A. Merritt - en ordmagiker

   (ur DAST nr 3-2000)
av Bo Stenfors
 




På 1930-talet anordnade "pulpmagasinet" WONDER STORIES en omröstning för att låta läsarna välja den bästa dittills publicerade science fictionberättelsen. "The Moon Pool" av Abraham Merritt vann. Några år senare (1938) gjorde ARGOSY en liknande omröstning, men då gällde det den fantastiska litteraturen över huvud taget, alltså inte endast SF och Fantasy. "The Ship of Ishtar" av Merritt fick första-priset, som bestod i en återutgivning, vilken också skedde fr.o.m. oktobernumret i sex avsnitt.

När Hugo Gernsback i slutet av 1920-talet startade Amazing Stories, ett magasin helt inriktat på vetenskapliga äventyr ("The Magazine of Scientifiction"), började han med att återtrycka varenda historia som Merritt skrivit. Läsarna var vilda av entusiasm över dessa berättelser, trots konkurrensen från mycket bra, vetenskapligt inriktade historier i magasinet.

Det måste naturligtvis finnas en orsak till all denna uppskattning från läsare av såväl SF som Fantasy. Vad Merritt skrev var otvivelaktigt Fantasy till sin natur, men skildringen gav ändå en stark verklighetsprägel åt de otroliga och fantastiska händelserna. Framför allt lyckades Merritt framkalla en alldeles speciell stämning med ett koncist språk som samtidigt var mycket poetiskt. Man kan säga att han skrev äventyrsfyllda drömsekvenser, befolkade av de mest fantastiska varelser och ting, men liksom hos Edgar Rice Burroughs handlade det i grund och botten om kampen mellan det absolut goda och det absolut onda, där det goda till sist med hjältens benägna medverkan vann. Vidare fanns det som regel någon vacker och god kvinna i Merritts berättelser, som kunde bli den handlingskraftiga hjältens belöning, om hon nu förstås inte måste dö i sista kapitlet för att hjälten skulle kunna ensam vandra vidare mot nya äventyr och nya hängivna kvinnor. Till yttermera visso fanns det gärna i handlingen någon riktigt nattsvart ond kvinna - även hon förtrollande vacker givetvis - som närapå lyckades bringa vår hjälte på fall. Merritts historier får härigenom ett starkt mänskligt intresse.

Samtidigt är det här förstås historier för män, eller kanske snarare pojkar. Merritt har sannolikt inspirerats av H. Rider Haggards kända roman "Hon" ("SHE", 1887), där den manlige hjälten Leo utsätts för den gudinneliknande Ayesha's förförelsekonster och blir insnärjd i hennes bedårande skönhets garn.

Låt mig stanna ett ögonblick vid H. Rider Haggards "She" för jämförelsens skull.

I romanen "She" beskrivs Ayesha som "ägarinnan till en himmelsk varelses skönhet. Och ändock var denna skönhet med dess förfärande älsklighet och renhet ond, framhålls det. Hon har stora svarta ögon, bred ädel panna, utsökt rak profil, men det sköna ansiktet präglas av obeskrivlig erfarenhet och djup bekantskap med sorg och lidelse. Hennes leende kan inte dölja skuggan av synd och sorg.

När infödingsflickan Ustane kastar sig om halsen på Leo och förklarar honom sin kärlek dödas hon av Ayesha.

"Jag hatar dig, mörderska!" utropar Leo.

"Och likväl skall du om en stund krypa fram till mina knän och svära på att du älskar mig," svarar Hon med ett milt gäckande skratt.

"Hon blir sannspådd - hennes ögon drar honom till sig, hennes förtrollande skönhet, hennes koncentrerade vilja och lidelse överväldigar honom.

"Jag är en usling, men jag kan inte motstå denna förfärliga trollkvinna," berättar Leo efteråt för sin trogne men fule vän Horace, kallad Holly. "Jag vet att jag är i hennes våld för alltid!"

Ayesha har sin vistelse i okända grottor i Afrikas bergskedjor. En särskild kraft ur klippan har gjort henne odödlig. Det slutar emellertid med att samma kraft förintar henne. Leo kan alltså lämna grottorna och återvända till civilisationen. Sålunda slutar det lyckligt för hjälten, som fri och obunden - om än med minnet och saknaden i sitt hjärta - kan vandra vidare till nästa äventyr.

Den manlige hjälten kan således enligt den tradition H. Rider Haggard infört långt tidigare betvinga andra män med sitt svärd, men mot den farliga kvinnan står han sig slätt. Det hjälper honom inte ens om hon blir passionerat förälskad i honom. Han får ändå inte någon makt över henne, ty hon vet så väl vad hon vill: binda honom vid sig och utnyttja honom för sina egna syften. Tredskas han förvandlas den glödande kärleken lika snabbt till ett lika glödande hat. Syndfulla lustar inom hjältens egen kropp förvandlar honom till ett hjälplöst offer för den viljestarka kvinnan. Om han trots allt besegrar henne till slut är det oftast mera genom tur än genom skicklighet som han vinner i denna könskamp.

Motpolen till den farliga kvinnan är naturligtvis den beundrande och söta flickan som oföränderligt står vid hjältens sida och älskar honom hejdlöst för hans utåtriktade raska stordåd, utan att så mycket bekymra sig om hans inre andliga egenskaper utöver tapperheten. Hon är obrottsligt trogen och lojal, hennes kärlek sinar aldrig, hur mycket hjälten än utnyttjar henne för sina egna syften. Någon sorts jämlikhet med hjälten drömmer hon aldrig om - nöjd följer hon beundrande i hans spår utan egen vilja. Infödingsflickan Ustane är exempel på detta.

Vi får inte heller glömma den gode vännen vid hjältens sida - trofast, pålitlig, tapper men naturligtvis inte så ståtlig som hjälten, någon rival om kvinnornas gunst får han inte vara. Holly i romanen "She" är ett exempel på den saken. Och så har vi fienderna: illasinnade mänskliga varelser - gärna lågtstående infödingar - liksom gjorda för att mejas ner av hjälten. Till detta kommer ett och annat blodtörstigt odjur att kämpa ner.

A. Merritt kan sägas ha förvaltat denna tradition väl. Såsom exempel kan anföras Merritts roman "Dwellers in the Mirage" (1932).

Hjälten Leif Langdon hittar här ett bortglömt folk i en varm dal i isiga Alaska tillsammans med den indianske vännen Jim. Han möter först den mörkhåriga drottningen Evalie, vars fint tecknade linjer får Leif att dra efter andan, så mjukt rundade sveper de från hennes axlar ner till fötterna likt vatten som flyter fram i ständigt skiftande rörelser över skvalpande stenar.

Det blev minsann också besvarad kärlek från första ögonkastet. Från Evalies sida var den kärleken obrottsligt trogen ända tills hon i slutet av boken dödas av Lur, den Farliga Kvinnan, som för den delen även ordnade med den trogne vännen Jims död.

Den otroligt vackra Lur med de höga runda brösten nakna var som en valkyria, får vi veta. Hennes ögon var blåklintsblå, hennes hår flammade rött och hennes mun kärlekstörstande och grym. De röda fylliga läpparna lovade - allt, även deras grymma krökning lockade. Leif antog utmaningen: "Du trodde du skulle kunna göra mig till din slav, Lur! Tro aldrig så igen!"

Varpå Leif sätter i gång med att dominera den stackars Lur tills hon i nästan jämrande ton frågar: "Men är vi då inte jämlika?" "Nej," blir Leifs uppriktiga svar till kvinnan, som givit honom så många rika kärleksnätter.

Leif lyckas med konststycket att överträffa Lur i hänsynslöshet och stolthet genom personlighetsklyvning. Tillsammans med Evalie är han den ädle, "riktige" Leif, tillsammans med Lur förvandlas han till den arrogante anfadern Dwayanu.

Alla rättrogna män, nå, pojkar då, måste jubla över denna skildring av hur Lur - Den Farliga Kvinnan - förödmjukas och nertrampas av en redig karl. Lur tvingas - liksom så många andra kvinnor, behandlade som enbart männens leksaker - ta sin tillflykt till kvinnlig list för att få övertaget. Hon lyckas ganska bra men blir avslutningsvis själv dödad.

Ensam återvänder hjälten till civilisationen efter ett lyckat massmördande, fri och redo för nästa äventyrssekvens.

I "Moon Pool" (1919) möter Larry O'Keefe i en underjordisk värld under Stilla havets öar drottningen Yolara. Han har då redan hunnit förlora sitt hjärta till en gyllenögd flicka i grottvärlden - Lakla - men Yolaras himmelsblå ögon gör honom svag när hon forskande betraktar honom med ett gåtfullt leende på sina läppar, så vackra och så grymma. Och när hon lägger armarna om honom och pressar sin vita kropp mot hans bröst med upplyftade läppar, böjer han sig ner och kysser henne - passionerat! Gud, vilken kvinna, säger han olycklig efteråt till vännen, som han delar äventyren med. Jag k u n d e bara inte hjälpa det! Men Lakla räddar honom i sista stund just som Larry håller på att bli förenad med Yolara i en vigselceremoni. Lakla förlåter sin Larry och ställer allt till rätta, och Larry stannar kvar hos henne i de underjordiska salarna, under det att hans trogne vän återvänder till jordens yta.

De nämnda böckerna "Dwellers in the Mirage" och "The Moon Pool" är faktiskt mycket spännande och medryckande trot min kanske alltför raljerande behandling av dem. Det är roligt att läsa Merritts böcker. Han skriver fartfyllt och realistiskt om spännande upptäcktsfärder, och han trollbinder läsaren till den grad att man bara måste fortsätta att läsa tills boken är slut.

Jag förstår faktiskt inte varför ingen satsat på att ge ut Merritts böcker på svenska. I USA ges de ut med jämna mellanrum men tycks bli ganska omedelbart slutsålda. Senast utgavs "Burn, Witch, Burn!" år 1996.

SF-författarinnan Marion Zimmer Bradley, som avled hösten 2000, har bekänt att hon framför allt influerats av Catherine L. Moore i sitt författarskap, men att hon också inspirerats av bl.a. "She" av H. Rider Haggard och A. Merritts böcker.

Abraham Merritt föddes den 20 januari 1984 i Beverly, New Jersey. Han ville gärna studera juridik men föräldrarna hade inte råd att bekosta hans utbildning. Vid 19 års ålder tog han anställning som reporter och råkade bli ögonvittne till något som kunde leda till en präktig politisk skandal. Raskt fördes unge Merritt ur vägen genom att han fick resa till Mexico och Centralamerika med alla kostnader betalda. Upplevelserna när han levde bland indianer och bl.a. utforskade Maya-folkens gamla städer gjorde ett djupt och varaktigt intryck på honom och gav honom också stoff till kommande berättelser.

Sedan han kommit tillbaka reste han till New York och fick arbete på en tidning som så småningom blev "The American Weekly". På det arbetet stannade han hela livet. Han avancerade och blev till sist välbetald chefredaktör för tidningen. Det var aldrig behovet av att tjäna pengar som drev Abraham Merritt till att skriva sina fantastiska berättelser.

När Merritt var 33 år gammal publicerades en novell av hans hand i All-Story: "Through the Dragon Glass". Den handlar om hur Herndon får tag i en mystisk grön sten i Kina, smyckad av tolv utskurna drakar med smaragdögon. Genom denna sten sjunker han in i en märklig värld och möter flickan Santhu. Men en ond härskare över denna värld, benämnd the Wonder-Worker, jagar hjälten med en drake, vars vassa klor tar sin tribut. Sårad återvänder Herndon genom stenen för att hämta en kraftig elefantbössa. Så går han in i den grönskimrande stenen igen för att skjuta draken och hämta hem sin älskade Santhu. Berättelsen slutar med att Herndon aldrig återvänder.

Efter det att Merritt också kommit med "The People of the Pit" (januari 1918) och "The Moon Pool" (juni 1918) var Merritts rykte som en av de bästa författarna av fantastiska berättelser fast etablerat.

Läsarna ville ha en fortsättning på "The Moon Pool" och den kom, sedan Merritt låtit sig övertalas att skriva den, i februari 1919: "The Conquest of the Moon Pool" Även om fortsättningsberättelsen bar spår av att ha tillkommit i hast, var den fylld av heroism och flygande fantasi, och läsarna tog tacksamt emot den.

I augusti 1919 kom en kort novell av Merritt, som väckte stor uppmärksamhet och som togs in i många antologier, nämligen "Three lines of Old French". Det är väl en sorts spökhistoria, som emellertid gav hopp om ett liv efter döden. De rader som på ett oförståeligt sätt uppstått på ett utrivet anteckningsblad var: "Nor grieve, dear heart, nor fear the seeming. Here is waking after dreaming. She who loves you. Lucie." Novellen fick ett kraftigt gensvar hos många som förlorat sina käraste under första världskriget. Stämningen i novellem är av den typ som förföljer en.

"Livet är en dröm. Var inte rädd för hur allt tycks vara och var inte rädd för att vakna ur den, ty då möts du av den som älskar dig", kan väl meddelandet kanske översättas till.

Nu samlade emellertid Merritt sig till något som han ville skulle bli hans stora mästerverk. Det var en imponerande väl genomarbetad roman, fylld av djupa filosofiska tankegångar, som skildrade hur Jorden invaderas av en metallvarelse som hotar att lägga hela jordklotet under sitt bygge av levande metall, en total utslätning genom blanka, raka plåtar överallt - "The Metal Monster".

Romanen är framför allt ihågkommen för sin inledning, som översatt lyder: "I denna stora livets smältdegel som vi kallar världen - och i den ännu väldigare som vi kallar universum - ligger mysterierna packade tätt som sandkornen vid världshavens stränder. De stiger som jättar fram genom de stjärnbeströdda rymderna; de kryper oändligt små fram under mikroskopets forskande öga. Mysterierna vandrar vid vår sida, osedda och ohörda, de ropar till oss och frågar oss varför våra öron är döva för deras ropande, varför våra ögon är blinda för deras underverk. - - - Men ibland rivs slöjorna undan från en mans ögon, och han ser - och berättar vad han ser."

Varken Merritt eller läsarna blev emellertid nöjda med den romanen och Merritt tappade nästan självförtroendet. Han återställde emellertid både det och sitt rykte som äventyrsförfattare tre år senare med långnovellen "The face in the Abyss" (september 1923). Läsarna blev på nytt vilda av entusiasm och begärde en fortsättning. Men Merritt skrev i stället långnovellen "The Ship of Ishtar". Redaktören Bob Davis skickade emellertid den novellen tillbaka och bad att Merritt skulle utvidga den till en roman.

Merritt svettades över uppgiften men levererade till sist den begärda romanen, som publicerades i Argosy-All-Story med början i november 1924. "The Ship of Ishtar" blev en mycket splittrad och osammanhängande roman, men med många genialt skrivna partier. Läsarna uppskattade den faktiskt mycket.

När Hugo Gernsback som nämnts i slutet av 1920-talet återtryckte alla Merritts berättelser, försökte Merritt revidera "The Metal Monster", men han fick ingen riktig ordning på romanen den här gången heller. Den förblev tungläst och svårtillgänglig. Detta hindrade dock inte att läsarna, när de fick sig till livs alla Merritts berättelser i en följd, entusiastiskt höjde honom till skyarna.

Men när Bob Davis fick en kort novell från Merritt - "The Woman of the Wood" - refuserade han den därför att den inte hade någon intrig. Den var "plot-less" menade han. I stället publicerades novellen av Weird Tales i augusti 1926. Den utnämndes av läsarna till den populäraste novell som magasinet någonsin publicerat.

Nu skrev Merritt "Seven footprints to Satan" (juli 1927), vilken roman också filmades, och - äntligen - en fortsättning på "The Face in the Abyss" med namnet "The Snake Mother" (oktober 1930). Och därpå skrev han sin kanske mest inspirerade roman: "The Dwellers in the Mirage" som publicerades i januari 1932 i ARGOSY.

Vill man få någon uppfattning om Merritts storhet som författare genom att läsa en roman av honom, så är det sistnämnd roman man bör välja.

Ytterligare två romaner skrevs av Merritt, nämligen "Burn, Witch, Burn!" (oktober 1932) - vilken blev filmad under namnet "The Devil Doll" - och "Creep, Shadow, Creep" (september 1934). Sistnämnda historia levandegjorde en gammal legend från Bretagne om Demoiselle Dahut de Ys, som befallde över skuggor men mötte sitt öde genom en trolös älskare. Stämningen i romanen är vemodig och gripande, även om äventyren är nog så rafflande.

Abraham Merritt avled den 29 augusti 1943, 59 år gammal.

Det vore roligt om denna min artikel om A. Merritt kunde väcka intresse för en mycket unik författare inom den fantastiska litteraturen.
Den 12 januari 2012 var antalet besök här 1 163
(Räknaren tycks inte fungera för närvarande)

Du är besökare nr:


Tillbaka till hemsidan?