Jag satt och stirrade ut genom gallret som kringgärdar mitt kontor en fredaxeftermiddag, och insåg att det inte kan vara värt att sitta på arlset och knega för att någon annan skall dra in en saftig mångmiljonbonus genom att göra fiaskoartade framträdanden i Sveriges Rikes Televisionskanaler.
Gjorde då som Karl-Bertil Jonsson (ungefär), genom att fatta beslutet att helt enkelt pallra mig därifrån och leva en stund. Thomas var inte så där överdrivet svårövertalad.
