Veckokrönika 52

VECKOKRÖNIKA
vecka 52
Året som gått
	Jag älskar att skriva listor och nu ska jag lista saker med anknytning till Turkiet som under året fastnat i mitt minne. Jag påbörjade året med att hyra ut lägenheten, till en tjej med turkisk pappa och svensk mamma, magasinera mina möbler och förberedda mig för en flytt till Turkiet. I maj besökte jag Istanbuls universitet och deltog i ett seminarium och kvinnans roll i den politiska världen. Där knöt jag många kontakter. I juni fick jag jobb i Turkiet. Något som tyvärr inte blev så lyckat och idag är jag tillbaka i Sverige. Landet har varit starkt närvarande under hela året.
Tre viktiga händelser
	- Trots att det är uttjatat så är EU-kandidatstatusen verkligen en historisk händelse. - Jordbävningen förvandlade Turkiet till ett slagfält och blev tyvärr en kamp på liv och död för alldeles för många. Det har satt starka spår i både turkiska och svenska hjärtan. - Merve Kavakici, kvinnan som stod upp i parlamentet och hävdade sin rätt att bära slöja. En politisk bomb i Turkiet där det är förbjudet att bära slöja på allmänna platser, som till exempel universitet och parlamentet.
Tre viktiga platser
	- parlamentet, där efter många om och men en folkvald grupp tog plats och utkämpar strid för sina hjärtefrågor. Demokratin har belysts och uppmuntrats, särskilt det sista kvartalet. - universitetet, där fler och fler börjar studera och projekt för "hemmafruar" har påbörjats för att ge dem en yrkesutbildning. - Atatürk flygplats, ett spektra över den turkiska komplexiteten där allt från lyxvaror och fotomodeller till asiatiska toaletter finns att beskåda. En port mot yttervärlden och en knutpunkt.
Fyra viktiga personliga insatser
	- alla de som deltog och kämpade om att rädda överlevande i katastrofen. Glöm inte offren för de lider fortfarande! - Abdullah Öcalan, inte för att det är hedervärt vad han gjort utan för att det är anmärkningsvärt hur en människa som står bakom så mycket tortyr och död kan få en hel världsdels empati och dessutom lyckas med att slippa undan det dödstraff som hela Turkiet sett fram emot i år och dar... En märklig historia som tack och lov inte ser ut att sluta med död. - Tarkan måste nämnas. Som folkvald "ambassadör" för Turkiet har han gjort mer för att förbättra synen på turkar och den turkiska kulturen i Sverige än någon annan någonsin gjort. Att han sedan bor i New York och har blivit i fråntagen sitt pass....visar på hur stor rädslan och hatet mot armén i Turkiet verkligen är. - till sist mina vänner i Istanbul som tog hand om mig på bästa sätt när jag blev strandsatt och hjälplös i somras. Tack!