oavgjord och endast en förlorats, beroende på en allt för svag
domare".
Förutom serisegern tog föreningen 1941 sin första inteckning i triangelpokalen då man
besegrade Hörnebo SK och IFK Värsås i en triangelturnering anordnad av Hörnebo. Två
år senare tog man den tredje raka inteckningen och fick därmed med sig pokalen hem för
alltid. År 1944 vann föreningen Östra Skaraborgsseriens cupturnering. Början av
40-talet var alltså, trots krigets problem, några lyckosamma år för Korsberga IF.
När så freden kom 1945 minskade fotbollsintresset. Visserligen vann man första
inteckningen i triangelpokalen mot lag från IFK Värsås ovh Norra Fågelås IF, men
redan året därpå låg fotbollen helt nere. Under säsongen 1947-48 började man så
smått igen med spel i en pokalserie och 1948-49 var KIF återigen seriespel.
Nu med förstärkning från Blikstorp. Så kom 50-talet. Sverige upplever en högkonjuktur
som aldrig tidigare eller senare upplevts. Korsberga IF kände också av högkonjukturen.
Man var uppe och nosade på seriesegern flera gånger, men 1954-55 tog man sig samman på
allvar och vann Tidaholmsserien med bara en match förlorad. Om också denna förlust
"berodde på alltför svag domare" låter vi vara osagt.
Framgångarna fortsatte. Hösten 1957 var det dags igen. Då spelades en jubileumsserie
med anledning av Västergötlands Fotbollsförbunds 40-årsjubileum och serieomläggningen
1958. Säsongen 1956-57 var det sista året serien spelades efter den gamla
spelårsindelningen vår-höst. Denna "halva" serie som spelades hösten 1957
vann KIF efter en spännade slutomgång inför vilket Gate AIS stod som klara
seriesegrare. Detta tyckte i alla fall ett nu känt komunalråd i Hjo som under rubriken
D:son skrev i Hjo Tidning "Gate AIS går mot sin första serieseger". Grabbarna
i Korsberga tände till och visade var Rörstrandspokalen hörde hemma.
Två år senare, 1959, tog KIF sin fjärde serieseger. Under nye tränaren Arne Carlqvists
ledning vanns Skövdeserien med endast en förlustmatch. Målkvoten var lysande 64-11 på
14 matcher.
Nästa gång det begav sig var 1963. Då vann KIF Hjoserien på bättre målskillnad före
Valtorp IF. En seieseger togs också 1965 i div VI Tidaholmsgruppen.
|STARTSIDA|
Pojkfotbollen
Att pojkar har sparkat fotboll i över 100 år är väl bekant, men trots det fick inte
pojkfotbollen någon genomslagskraft som tävlingsgren förrän så där 30 år sedan. På
rasterna i skolan och på fritiden delade grabbarna upp sig i lag och hade två träd som
mål. Det hela skedde under primitiva spelförhållanden.
I dag spelar man fotboll till och med på lektionstid i skolan, under idrottslektionerna.
Man samlas på skolans speciella fotbollsplan med riktiga mål med nät i. På fritiden
spelar både pojkar och flickor i serier och cupmatcher mot lag både tre och fyra mil
bort från hemorten. Det var nära nog en omöjlighet före andra världskriget.
Men visst försökte man. I ett protokoll från den 29 mars 1938 skriver man :"
Bestämdes att försöka bilda en pojklagsserie i fotboll. Till ledare härför utsågs
Börje Göransson". Men problemen var många. Bara en sån sak som att skaffa
motståndare var svårt. Fanns det några lag var det ofta i städerna och eftersom
kommunikationerna var dåliga blev försöken att bilda pojklagsseie nästan omöjliga.
I dag kan vi på några timmar komma till Stockholm, London och Paris. Då, 1938, var det
en stor upplevelse att komma till Skövde. Nu åker grabbarna bil till matcherna, då fick
man cykla, så visst var förusättningarna helt andra 1938.
Men det var ändå med cykeln det började. Året var 1947 och några grabbar i 10
årsåldern hade bildat ett skollag. Motståndare var skollag från Blikstorp, Svärtan,
Fröjered och Värsås. Matcherna ordnade de själva, för man hade varken lagledare eller
tränare, och cykeln var fortskaffningsmedlet. Det gick extra tungt hem när man
förlorat, men vilket enormt intresse för fotboll dessa grabbar hade och har fortfarande.
För många av dem som var med i skollaget 1947 återfinner vi i KIF:s A-lag lite längre
fram i historien. Skollaget som vi tyvär inte har någon bild på bestod av följande
spelare: Sven-Folke Lindblad, Ingvar Andersson, Thorild Carlen, Arne Carlen, Tore
Andersson, Arne Andersson, Bengt Johansson, Olle Andersson, Ove Berglund, Göte Ferm,
Roland Jansson, Per-Olof Larsson, Egon Tengbert, Göte Tengbert och Bengt Ryden.
Trots att man spelat fotboll i Korsberga sedan början av 1920- talet, dröjde det ända
till 1955 innan föreningen fick sitt första pojklag. Även de fick ordna sina matcher
själva och cykla till matherna.
Året därpå, 1956, deltog pojklaget i IFK Hjos pojklagsserie. Laget vann serien utan
poängförlust. "Det bådar gott inför framtiden" skrev man i årsberättelsen,
och visst gick det bra. När grabbarna "växt till sig" var de med i A-laget och
lade grunden till seriesegern 1959, 1963 och 1965.
Att pojklaget 1956 var bra förstår vi, men det var framförallt ett jämt lag. De flesta
var i samma ålder och det är en förusättning för att kunna vinna en serie.
Det stora dilemmat för småföreningar är att det inte finns tillräckligt med pojkar i
samma ålder. Åldersskillnaden i laget kan vara fem-sex år, i bland ännu större. Detta
är en förklarng till varför inte fler än två Korsberga pojklag vunnit sin serie. Det
första laget var alltså 1956 års pojklag, det andra var 1983 års nioårslag, även de
vann sin serie utan poängförlust.
När vi inte haft tillräckligt med grabbar för att fylla ett helt fotbollslag, som under
1960-talet, ordnades interna knatteserier, eller småpojksserier som de kallades. Grabbarna bildade då
lag och spelade mot varandra i en serie. Ofta hade lagen namn från internatonellt kända
storklubbar, som 1958 då lagen var "Italienska" Fiorentina,
Roma, Milan och Inter. Femton år senare, på 1970-talets början var lagen
"engelska", med namn som Manchester United, Leeds United och Liverpool. Vid
invigningen av Kullaborg den 6 augusti 1972 spelade KIF:s två knattelag en match mot
varandra. Att ha pojklag på landsorten är som sagt inte alltid det lättaste. Sällan
finns det tretton man av samma årskull, eller ens av två eller tre. Utan ofta är det
mycket stora ålderskillnader. Ett bra exempel på hur det ofta ser ut i landsortlagen är
en bild från 1974, på KIF:s 12 årslag. Det är taget vid höstavslutningen i Skultorp.
Åldersskillnaden mellan den äldste och den yngste är åtta år.
För att om möjligt underlätta för landsortlagen att få lag och även kunna hävda
sig pojklagsserien bildade Korsberga IF och fem andra grannföreningar, 1976, en lokal
10-årsserie, nämligen Hjo-ortens pojklagsserie. Laget bestod av 11 man, men nu fick man
använda fya överåriga spelare, två elvaåringar och två tolvåringar.
Nästa reform i pokfotbollen kom 1981. Då började man spela så kallade "7-
mannaserier". Efter många års påtryckningar från bl.a. Korsberga IF reducerades
antalet spelare i pojklagen till sju man. Det gav de yngsta grabbarna en chans att få
vara med om "riktiga" matcher. Att det var lyckat för KIF kan vi konstatera,
eftersom vårt nioårslag tog hem serien redan året därpå 1983. Det hade alltså inte
skett sedan 1956. Dessutom spelar man på mindre plan, vilket gör att målvakten har en
rimlig chans på bollen.
Här är fler bilder på ungdomslag , där många spelare är med i A-laget 1999.

Första 7-manna 1981. Niclas Andersson, Torbjörn Ingermarsson,
Claes-Gunnar Carl'en, Stefan Kristersson, Johan Jonsson, Mikael
Wigskog, Daniel Zander, Jan Lindholm, Joakim Andersson.
Lagledare: Alf Andersson och Åke Jarlstål. |

1984 års 11årslag. Klaes Grenabo, Claes-Gunar Car'en, Jonas Salen
Erik Möller, Mikael Jansson, Torgny Andersson, Joakim Andersson,
Erik Grenabo, Lagledare: Alf Andersson och Ingvar Andersson. |

Knattelag1 1984. Johan Zander, Ola Frendberg, Hans Grenabo,
Thorbjörn Andersson, Niklas Nilsson |

Knattelag 2 1984. Morgan Hermansson, Jörgen Fredriksson, Jimmy
Fransson, Mats Eriksson, Tobias Sandahl. Ledare: Roger Sandahl. |
|