"Jag förstod hur stort det var" sjunger Jakob Hellman i titellåten på ...och stora havet. Men gjorde alla det? Nöjesguiden har pratat med de inblandade i skivan om hur det hela egentligen gick till - och huruvida de insåg att de precis hade gjort det bästa svenska albumet någonsin.

Magnus Nygren, artistansvarig på Emi (nu på Universal) och exekutiv producent:
"Jag fick en kassett från honom hösten 1987. Där var fem-sex låtar: Tåg, Sköra värld, Avundsjuk på dej - som då hette Visst ser jag ut som en poet? - och ett par till. Jag tyckte att det var hur bra som helst; en stor begåvning, utan tvekan. Jag hade bara jobbat på Emi ett halvår då, men hade inga problem att övertala de andra om att vi skulle satsa på det. Rolf (Nygren, VD på Emi/red) tyckte att texterna var lite för kluriga, lite mycket pojkrum, men alla var överens om att det var bra och något som fyllde ett tomrum. Singeln, Tåg, var ute ett drygt halvår efter det att jag hörde demon. Sedan gjorde han en del spelningar själv på våren och en höstturné med Wilmer X. Albumet gjordes färdigt under sommaren och hösten och släpptes sedan i februari 1989. Den första pressningen var bara på 5 000 exemplar. Men det sålde slut på några veckor - och till sommaren hade den sålt guld, 50 000 exemplar.
Han var verkligen 'född mellan spegel och grammofon,' som han sjunger i Tåg. Han var fixerad vid att bli popstjärna. Han hade också väldigt klara idéer om hur det skulle låta. Egentligen producerade han väldigt mycket själv, även om Dan Sundquist naturligtvis var väldigt viktig. Men Danne jobbade samtidigt med Fredas album, som nog var ett betydligt större och viktigare projekt för honom. Jakobs album var lite av ett lågbudgetprojekt.
Efter höstturnén 1989 gjorde vi en del test i studion, tillsammans med Kai Erixon, men det föll inte i god jord. Sedan försökte vi igen, våren därpå, tillsammans med Michael Ilbert, och spelade in några låtar. Men Jakob var hela tiden väldigt ambivalent. Han kände sig forcerad och stressad - och blev allt mer ointresserad av att göra något. Så då lade vi det på is. Han har fortfarande avtal med Emi, så vitt jag vet, men jag tror inte att någon räknar med en ny skiva inom överskådlig tid."

Matts Alsberg, bas:
"Det kändes att han var väldigt ung, vi andra var ju några år äldre. Men han var rätt käck och kaxig, och väldigt säker på sin sak. Jag kommer ihåg att jag tyckte han sjöng som Uggla...Men det är en bra platta. Det var lite synd med Hon har ett sätt, för jag tyckte att den var bättre på demon än den blev på plattan. På demon lät den som Homo Sapien med Pete Shelley."

Werner Modiggård, trummor:
"Jakob var en envis norrlänning. Han hade väldigt bestämda åsikter. De spelade in hans sång först och sedan när vi andra skulle sätta våra saker stod han och vevade och visade precis hur vi skulle spela. Det var lite lustigt. Han hade aldrig varit i en studio förr, men ändå visste han precis hur alla skulle göra. Han hade ett eget melodispråk. Och han var ju den förste unge killen som sjöng på svenska på väldigt länge. Jag tror att han fick många andra att vilja göra plattor. Sångaren i Jumper måste ha börjat sjunga efter att ha hört den; han låter ju precis likadant..."

Alar Suurna, inspelningstekniker:
"Arbetet med skivan kändes fruktansvärt bra hela tiden. Man kan ju aldrig riktigt veta, men nog kändes det som att det var någon slags isbrytning, något nytt. Jakob Hellman själv är ju fullkomligt unik. En sådan otrolig närvarokänsla."

Per Hägglund, synt:
"Jag träffade Danne vid något tillfälle ganska nyligen, innan Jumper gjorde Hon har ett sätt-covern, och påminde honom om vad han sade när han precis hade gjort Hellman-plattan. Han sade något i stil med 'ah, det kommer nog inte att sälja någonting', men det kom han ju inte ihåg nu (skratt). Själva inspelningen gick ganska fort. Budgeten var inte så stor. Annars på 80-talet hade man ju oftast flera månader på sig i studion, men den här gången repade vi först på Fryshuset, innan vi gick in i studion. Jag fick en förproduktion på kassett som Danne hade gjort väldigt noggrant, med en composer, något slags tidig sequencer som han hade programmerat. Med trummaskin, gitarr och något slags syntar. Men sedan när jag träffade Jakob fick jag uppfattningen att han egentligen helst ville göra plattan ensam med en gitarr. Han tyckte det var för många pålägg och syntmattor. Min uppgift var att komma in och skita ner syntmattorna, skräpa ner ljudbilden. Med tvivelaktigt resultat, ha ha. Men det blev ju bra ändå. Jag lyssnade på den för ett tag sedan. Jag plockade fram den för att mina Jumperdiggande söner skulle få höra originalet. Den håller."

Mats Bengtsson, piano:
"Jag skulle inte ha varit med alls egentligen; skivan var så gott som klar när jag träffade Jakob första gången, då han skulle agera förband till Wilmer X, hösten 1988. Jag repade med Wilmer hela dagarna och med honom på lunchpauserna. Han var väldigt speciell: han visste precis hur det skulle låta, men var inte så bra på att formulera sig musikaliskt. Och eftersom jag inte hört inspelningarna gjorde jag på mitt eget sätt i Vara vänner (som då gick under titeln Bara vara/red anm). Sedan visade det sig att både Jakob och Danne gillade det, så därför fick jag komma till studion och göra nya pianopålägg på den låten och ett par till.
Han var en speciell kille. Det märktes att han hade någonting. Men han stångades mycket med Danne; de hade ganska olika uppfattning om hur det skulle låta. Jakob ville hela tiden ha det råare, mer som Wreckless Eric. Jag tror att han hade väldigt svårt att nå fram till Danne med det.
Ett roligt minne är från turnén han gjorde med oss. Folk skrek på Wilmer som vanligt när han gick upp på scenen på KB i Malmö. Till slut tröttnade han och skrek tillbaka: 'Håll käften! Dom kommer inte!' Det var ganska kaxigt..."

Eddie Sjöberg, gitarr:
"Det roliga med inspelningen var att det hände något från grunden. Han hade ett fantastiskt material, med låtar han gjort under en väldigt lång tid, men var väldigt oerfaren när det gällde att bygga upp dem musikaliskt, vilket gjorde det tacksamt att jobba. Allt annat på den tiden var så färdigt och förutsägbart, men här fanns låtar som fungerade precis lika bra akustiskt som i stora arrangemang. Vi fick jobba oss fram till bästa lösningen. Det blev mer jobb än jag trodde det skulle bli, men också mycket roligare.
Jakob ville hela tiden att det skulle bli tuffare, men då hade det bara låtit som allt annat på den tiden. Det här lät som något nytt. Och jag tycker att det var starkt av honom att inte ge med sig och släppa en uppföljare, om det var så att han inte stod helt för materialet. Skivbolaget ville ju helst ha en ny platta inom ett år och i det läget hade vem som helst utom Jakob gett med sig och gjort en skiva, utan att bry sig så mycket om hur det blev. Men han höll emot, vilket han ska ha enormt mycket respekt för."

Titiyo, körsångerska:
"Jag körade bara på en låt (Avundsjuk på dej/red). En månad senare satt jag på en trottoarkant, Jakob gick förbi, jag sa hej, han tittade på mig frågande, kanske kände han inte igen mig för solglasögonen ..."Eh, känner jag dig?" frågade han blygt.. "Jag körar på din skiva", svarade jag. Han blev alldeles tyst och generad. Jag mötte honom flera år senare på ett tåg, då pluggade han vid universitetet.
Snacka om skrivkramp! Men han banade verkligen vägen. Det kom hur många kopior som helst sedan. Ingen hade skrivit texter, lekt med ord, som han förut. Små, korta meningar, nästan som ett barn."

Dan Sundquist, producent:
"Jag gillar artister med mod, och det har Jakob. Jag mötte honom för ett antal år sedan, och sade 'Jakob, jag tycker den plattan vi gjorde faktiskt är en av de bästa'. 'ƒh lägg av, nu fan tar du i', sade han. Jag tror aldrig han riktigt kunnat stå för den. Han kände det nog lite som om han kom in och sjöng på låtar jag arrat. Men så var det ju inte. Det var hans idéer, och jag hade aldrig kunnat göra den plattan utan hans personlighet. Han var enormt säregen, tänkte väldigt eget. Ibland kanske lite tillkämpat; han var ju så ung. Men han var verkligen som en tankspridd professor, som helt klart skulle gå med sandaler på vintern och paraply i solsken.
Vi bråkade en del, men det är bara hälsosamt. Om han inte varit så grinig, mjäkig, klagande och kritisk, hade jag ju inte presterat lika bra. Jag försökte tona ner det där ung-arg-man stuket; vi var rädda för att det skulle bli pojkrumssunkigt. En kul detalj är när han skulle lägga sången på Vara vänner. Då lunkade han längre och längre bort från micken, jag fattade ingenting, så plötsligt, när det har gått flera takter, sprang han jättesnabbt fram till micken och började sjunga. En riktig popstjärneshow för att lägga ett sångpålägg...det är attityd!"

Kjell Andersson, omslagsdesigner:
"Jag minns ett bråk vi hade på mitt kontor där jag slängde konvolutet på golvet efter att Jakob hade ifrågasatt i stort sett hela jobbet. Men jag tror att vi var ense när det gavs ut - annars hade det gjorts om.
När jag ser det i dag tycker jag att det är OK. Själv skulle jag nog klara mig utan det lilla röda strecket på framsidan, men det får väl tillskrivas tidsandan i slutet av 80-talet. Jag tyckte nog att det såg 'modernt' ut och sådant ska man passa sig för...
Jag kom ihåg när Magnus Nygren spelade upp Jakobs första demo, Tåg. Vi var bägge väldigt glada att vi hade fått kassetten och tyckte att han var en väldigt stark och personlig artist. Sedan minns jag att vi hade problem med albumet; det var oerhört starka låtar genomgående, men det var också svårt att komma från en känsla av upprepning när låtarna fördes samman till en enhet. Det kändes endimensionellt. Ett problem som löste sig genom att vi tog bort någon låt samtidigt som Jakob skrev låten Stora havet, som gav skivan det extra djup den behövde. Det är en fantastisk skiva - och framför allt hade Jakob en väldigt stark inverkan på de artister som kommit fram efter honom. Han satte en ny standard på samma sätt som Pugh Rogefelt hade gjort 20 år tidigare. Han öppnade en ny dörr."

Intervjuer: Ebba Adielsson, Martin Jönsson, Johanna Olofsson, Marimba Roney och Kristoffer Triumf

Älskad
Jakob Hellmans debutalbum släpptes våren 1989 och har till dags dato sålt i 80 000 exemplar. Han fick en Grammis som bästa nykomling 1989 och som bästa artist 1990. Kritikerna var ungefär lika entusiastiska. Här följer utdrag ur fyra recensioner:

Mats Olsson, Slitz: "Jakob Hellman är en stor talang. ...och stora havet är den bästa svenska debut-LP jag har hört sedan Pugh Rogefelts (Ja dä ä dä!). Hellman kan låta Magnus Uggla röstmässigt, men musikaliskt rör han sig i en fräsch pop som Reeperbahn och Docent Död en gång försökte fullända. Här är det nära fulländning." (Betyg: 4 av 5)

Marie Oskarsson, Nöjesguiden: "Han beskriver den unga, valhänta och lätt handsvettiga kärleken så ens moderliga hjärta värker. Och jag faller handlöst, huvudstupa för denne unge pojke, som är som unga pojkar ska vara. Söt." (Betyg: Väldigt hög näpenhetsfaktor)

Måns Ivarsson, Expressen: "Jakob Hellman är en av de lyckliga gossar som får allt att verka så lätt. En oerhört begåvad popsmed." (Betyg: 4 av 5)

Kjell Häglund, Aftonbladet: "En popmusikens Ralph Gorse." (Betyg: 3 av 5)

© Nöjesguiden