Häradsrättsnotarien mm Matts Söderlund

Häradsrättsnotarien,
kykvärden och bonden
Matts Söderlund
(22/9 1784 - 22/1 1832)

Den 5 januari 1817 lystes det för häradsrättsnotarien Matts Söderlund från Finby No 1 och bondedottern Beata Catharina Jansdotter Sundblom från Tranvik No 1. Vigseln skedde "utan skrud" den 23 januari 1817. Två dagar senare föddes dottern Serafia Wilhelmina. Faddrar vid dopet den 27/1 var: Kyrkoherde Fontell, Fältväbeln Gefremoffs hustru Anna Lisa Johansdotter Tranvik No 1 Bonden Dan. Andersson Finby, Bondesonen Jan Mattsson Högbolstad och Bondedottern Maja Söderlund.

"...ordentlighet i lefvernet och skicklighet i skrivkonsten..."
På kyrkostämman den 15 maj 1825 skulle en ny kyrkvärd utses efter Eric Carlsson. Den andre kyrkvärden Samuel Pettersson som även var vice länsman vill själv också bli entledigad från kyrkvärdsskapet. Han föreslog att socknen bara skulle ha en kyrkvärd -  erfarenheterna visade att det dubbla kyrkvärdsskapet ofta åstadkommit mera oreda och krångel för såväl pastorsämbetet som för kyrkvärdarna själva. Deras okunnighet om varandras vidtagna åtgärder kunde lätt förleda dem att försumma de nödvändigaste arbetena.
   Efter en kort överläggning lämnade församlingens medlemmar sitt samtycke till Samuel Petterssons förslag. De kunde nu skrida till valet av denne ensamme kyrkvärd.
   Valet var enkelt. Med sina enstämmiga röster förklarade de att det var häradsnotarien och hemmansägaren Matts Söderlund i Finby de ville ha. "...såsom besuten och behållen, samt dessutom känd för ordentlighet i lefvernet och skicklighet i skrivkonsten."
   Angående lönen föreslogs att han skulle få de föregående kyrkvärdarnas båda löner på vardera tre riksdaler årligen.
   Matts Söderlund förklarade nu att han visserligen var smickrad av församlingens odelade förtroende, men att han var tvungen att tacka nej till den erbjudna befattningen "...så framt den förra lönen icke blefve tillökt med minst twå Riksdaler Banco". Detta för att han på grund av "mycken och trägen sysselsättning i och för kyrkans räkning" skulle bli nödsakad att försumma sina egna nödvändiga göromål.
   Hans villkor fick sockenmännen att fundera. Efter ett behörigt övervägande fann de "billigheten deraf" och biföll hans löneanspråk på åtta Riksdaler svenskt banco årligen.

Den spruckna kyrkklockan
Lördagsaftonen den 26 januari 1828 sprack storklockan i Sunds kyrka. Orsaken var dels att siljan (remmen som kläppen är fäst i) varit för lång så att kläppen kommit att slå mot den svagaste delen av klockbredden, dels att klockaren inte själv ringt i klockan utan låtit obehöriga och oerfarna personer utföra ringningen. Sockenborna utsåg vid kyrkostämman den 4 januari 1829 två fullmäktige att föra deras talan i rätten. Det var förre nämndemannen Eric Mattsson från Lappböhle och "Lieutenanten, Välborne, Herr..." Carl Jacob von Hartmansdorff som utsågs. Matts Söderlund blev instämd till tinget eftersom han som kyrkvärd hade att "hafva vård om Kyrkans egendom". Cantoren Olof Lindeman blev instämd eftersom det var hans son Olof Axel Emanuel som utfört den ödesdigra ringningen. Och slutligen var Herr Interimspredikanten Jacob Holm instämd eftersom han på grund av sitt ämbete bort haft inseende över förhållandena.
   Vid midsommartiden 1827 hade siljan blivit något uttänjd, men Lindeman menade att han anmält detta till Söderlund som låtit inhysingen Jöran Årlin och drängen Johan Petter Johansson från Tranvik sätta den i stånd igen.
   Matts Söderlund undandrog sig allt svaromål i frågan eftersom han menade att nämndemännen som ju även var hemmansinnehavare i socknen och som sådana hade del i saken därför var jäviga. Rätten fann att nämnden var jävig men von Hartmansdorff som hade förutsett att saken skulle kunna ta denna vändning hade redan föranstaltat om att en ojäfvig utsocknes nämnd fanns att tillgå på tingsstaden. Den nya nämnden var Anders Andersson och Daniel Danielsson från Ytterby, Olof Peterson från Dahlkarlby, Carl Carlsson från Kulla, Eric Mattsson, Matts Hamnström och Eric Andersson från Jomala by.
   När nu nämnden var på plats avfordrades Söderlund "bemötande å saken". Han svarade att han icke blivit underrättad om att siljan varit bristfällig och att han icke heller märkt något fel trots att han "icke sällan" besiktigat kyrkklockorna. Inte heller predikanten Holm hade märkt eller blivit underrättad om några fel på storklockan, men han visste att remmen till den mindre kyrkklockan några gånger "tarfvat och undergått förbättring". Predikanten menade att han varken var befogad eller ägde tillräcklig förmögenhet för att förära någon klocka till kyrkan, men att om kostnaden istället fördelades mellan sockenbora skulle den "icke blifva för någon af dem enskildt, särdeles tryckande".
   Nämndemännen Carl Anders Mörn från Långbergsöda och Matts Mattsson från Berdtby hade besiktigat den skadade klockan och deras beskrivning löd:
"År 1828 den 1 Februari, var vi underskrefne, på anmodan, at bese, huru Sunds Måder Kyrkas står klåcka var, befans vara någre smärre bitar ur brädden, samt derifrån en spricka ret opp, om kring tre qvarters höjd, efter vårt tycke, var siljan för long, och foderningen som har varit om Söftet log nedanför klåckan, äfven fans Tvenne remmar afnötta i Siljan. dattom som åfvan står, Haga kungsgård. Charl Anders Mörn Matts Mattsson Kyrkovärd och Nämndeman."
   Löjtnant von Hartmansdorff kallade in ett stort antal vittnen men Söderlund åberopade att drängen Johan Petter Johansson och inhysingen Jöran Årlin var jäviga. Drängen för att han hade årstjänst på Tranvik no 1 och Jöran Årlin för att han, visserligen inte hade någon egentlig drängtjänst, men att han ändå mot betalning biträdde de flesta av Tranviks byamän med arbete. Rätten fann att invändningen mot drängen var riktig, men Årlin tilläts i alla fall att vittna.
   Det första vittnet var Carl Anders Mörn som varit med och besiktigat den skadade klockan. Han berättade förutom det som redan framkommit ur besiktningsprotokollet att han dessutom upptäckt intryckningar i en tvärbjälke ovanför klockan. Dessa tycktes ha uppkommit av att klockkläppen slagit emot bjälken. Han menade därför att ringningen "troligen blifvit verkstäld häftigare än vederbort". En annan omständighet var att järnnaglarna varmed siljan varit hopfästad inte varit försedda med "duglige läderremmar" utan endast varit omlindade med gammalt tågvirke.
   Skomakaren Johan Lindström vittnade om att han när han verkställt skomakarearbete hos Lindeman icke sällan biträtt honom och hans son Olof Axel Emanuel med klockringning och att han då tyckt unga Lindeman ringa för häftigt. En gång hade han till och med hört hur klockan ännu varit i rörelse då de som förrättat ringningen kommit ned ur tornet, som var "tämmeligen högt", ut på kyrkogården.
   Anna Lisa Magnidotter som var piga hos Lindeman mellan 1826 och 1827 berättade att hon flera gånger hjälpt Lindemans dotter Anna Ulrica med klockringningen. När hon kvällen före midsommardagen 1827 tillsammans med predikanten Holms minderårige son Johan Jacob förrättat helgmålsringning lossnade en flisa ur klockan.
   Nils Bomark som fram till 1827 varit socknens kyrkoväktare i 40 år vittnade om att han inte märkt någon bristfällighet med storklockan.
   Sockenbornas fullmäktige, Mattsson och von Hartamansdorff ansåg nu att det var "fulleligen utrett att såväl Lindeman som Söderlund icke haft behörig vård om klockorne" och yrkade därför på att de skulle ersätta klockans omgjutning. Lindeman och Söderlund anhöll om förkastande av påståendena och Söderlund fick även de båda fullmäktige att medge att sockenborna "vid graföppningar och andre slika tillfällen själve ombesörjt ringningen och således äfven varit i tillfälle att underrätta sig om klockornes beskaffenhet" men att de trots detta inte vidtagit några åtgärder eller meddelat Söderlund.
   Eftersom ingen hade något vidare att tillägga och "såvida middagstimmen redan var inne, tog man rast och på eftermiddagen kom så utslaget.
   Utslaget blev att Predikanten Holm blev frikänd men Söderlund och Lindeman skulle stå för varsin fjärdedel och sockenborna hälften av kostnaderna för en ny klockas anskaffande.
   Ingen var nöjd med utslaget så såväl Söderlund och Lindeman som sockenborna i övrigt överklagade genom vad till "nästskeende Lagtima Lagmans Ting" i Åbo stad.
   Vid lagmanstinget i Åbo blev Söderlund och Lindeman frikända till alla delar.

En storpäls och två frackar...
Den 22 januari 1832 dog tingsrättsskrivaren Matts Söderlund "oang. sjuk", 47 4 7/30 gammal. Den 17 och 18 april upprättades bouppteckningen efter honom. Summa inventari uppgick till 663 Rubel 64 kopek och summa avkortning till 132 Rubel 98 kopek silver.
De omyndiga barnen Florentin Donatus och Seraphia Wilhelminas "rätt och bästa" bevakades av Matts broder, målarmästaren Carl Gustaf Söderlund i Sviby. Matts efterlämnade en kapprock med skinn, en grön och en blå sourtut, en storpäls och två frackar. Bland guldföremålen fanns ett par örhängen, en halskedja, en större ring med vit sten och en mindre ring, också den med vit sten. Man hade sex stycken djupa och sex stycken flata porslinstallrikar, men dessutom ett dussin trätallrikar. Bland kreaturen fanns två ston: Bruntan och Finskan, fem kor: Smultra, Tullpana, Vithofda, Fagerlina och Nygär. Det mest värdefulla föremålet i bouppteckningen var brännvinspannan av koppar med tillbehör. Den värderades till 12 rubel, vilket till och med var mer än de tio rubel som väderkvarnen värderades till. Man drack förmodligen även både kaffe och thé; i hushållet fanns förutom kaffekvarn och brännare även en thékanna i porslin samt tre par bättre thékoppar och ett par söndriga. Bland möblerna fanns också ett runt thébord nämnt. Den målade kistan med årtalet 1782 härstammade sannolikt från hans föräldrar som vigdes detta år.

Kanske satt han emellanåt i sin länsstol och spelade på sin violin, eller läste... Förutom bibeln och de juridiska skrifterna (en lagbok och en samling förordningar och påbud) hade han även 26 andra böcker.