VECKOKRÖNIKA

vecka 3

Militären är ett hett ämne i Turkiet och något som många är skräckslagna inför. Inte så konstigt om man känner till det faktum att Turkiet har Europas största armé. En av de största i världen efter USA. Det skapar en viss makt.

Att göra sin militärtjänst som turkisk ung man är inte roligt. Turkiet ligger i konflikt med både PKK och Grekland, om Cypern. En god vän till mig som just nu gör sin militärtjänst, är inne på elfte månaden av arton, var orolig redan i maj. Han påbörjade sin tjänst i november. Under hela sommaren var han nervös, men försökte samtidigt peppa sig själv med att tala vitt och brett om kärleken till sitt land och sin landsfader Atatürk. I förskolan får turkiska barn börja skriva meningarna "Jag är turk, min far är turk, min mor är turk, Atatürk är den största turken av alla." Nationalismen präntas in i turkarna redan som små, oavsett om de är turkar eller ej.

Det är alltså menat att vara en  ära, att göra värnplikten, men det är mer än plikt än ett ärouppdrag. Farorna är många. Efter jordbävningen i somras kom regeringen på ett utmärkt sätt att få in pengar till restaurering av drabbade områden. Man bestämde sig för att dra fördelar ur turkarnas rädsla och ovilja mot armétjänsten. En ny lag trädde i kraft i slutet av 1999. Mot en viss summa pengar kan man köpa sig fri och bara göra en månads, symbolisk militärtjänstgöring.

De fyra popstjärnorna Mustafa Sandal, Tarkan, Celik och Beyaz är bland de första att frigöra sig från sitt dåliga samvete. Samtliga är i trettioårsåldern men har skjutit på sin plikt så länge det går. Tarkan har till och med tidigare vägrat. Egentligen får man varken resa utomlands eller gifta sig för än värnplikten är avklarad. Eftersom både Tarkan och Mustafa Sandal ger konserter utomlands har regeringen varit tvungen att ge dem dispens för att få visum. Som popstjärnor är de också bra PR för landet och politikerna har suttit i en knepig situation 

Man kan tycka att allt är frid och fröjd nu med den nya lagen. Jag tycker inte att kryphål ska bli lagliga och dessutom bara tillgängliga för en utvald, redan privilegierad minoritet. Rikemansbarnen hade kanske mått bra av att vistas i verkligheten några månader.

Min vän Ibrahim gör fortfarande sin militärtjänst. Sedan november 1998 har han haft en månads semester tillsammans med familjen. Förut hade han blind tilltro till regeringen och Mustafa Sandal var hans favoritartist. Dagarna före han ryckte in spelade vi Aya Benzer på hög volym och Turkiet inledde sitt ett års långa firande av 75årsjubileet som republik.  Jag misstänker att hans världsbild har förändrats en del, den dagen han kommer hem igen, i maj år 2000...