[ Dagbok på nätet ]

Söndag 20 feb - Working in a coal mine

Åh, bakfylla... ett tillstånd som verkligen har en dubbelmening. Skön eftersom man vet att man förmodligen hade kul dagen innan, läskig eftersom man också förmodligen mår som man förtjänar.

Eftersom morsan tycker att jag bara latar mig på sommarlovet och att sommaren, enligt henne, snart är här. Skulle jag gå och fixa sommarjobb idag. En av farsans jobbarkompisar har lovat att jag nog kan jobba där i sommar, så jag skulle dit på "anställningsintervju".

Lagom snygg kom jag dit vid tvåtiden. Lite tilltufsad såg jag väl ut, trots att jag fått på mig ganska skapliga kläder(enligt morsans inrådan). Jag satt och pinades under en timme. Jag fattar inte att det ska vara så jävla jobbigt att söka jobb. Det är ju så att man ska vara glad om man får sommarjobb nu när det är ganska svårt att få och allt, men de ska väl vara glada att någon vill jobba hos dem också, eller? Jag tyckte mest att han verkade vara en jävligt jobbig person och jag lovade mig själv att jag ALDRIG ska jobba där.

Tyvärr var morsan av en annan åsikt. När jag kom hem hade Göran, som han heter, ringt och sagt att jag varit SÅÅÅÅ trevlig och verkade SÅÅÅÅ duktig. Jag fick jobbet på stubben. Fan! Hur ska jag kunna dra mig ur det här?

- Åh så kul att du har fått jobb. Du som vill ut och resa. Det var väl roligt, började morsan.
- Jo verkligen kul, men jag vet inte...
- Vad? Nu när du har fått jobb och allting. Ska du bara gå omkring här hemma och dra hela sommaren i år igen. Nej, det går jag inte med på.
- Vadå, går med på, jag är för fan arton jag gör väl vad jag vill med mitt liv. Om jag vill gå hemma och dra så är det väl mitt problem.
- Jamen, du är ju så duktig och Göran ville verkligen att du ska jobba där. Kan du inte försöka i alla fall?
- Jaja, vi får väl se då. Okej?
- Ja, det är ju ingen idé att försöka tvinga dig, men tänk på det lova mig det.
- Visst.

Hon är ganska tjatig min mamma, men hon vill bara väl så jag står ut med det.

***


På kvällen pratade jag med Diana i en halvtimme i telefon. Det är lite som att gå på lina utan skyddsanordningar på taket till ett åttavåningshus. Man vet att om man tar en snedsteg så trillar man ner... och då jävlar gör det ont. Jag trillade nog inte ner med det tar nog ett tag tills jag kan sätta ner fötterna på säker mark. Fast det är klart, spänningen gör ju allt så mycket roligare. Även om det varit lite väl mycket av den saken den senaste tiden.


[ 21 feb ] [ 19 feb ]