Smakprov från mitt specialarbete, skrivit 1997. De åsikter och slutsatser som jag gjorde de baserar sig på de erfarenheter jag hade då och behöver inte tvunget överensstämma med mina åsikter idag.

Muslim i Sverige

Drömmar och sanningar

Många av de muslimer som kommer till Sverige har flytt på grund av krig. Kriget har lett till att somliga åsikter ogillas och rent av kan leda till döden om man uttalar de högt. Inte sällan kan det räcka med att de ser ut som man har en viss åsikt för att hamna under dödshot. Man kämpar för rättvisa i sitt land, men till sist tvingas man av rädsla för livet och omtanke om familjen att fly till ett främmande land. Ibland förstår man att man aldrig kan återvända, men många lever med hoppet om att en dag kunna komma tillbaka till sitt land och leva som förut, före kriget.

Kanske drömmer man också om en enklare tillvaro i det nya landet. Man hoppas på att bli väl omhändertagen och vet att landet är befriat från krig och det finns inga förbjudna åsikter. Man kommer att få leva tryggt med sin familj och bara ha kampen med de hemska minnena kvar.

Så ”idylliskt” blir det sällan.

De flyktingarna som kommer till Sverige möts av ett land som är väldig olikt deras eget och det tar tid att förstå sig på det nya, om man någonsin gör det. Många grundläggande värderingar skiljer sig stort mellan en muslim och en vanlig svensk. Emellanåt kanske en aktiv frikyrkomedlem och en muslim kan ha flera likheter, än en sekulariserad svensk, i frågor om familj och samlevnad.

Det svenska systemet bygger på individen. Vi tänker individualiserat. Skolan fostrar barn till fristående, starka individer. Svenskar tycker att ”själv är bäste dräng” och att man ”sköter sitt eget”. Känslan för gruppen är svag, även i familjen. För oss innebär begreppet familj, mamma, pappa och barn. När barnet lämnat föräldrarna bildar de en ny familj.

I det muslimska samhället tror jag aldrig man bildar en ”ny” familj. Man bara bygger på den man har med barnbarn, kusiner och svägerskor/svågrar. Barnen fostras till att ta hänsyn till familjen. Familjekänslan är enormt stark. En utbildning skaffar man sig för att gynna familjen. En ung kvinna har inte sex före äktenskapet för att inte vanhedra familjen. Man lämnar inte bort mormor när hon blir gammal, utan det är först då man börjar lyssna till henne.

I Sverige behandlar man religion som något lite pinsamt. Man talar inte gärna om sin kristna tro. Möjligen har det på senare tid blivit vanligare med ”andlighet”, men det är fortfarande tanken att ”var och en får väl tro vad den vill” som styr. Man lägger sig inte i varandras tro och vill absolut inte diskutera den på fikarasten. Istället fokuserar vi oss på att förverkliga oss själva, genom oss själva. Till och med de aktivt kristna i Sverige skiljer ofta på tro och vardag, man är som mest aktiv i kyrkan. Kanske att det beror på Jesus ord: ”Ge staten vad staten tillhör och mig vad som tillhör mig.”

Inom islam finns ingen riktigt skillnad på religion och samhälle. Det hör samman. Genom Koranen, Sharia, Hadith m.m. styrs samhället. Idag håller situationen på att förändras eftersom västvärlden med sin ”störst och bäst”- mentalitet omformar de muslimska länderna allt ivrigare.

Ändå kan man se att folkets reaktioner på detta blir tvärtom. Man tar ett fastare tag om sin Koran och släpper ner fållen på klänningen ytterligare ett par centimeter för att dölja vaderna. Även om landets ledare charmas av fria västtankar, gör inte folket det, vilket ofta leder till oroligheter. Det kan vara en av orsakerna till flykt.

Liknande händelseförlopp kan man se bland muslimer i Sverige. Här är islam inte självklart på något sätt. Ingen kallar till bön, det är tveksamt var Mekka ligger och muslimska helgdagar uppmärksammas knappast.

Det finns muslimer som reagerar genom att sätta slöja på sina treåringar, trots att det är förbjudet i Koranen, och hängivet ber minst fem gånger om dagen.

Det finns också de som av olika anledningar utåt sett anpassar sig bra till det svenska livet. Man har svensk flickvän, ber sällan, fastar inte och dricker sprit som vilken annan svensk, trots att det är förbjudet i Koranen.

Ofta tror jag att en sådan anpassning enbart är ytlig. Fortfarande finns det man lärde sig som barn om vad som är rätt och fel hårt ristat i hjärtat. På något sätt tror jag de känner förakt för det nya landet som tvingar människor att glömma sig själva för att bli accepterade. De här människorna kommer aldrig riktigt att trivas i Sverige. En dag kommer de att återvända hem, kanske för att gifta sig, kanske för att visa familjen ”hur bra man lyckats”. Det sorgliga är att de antagligen kommer att bli besvikna på sitt eget land också. På de åren man varit borta har det på många sätt hunnit påverkas av västvärlden. Jag tror att detta är vanligare bland ensamma, unga killar som kommer till Sverige än bland de som kommer tillsammans med hela familjen. De blir rotlösa eftersom de är vana att ha någon som ger råd och som alltid finns till hands. En hjälp för de här människorna skulle kunna vara någon, kanske en hel familj, som man kunde alliera sig med och få råd av. Kanske ligger det på de olika muslimska föreningarna i Sveriges ansvar att fånga upp dem och ge dem en nationell muslimsk trygghet?

Rädsla och integrering

På senare tid har våra ögon öppnats för invandrares problem i Sverige. Det är inte bara rasister och nazister som hindrar dem från att leva bra i Sverige. Det är också din och min rädsla. Vi skapar en ond cirkel. En invandrare som söker jobb får inte jobbet på grund av chefens rädsla, den sökandes brist på social kompetens, dåliga svenskkunskaper eller konstiga namn. När sedan samma person tvingas söka socialbidrag suckar vi och kan inte förstå varför de inte kan göra något vettigt istället.

Vi vågar inte släppa in invandrare på jobbet eller i våra hem. Kanske är vi rädda för att bli påverkade, förtryckta eller bortrövade?

En stor anledning till mångas rädsla för islam är den bild av kvinnoförtryck, som sprids genom bilder på kvinnor i slöja och böcker som ”Inte utan min dotter” och ”Såld”.

Susanne Mikhail har gjort en intervju med en kvinna som heter Amina. Den heter ”Schalen är min själ”. Där berättar Amina att hon bär schal eftersom det står i Koranen, och hon vill följa den så mycket hon kan. Hon berättar att det har hänt att någon har slitit av hennes schal, och det kändes som om de slet bort hennes själ.

”Jag tar på mig min schal igen, jag knyter den och går vidare. Hela min värld rasar samman för ett ögonblick. Det som gör mest ont är att hålla inne med gråten. Och de andra, ja de går vidare som om ingenting har hänt."

Vi låtsas som ingenting i Sverige. Vi kanske tänker lite på de stackars invandrarna när vi läser om asylsökande Ifram i tidningen eller hör om Hamida som flydde från sin våldsamme man i Iran. Vi läser böcker som jag nämnde ovan och förundras över hur märkliga de är, de där muslimerna. När vi hör ord som mångkultur och att vi svenskar måste bli mer öppna för andra kulturer, så skyddar vi oss med att vi faktiskt hälsar på Malik från pizzerian när vi möts på stan. Sedan återgår vi till sådana saker som vi hellre låter uppta vår tid. Att jobba över eller deklarera (läs skattefuska).

Invandrarna i sin tur isolerar sig från svenskarna. Till viss del måste låta lite Sverige komma in i deras vardagsliv, liksom svenskarna måste ta in mångkultur när de beställer pizza.

De har sina muslimska vänner som de kan tala arabiska med och kan diskutera samma saker som i hemlandet. Det enda svenska de berörs av är skatten, försäkringskassan, vädret och en eller annan svensk flicka.

Egentligen tror jag att fundamentalister och rasister är två sidor av samma sak. Människor som känner sig påtvingade något främmande, något de inte förstår och som reagerar med att överdriva de välkända ”normala”.

Visst talas de på regeringsnivå om integrationspolitik, men den når aldrig så långt ner som till oss i verkligheten. Dessutom har jag svårt att tro att beslut fattade på den nivån skulle lyckas påverka oss och få oss att ändra vår reserverade attityd. Jag tror att de svenskar som har kontakt med invandrare idag inte har det för att Sverige vill föra en god och mångkulturell politik, utan för att de har blivit berörda. Man har lärt känna en trevlig man eller kvinna och sedan efter hand lärt känna fler ”invandrare”, människor. Det är genom den personliga kontakten man lär känna varandra och blir intresserad av det ”andra”. Det är när man blivit intresserad som man kan börja bygga vidare. Då kan man prata ihop sig och förstå varandra. Man kan få en bra grund till att utveckla Sveriges mångkulturella sidor, tillsammans.

Det är den personliga kontakten som är viktigt, inte de statliga besluten.

Möjligheter som muslim i Sverige

De första muslimerna kom till Sverige på 40-talet. De var arbetskraftinvandrare från Turkiet. För att bevara sin kulturella identitet startade de turkiska församlingar, som ersatte hemlandets kaféer och moskéer.

Efter hand när antalet invandrare av olika etniska ursprung ökade, kom de att bilda egna församlingar, en för varje grupp.

Ett önskemål fanns om att ena alla dessa eftersom de till grunden var islamiska. På sjuttiotalet gjordes olika försök till enhet. Syftet var att samla muslimerna, för att hjälpa varandra i kontakt med till exempel svenska myndigheter, eller i trosfrågor.

Idag har de organiserat sig i två paraplyorganisationer, Sveriges muslimska råd och Islamiska rådet. Enligt tidningen Petrus, nr 35/36 1997 fick de under 1996 tillsammans över fem miljoner kronor i statsbidrag.

De finns ungdomsförbund, en hjälporganisation, två friskolor, ett kulturcentrum och koranskolor i dessa organisationers regi. Den Islamiska Informationsföreningen ansvarar för Sveriges enda islamiska tidskrift, SALAAM. Det är också till dem man vänder sig om man som svensk vill konvertera.

I Sverige finns fem moskéer, i Trollhättan, Göteborg, Malmö, Märsta och Uppsala. 1996 uppgav de islamiska församlingarna att de hade betjänat 68 000 personer.

I slutet av januari, 1998, sändes en muslimsk gudstjänst på SVT. Det var någon dag före qadirnatten, en av muslimernas största helgdag som firas under ramadan.

Problem som muslim i Sverige

Islamiska informationsföreningen skriver själva i sin bok Islam, vår tro, om några av de problem man som muslim i Sverige kan stöta på.

Muslimer anser att adoptivbarn förnekas sina rättigheter när man gör dem till formella syskon till de övriga barnen i familjen. Skulle de vilja gifta sig med ett ”syskon” är det förbjudet enligt svensk lag, men muslimerna menar att de inte alls är släkt och därmed kan få gifta sig. Ofta gynnar muslimer äktenskap mellan två som växt upp under liknande förhållande.

Däremot anser man att barn som har ammats av samma kvinna är ”mjölksyskon” och får därför inte gifta sig. I Sverige har det förekommit att barn som inte kan ammas av sin mamma lämnas till en annan kvinna, på BB. Man måste ta hänsyn till de muslimska kvinnorna och istället ge barnen mjölkersättning.

I skolan är det viktigt att barnen får mat som inte innehåller griskött. Flickorna måste täcka sin kropp. Flickor och pojkar får inte ha gymnastik eller sexualundervisning tillsammans. Detta sköter istället föräldrarna i hemmet. Det händer ofta att läroböckerna presenterar en negativ bild av islam, men fakta som inte stämmer. Det blir jobbigt för det muslimska barnet som kanske blir osäker och behöver extra stöd, från både lärare och föräldrarna.

Självklart är det viktigt för en muslim att sköta sitt arbete, men ibland vill de ha ledigt för att fira sina högtider. Lika självklart som det är att få ledigt under påsken borde det vara för en muslim att få ledigt under till exempel Lilla Eid, eller under fredagsförmiddagen.

En sjuk muslim får mängder av besök, eftersom det anses vara en plikt att besöka sin sjuke släkting. Det är viktigt att en man får sin hygien skött av en man och likaledes för en kvinna, under sjukhusvistelsen. Om det är svårt att ordna kan en anhörig hjälpa till.

Om en muslim avlider på ett sjukhus vill de muslimska församlingarna så snabbt som möjligt bli kontaktade. Den döde ska tvättas och göras i ordning, på ett speciellt sätt. Begravningen ska ske snarast. Man begravs utan kista och med ansiktet vänd mot Mekka. Det är ett problem idag att få egna islamiska begravningsplatser.

Sammanfattning

Att leva som muslim i Sverige har både för och nackdelar. Fördelarna kan vara att officiellt sett är islam en tillåten religion. Nackdelarna kan vara att den inte är allmänt accepterad. Efter hand som vi i Sverige lär känna muslimer lär vi oss en mer sann bild av islam, än den vi tidigare matats med via media. Förhoppningsvis kommer förståelsen för varandra att öka.

Det diskuteras livligt i Sverige om moskéerna. Ska muslimerna få ha egna ”kyrkor”? Förespråkarna tycker det är en självklar rätt att alla ska få ha en plats att utöva sin religon på. Det tycker även jag. Jag vet att i kristna sammanhang ber man mycket för att förhindra byggena. Man är rädd för att islam ska ta anhängare och att en offentlig samlingsplats för muslimer skulle verka skadligt på Sverige. Jag tror att en moské kan bli en trygg punkt i det annars så främmande landet (till en början) som kan stärka identiteten och kanske bidra med att man känner sig stolt över sitt ursprung. Det är lättare att trivas på en ny plats om man får lov att ha starka hemkänlsor och känna sig stolt över sitt ursprung.

I framtiden kommer det kanske inte att finnas några allmänna påsklov och jullov utan varje grupp tar ledigt vid sina högtider.

Huvudsaken är att var och en som kämpar för sin tro, kristen eller muslim, ska ha samma rättigheter och skyldigheter, i Sverige.