VECKOKRÖNIKA

vecka 2

Jag har offrat mycket för att komma till Turkiet. Varje gång man kommer hem är en plåga. Det tar allt längre att vänja sig vid Sverige igen. Jag börja förstå invandrarnas problematiska situation. I Turkiet får jag pröva på känslan att sakna ett helt språk att uttrycka sig på. Allt är nytt. Ingenting är självklart. Jag måste hela tiden vara beredd att anpassa mig. När man sedan kommer hem börjar problemet med att tvätta ur de nya vanorna igen. Teet som jag hade vant mig vid att alltid dricka till frukost finns inte här. Ingen av min favoritmat finns här. Man kan inte låta det ta två timmar att handla på ICA. Man får inte sitta ner med affärsinnehavaren på Hennes & Mauritz innan man bestämmer sig för den där klänningen.

Ibland saknar jag Turkiet så mycket att det gör ont i mig. Det kan vara promenaden in till hamnen en solvarm novemberdag, där jag går längs med det segelbåtsfulla havet. Eller TV-kvällarna med familjen där baba sitter med rakiflaskan och anne* bjuder på färsk frukt.

Jag erkänner att den turkiska regeringen inte är särkilt bra på demokrati eller mänskliga rättigheter men den turkiska befolkningen är suveräna på kärlek och omtanke. Jag skulle önska fler möten med svenskar av den sort som säger "Turkiet!" och ler nöjt. Jag vill le hemlighetsfullt tillbaka, för vi två vet vad som döljer sig bakom det ordet. Hur mycket längtan, kärlek och minnen det sprider i vår svenska, nerkylda kropp...

* anne = mor och baba = far