Intervju med Jakob Hellman - Nöjesguiden 1991

...och stora tystnaden

Jakob Hellmans ...och stora havet är den bästa svenska skivan någonsin, enligt Nöjesguidens omröstning. Men om Hellman fått bestämma skulle den haft en annan, mer drastisk, titel: De sista melodierna.

Det är torsdag kväll. Hösten är här och Södra Förstadsgatan i Malmö känns lång och dyster. På restaurang Plaka är stämningen skön och avspänd. Den grekiska maten är billig och personalen värmande vänlig.
In genom dörren kommer Jakob Hellman, 31 år gammal. Hans mörka hår spretar åt olika håll, hans sneakers är löst snörade och hans glasögon är runda. Vänster båge har gått sönder och är lagad med flera varv grön tejp. Han är sig både lik och olik. Hans intensivt sökande blick känner man igen från skivomslag och konserter. Oftast är han otroligt närvarande, men ibland händer något och han förefaller med ens vara ohyggligt långt borta. Det finns inget lagom hos Jakob Hellman. Vi slår oss ner i ett dunkelt hörn och beställer in mat. Det är dags för den första intervjun med Jakob Hellman på många år. Anledningen är att ...och stora havet blivit utsedd till den bästa svenska skivan genom tiderna.
Att samtala med Jakob Hellman är både roligt och nervöst. Han tar sig tid och svarar vänligt och utförligt på alla våra frågor. Problemet är att han egentligen inte vill ge några intervjuer. Det offentliga tillhör andra och har man inget att säga bör man vara tyst. Men för omröstningens skull är han beredd att göra ett undantag.
- Jag tycker faktiskt att det är lite kul att det var jag som vann. Jag känner mig glad.
Gör du det? Du lät inte så glad i går när vi berättade det för dig.
-Ibland känns det som om det inte var jag som vann, utan skivan. Den tävlar mot mig. Och så vann skivan över mig - igen.
Lyssnar du på den någon gång?
- Nej, jag har den inte. Jag vågar knappt titta på den ens, när jag ser den i någon affär.
Berätta om skivan.
- Jag fick ett brev från en tjej som är 16 år. Hon berättade att min skiva var hennes första. Hon fick skivan av sin storasyster när hon var åtta år. Skivan gjorde henne intresserad av popmusik och nu hade hon precis startat ett eget popband. Det tycker jag är lite kul. Första skivan betyder mycket mer än alla andra skivor. (Paus) Jag kan berätta att jag ville att skivan skulle heta De sista melodierna. Det var mitt förslag, men det blev inte så.
Varför då?
- Jag tyckte inte att det lät som något att bygga på.
Men du har ju inte gjort någon ny skiva.
- Nej, jag har inte det. Det blev en sann profetia.
Förstod du att den skulle bli så bra?
- Jag trodde att plattan skulle bli bra, men jag hade ett annat begrepp om saker då. Jag trodde att jag var bäst i världen, men det var inget jag reflekterade över. Det var bara att köra på. Jag var tvungen att tro att jag var bäst i världen, eftersom jag annars hade varit så sårbar. Det var ett sätt att hålla kritik ifrån mig.
Vad tycker du om skivan nu?
- Jag vet inte, jag har ingen aning.
Har du glömt hur den låter?
- Nej, jag vet precis. Jag kan alla låtarna.
Vilken är din favoritlåt?
- Det är svårt att svara på, eftersom det var länge sedan jag lyssnade på skivan, men om jag tänker på vilken låt jag helst skulle vilja lyssna på just nu så blir det Tåg. Det var den första låten. Den känns lite som om jag skulle vilja spela den igen - någon gång. Den har en egendomlig text.
Hur skriver du dina låtar?
- Alltid melodin först. Melodi och harmoni. Sedan håller jag på och filar med texten jättelänge. Kläcker idéer, spånar och tänker mycket på låten. Sedan brukar det ofta bli något helt annat, kanske när jag går på toa eller så... Då kommer jag på den riktiga refrängen. Det blir rakare och mer naturligt. Låten Allt jag vill ha hette från början Jag tål det i dag. Men när jag sjöng låten blev det Allt jag vill ha.
Vad är en bra låt?
- En ny låt kanske? Låten ska innehålla något som inte har funnits förut. Den ska ha en egen stil. Det viktiga är inte att göra den bra utan att man ska säga något till en annan människa. Alla låtar måste innehålla allt hela tiden. Det ska räcka med att bara höra en liten bit av låten.
Tänkte du på detta när du skrev låtarna eller är detta något du har kommit på i efterhand?
- Jag måste ha haft det i bakhuvudet. Jag tycker att varje del av låten ska stå för sig själv och att varje del ska betyda något viktigt. (Reciterar tyst) "Allt jag vill ha, allt jag vill ha - två timmar kvar, två timmar kvar...." Det betyder någonting. Nu vet jag vad en bra låt är! En bra låt är som en plattform som man kan uttrycka sig från. Man ska känna sig fri när man sjunger.
- Det är jättebra att du använder bandspelare. Om journalisten bara antecknar blir jag lätt lite misstänksam. Man sitter och säger jätteroliga saker och så antecknas det inte. Eller när jag säger viktiga saker... Jag har inte blivit intervjuad på flera år.
Varför inte det?
- Jag har inte haft anledning. Jag ångrade mig förstås direkt när jag tackade ja till den här intervjun. Jag har blivit ganska anonym med åren. Det är skönt på ett sätt. Och så går man och sabbar allt.
Kan du berätta mer om skivan? Hur arbetade ni när ni spelade in den?
- Jag ska försöka berätta. Vi repade först med bandet före skivinspelningen. Matts Alsberg lirade bas, Werner Modiggård var på trummor och Eddie Sjöberg spelade gitarr.
Kände du dem sedan tidigare?
- Nej.
Vem valde dem?
- Skivbolaget kom med förslag. Det var så namnkunniga typer att jag bara sade "Javisst". Jag var helt obekant med popvärlden. Eddie hade spelat i Reeperbahn, som jag aldrig lyssnat på, men som jag förstod var bra. Werner Modiggård hade spelat med alla. Vi repade tillsammans. I början var jag väldigt dominant. Jag sade "här ska cymbalen komma, nej inte så, där ska den in." Matts Alsberg och de andra spelade väldigt bra, mycket bättre än jag kunde tänka ut. Det var bara kul. Under den första inspelningen stod jag och dansade framför trumsetet och slog in cymbalslagen. Men allt eftersom tiden gick hade jag allt färre idéer. De kunde spela utan mig - bättre, kanske. Det blev mer ett sorteringsarbete. Dan Sundquist, producenten, försökte få in en massa grejer som jag försökte ta bort. Jag sade "ta bort flöjten, det låter löjligt." Men utan Dan hade det blivit en torr produkt. Det är mycket tack vare honom som skivan har blivit så långlivad.
Var det bra stämning under inspelningen?
- Det var lite spänningar mellan mig och Dan. Jag ville få min vilja igenom och han hade en väldigt stark åsikt om vad han ville ha. Vi var aldrig osams, förutom en gång när jag var arg på allting. Det handlade hela tiden om att vara på sin vakt. Vara vänner hade jag tänkt på ett helt annat sätt. Det är den låten som Dan har gjort mest på. Det är hans arrangemang, men det är mina harmonier och min text. Jag gav motvilligt efter för alla trumpeter och tubor, men jag fick igenom en virveltrumma på slutet.
Vad hände när du rök ihop med Dan Sundquist?
- Vi rök inte ihop. Jag blev arg för att han hade en åsikt om hur jag skulle sjunga. Han ville att jag skulle ta om sången i småbitar, så att han kunde klippa ihop det, medan jag tyckte det var bättre att sjunga om allt. Jag tyckte att han lade sig i småsaker som inte var viktiga. Jag var antagligen rädd för att tappa kontrollen. Jag ville ha mera bandkänsla, men det var inget att göra åt det eftersom vi inte var ett band. Vi gjorde en skiva utan att vara ett band. Dan ville att det skulle bli en skivprodukt. Jag ville att skivan skulle vara ett välkomstkort till konserterna. Dan tänkte mer att det var skivan som var grejen. Konserterna presenterar skivan. Jag hade en romantisk bild, att skivan skulle bjuda in till konserten.
Tyckte musikerna att du var en liten parvel?
- Jag tror att de flesta tyckte att jag var bra. Det fanns säkert också de som tyckte att jag hade tagit mig fram den snabba vägen via ett stort skivbolag, men det sade de aldrig.
Hur tog du dig fram?
- Jag skickade in en demotape till tio olika skivbolag.
Hur många tackade ja?
- Ett. Emi.
Vad sa de andra?
- Mistlur sade att det var bra, men att jag skulle komma tillbaka när jag hade ett band.
Var det bara du och en gitarr på kassetten?
- Det var jag, en gitarr och en extra sångstämma.
Vad hände sedan?
- Magnus Nygren på Emi ringde upp mig och frågade lite saker. Vad jag lyssnade på för musik. "Vad tror du?", sade jag. "Elvis Costello", sade Magnus. "Ja, det gör jag", sade jag. Sedan sade han att min kassett lät bra och att han tyckte att jag skulle komma upp och prata med dem. Så det gjorde jag ganska omedelbart. När jag kom dit sade Magnus "Vi går in till Kjell med en gång." Då hade jag precis läst i Slitz om Kjell Andersson som en av "rockens makthavare"...
- De sade till mig att de ville göra en skiva, på sikt, om ett halvår. De ville testa lite först, med att göra en singel. Antagligen för att se om jag var en artist eller om jag bara kunde spela in en demotape.
Blev du glad?
- Just då var jag mest upptagen med att hålla ansiktet i styr. Och tänka på hur man gör när man sitter på ett skivbolag.
Du blev alltså jätteglad, eller...?
- Det kom först när de skjutsade in mig till stan och jag blev ensam. Jag kunde faktiskt knappt hitta hem. Jag gick runt i flera timmar.
Var du full av tillförsikt när du skickade in kassetten?
- Nej, jag hade inte tänkt spela in en skiva överhuvudtaget. Jag ville att de skulle vara intresserade. Sedan var planen att använda deras intresse för att skaffa musiker. Det jag i första hand ville göra var att hitta musiker och spela ute. Men Emi vill göra en skiva och jag lyssnade på dem.
- Det var en chock att få skivkontrakt fortare än jag någonsin trott och velat, men jag anpassade mig blixtsnabbt. Jag var väldigt upptagen av det som hände, samtidigt som jag försökte få igenom min egen vilja. När de sade att jag skulle få göra en skiva upptäckte jag att jag visst ville göra en skiva. Jag tyckte att det var jättekul.
Hade du spelat live tidigare ?
- Inte på egen hand, men i olika band i Vuollerim och Falun. Olika coverband. Vi spelade Chicago-låtar.
När började du skriva egna låtar?
- När jag var tio år och fick min första gitarr. Den sommaren som jag fick skivkontrakt började jag spela ute på olika ställen i Stockholm före olika band. Det var bara jag och en gitarr. Jag fixade en del spelningar själv, andra fick jag genom Emi. Ibland var publiken inte så vänligt sinnad. "Inte han nu igen..." fanns det de som sade. Jag blev bara argare och argare. Nu jävlar ska jag spela. Min musik var inte behaglig. Jag tyckte att jag skulle vara en arg ung man. Men det fanns andra som gillade det.
Det går att förstå båda delar av din publik.
- Jag har förståelse för det också. Jag vrålade för att ingen lyssnade på mig. Samma höst som jag gjorde skivan åkte jag ut med Wilmer X och spelade på samma sätt - ensam med en gitarr. Det var jättebra, eftersom jag fick mycket erfarenhet. Det var som i en dröm. Att jag klarade av att stå framför Wilmer X på KB i Malmö. Hela publiken skrek: "WILMER, WILMER, WILMER" och så kommer jag med en Fender... Jag fick applåder för att jag var så entusiastisk. Eller vad jag var. Jag vet inte.
Då hade din första singel kommit.
- Ja. Planen var att jag skulle bli lite av en kultfigur i musikkretsar, vilket lyckades.
Och så kom skivan.
- Den gjordes parallellt med Wilmer X-turnén i två olika omgångar. Sista låten vi spelade in var Vintern dör. Jag skrev texten på tre dagar. Jag hade bara första versen klar och vi behövde en låt till. Magnus övertygade mig om att det skulle bli den. Jag ville ha en annan, rockigare låt. Jag gick fram och tillbaka i studion och sjöng en text. Det är så jag hittar på texter, jag sjunger högt, ser vad som kommer ut och sorterar bort. Jag är inte jättenöjd med texten. Första versen är fragmentarisk; jag målar upp bilder, men det sitter inte ihop riktigt.
Vad hände sedan?
- När jag hade gjort skivan trodde jag att allting som jag gjorde var bra. Innan var man tvungen att kämpa för att folk skulle stå kvar och lyssna på en. Efter skivan blev jag kanske lite för intresserad av mig själv. Jag trodde att allt som kom ut ur min mun var intressant, eftersom det var jag som sade det. Jag gjorde några låtar till, men efter hand insåg jag att det här är ingenting, det är bara blaj.
När kom den känslan?
- Jag är inte säker på att jag hade den känslan exakt som jag säger, men det var något åt det hållet. När jag lyssnade på låtarna i efterhand upptäckte jag att det inte var intressant. Det startade i slutet på Vintern dör.
Innan skivan hade kommit ut alltså.
- Mmm. Fast när skivan kom ut var jag helt säker på att jag skulle göra en skiva om året tills jag dog som en legend. Nu tycker jag inte att man behöver tänka så rockstjärnemässigt. Jag vill inte vara en sådan figur. Det finns folk som gör saker första gången när de är 50. Man behöver inte följa ett mönster. Om man inte behöver pengar förstås. Nu får du hjälpa mig med en ny fråga, fråga om en låt eller något...
Ser du på musik som konst?
- Det är intressant. Det frågade Dan Zethraeus (regissör på SVT Malmö/red anm) mig om innan jag började med skivan, om jag någon gång såg på min musik som konst. Det gjorde tydligen inte Dan. "Ja, alltid", sade jag.
Varför blev det...
- Just musik?
Ja.
- Det är enkelt. Det har aldrig varit frågan om något annat. När jag var tio år var jag intresserad av att vara popstjärna. När jag slutade lyssna på Kiss och började lyssna på Elvis Costello och Madness började jag tänka på vad det är man gör som popstjärna. Varför sjunger jag någonting till dig? Vad ska jag säga till dig? Min trummis sade till mig under turnén att det inte var konst vi sysslade med. Det var underhållning. Jag höll inte med. Jag ansåg - eller kom på det då - att det vi höll på med var som ett konstverk där publiken ingick. Konstverket är inte skivan eller låten utan händelsen när jag sjunger. För mig är det större. Vad jag gör med dem och vad de gör med mig. Det är som att lyssna på ett pojkband från England, typ Take That. Det är väldigt allvarligt för tjejerna som lyssnar. Allvarligare än när konstintresserade tittar på tavlor. Take That-konserten blir en stor händelse, eftersom publiken är så ung. Och om det blir en stor händelse - då är det obetydligt om det är konst eller inte, eftersom det är större än konsten.
Det som gör ...och stora havet så bra är att det finns en mycket stark intensitet. Man blir oerhört berörd.
- Jag har inte helt kontroll.
Det är precis det som är grejen. ƒr du ofta vid havet?
- Ja, men det har inget med titeln att göra. Jag tycker att titeln lät som en Pippi Långstrump-bok. Ingen annan tyckte att det var en bra titel. Kjell Andersson gjorde ett jättebra omslag, som jag inte tyckte var bra från början. Då blev han arg, eftersom han var väldigt stolt och nöjd.
Var tog ni omslagsbilderna?
- I en studio hos fotografen Mattias Edwall, son till Allan Edwall. Studion låg vägg i vägg med pappans teater. I studion fick jag en rock av stylisten Sven Dolling. Jag tror att det var hans. Sedan hittade vi inget gitarrband, så vi tog ett gummiband vilket gjorde att gitarren gled långt ner. Jag hade köpt nya glasögon - flera olika par som jag bytte mellan.
Vem handlar Vara vänner om?
- Det handlar om en tjej som jag känner. Det handlar inte om henne, men det är hon som är inspirationskällan. En tjej som jag inte varit ihop med, men nästan. Som jag träffade ett tag och var kär i. Och så träffade hon en annan snubbe, men jag känner fortfarande att hon är helt oemotståndlig. En liten hippie.
Vad är det som gör att dina låtar fortfarande känns aktuella och fräscha?
- Som jag ser det har skivan samlat på sig intryck. Så är det med stora artister också. När Paul Simon sjunger Cecilia tänker man: "fan, vad trött han måste vara på den", men har inte låten fått ett nytt innehåll? Det är en massa saker som har häftat sig på den. Den har varit över hela världen. Låten är större än vad Paul Simon är. Nu måste jag ha en ny fråga. En dålig eller bra.
När kommer nästa skiva?
- Helt ärligt vet jag inte. Det kan ändra sig från dag till dag. Jag ser mig fortfarande som en som gör musik, men ingenting är planerat, ingenting är konkret planerat. Det hade varit roligt att göra en liveplatta med nya låtar. Istället för en studioplatta. Att hitta på låtarna och ge sig ut på turné.
Känns det behagligt när du tänker på nästa skiva?
- Det skiftar. Oftast känns det behagligt när jag tänker på det. Men det kan också vara behagligt att tänka på att jag aldrig mer ska göra en platta.
Många kan säkert känna en stark befrielse i att det kanske inte kommer någon mer skiva. Om det inte finns någon lust ska det absolut inte komma någon skiva.
- Jag får mycket gratis, eftersom många tror att det är ett utslag av konstnärlig integritet att inte göra en platta när det egentligen är så att jag inte kan göra några nya låtar. Folk tror att jag håller emot, att jag håller hela rockbranschen borta.
Är det inte så?
- Nej. Jag får inte gjort något som jag är nöjd med. Det är kul att du säger det där med befrielse. Jag tror att det behövs någon som gör som den vill.
Den inställningen är väldigt lätt att känna stor respekt inför.
- Det är då jag kan känna respekt för mig själv. Det viktiga med en artist är att man litar på honom. Man behöver inte fatta allt. Ska man säga något utöver det banala så fattar man inte allt. Det viktiga är att man litar på att det betyder något för den som sjunger. Det hör man i rösten eller sättet att spela. Det räcker. Man behöver inte förstå allt.

Text Viggo Cavling