Hitlers arbetsmarknadspolitik - och Perssons
Dagens svenska hantering av arbetslösa genom aktivitetsgarantin och
den tyska nazismens i mitten på 1930-talet har avsevärda likheter.
För båda gäller att de som vägrar delta i verksamheten förlorar
sitt ekonomiska understöd. Numera kallas detta workfare och tillskrivs kumpanerna
Thatcher och Reagan, men det finns som sagt tidigare förebilder för verksamheten.
Varken aktivitetsgarantin, workfare eller Pflichtarbeit, som den
Hitlerska åtgärden benämndes, innebär anställning av deltagarna. Dessa omfattas
alltså inte av allmänna lagrar som reglerar arbetsmarknaden, till exempel semesterlagen.
Gemensamt för aktivitetsgarantin, workfare och Pflichtarbeit är
också att ersättningen för arbetsinsatsen inte är lön enligt någon typ av avtal,
utan ett bidrag vars nivå myndigheterna ensamma beslutar om.
Försäkringsskyddet motsvarar inte reguljära arbeten. Vare sig
Pflichtarbeit eller aktivitetsgarantin kvalificerar till arbetslöshetsförsäkring.
De som tvingas delta saknar möjlighet till fackligt arbete. I
Hitlertyskland var detta självklart. Fackföreningsrörelsen krossades av nazisternas SA
och ersattes med Deutche Arbetsfront.
Workfareprofeterna Thatcher och Reagan blev också kända för sin
"unionbusting".
I Sverige har det dock räckt med att den socialdemokratiska
regeringen är de som infört pliktarbetet för att LO-ledningen och det så kallade
vänsterpartiet ska hålla käft och låta de drabbade kamraterna behandlas som
undermänniskor.
En avsevärd skillnad mellan trettiotalets nazityskland och dagens
Sverige var att Pflichtarbeit betraktades som ett straff och huvudsakligen drabbade
arbetsskygga, svartjobbare och naturligtvis Judar och Zigenare. För övriga arbetslösa
erbjöds däremot en åtgärd - Fürsorgearbeit - som innebar en halvårsanställning
enligt normala lagar och avtal, och som sedan berättigade till statlig
arbetslöshetsförsäkring. Denna möjlighet saknas i Perssons Sverige.
Detta drabbar inte bara de arbetslösa, utan även kommunerna där de
är bosatta, eftersom kostnaderna för regeringens arbetslöshetspolitik tas ut som
socialbidrag.
Att arbetslöshetspolitiken dessutom strider mot rikets grundlag och
mot många punkter i de konventioner om de mänskliga rättigheterna som Sverige
undertecknat kan knappast förväntas skapa någon opinionsstorm. Den rättvisande
jämförelsen med Nazityskland kommer troligen att kunna tigas ihjäl. Politikens nydanare
har uppenbart valt att gå överheten till handa utan några som helst förbehåll. Utom när det gäller de egna villkoren
förståss.
Riddarhyttan 6/12 2001
Fred Torssander
Källa när det gäller tyska förhållanden:
Dan P. Silverman
Hitler's Economy
Nazi Work Creation Programs, 1933-1936
ISBN 0-674-74071-8 |