Till Kungsängen, tack!
Det är rätt skönt att köra restaurantpersonal en fredagnatt. De vet vad som gäller och uppför sig som regel rätt hyfsat.
Det är värre när Svensson är ute och dricker. Värst är nästan bedagade representanter för det täcka könet, som efter en hel del att dricka, gärna vill bevisa att de fortfarande har den där magiska dragningskraften på oss som tillhör det otäcka könet.
Det är bara det att kvalitetskänslan hos män med promille liksom ställs i skamvrån och de för tillfället tillgängliga kvinnfolkens skönhet på något mystiskt sätt ökar i kvadrat med alkoholintaget.
Sålunda vacklar de fram till mig, ett rätt omaka par, just som jag släpper av servitören i Hägersten och sluddrar fram den vanliga frågan:
-E´ru ledi, eller?
Min sedvanliga misstänksamhet slog till och jag mönstrade det något udda paret, alltmedan hjärnan jobbade övertid med att finna en bra ursäkt för att inte släppa in dem i bilen.
Hon hade nog sett bättre dagar, men man kunde spåra en forntida skönhet i hennes berusade, för att inte säga aspackade, uppsyn. Men det var nog sisådär en tio år, dubbelt så många kilo och tre barn sedan. Jag funderade på hur hon burit sig åt för att komma i de åtminstone tre nummer för små, ormskinnsmönstrade jeansen och kände en viss oro för att, likt en annan Karl den tolfte, bli dödad av en rikoshetterande knapp vid första bästa nysning. Det är alltid svårt att bedöma åldern hos blonderade kvinns med upptouperat hår och ett par kilo smink, men hon var nog i trettiofemårs-åldern. Hela hon utstrålade på något sätt ålandsbåt, eller förortspizzeria med fullständiga rättigheter. Mängden vätesuperoxid som hade gått åt till den frisyren hade förmodligen redan orsakat omfattande fiskdöd i Östersjön. Självaste Babsan låg ljusår efter vad gäller slampighet och kitchfaktor. Dessutom har hon/han snyggare ben...
Han var säkert tio - tolv år yngre och rätt elegant klädd, men såg inte helt bekväm ut i kostym och slips. Försökte verka världsvan, men gav mest intryck av hundvalp på dåligheter. Hans ögonrödor var lätt vitsprängda och han slukade hennes, i balconette uppuffade, barm med de fuktiga ögonen. Hon hade inget emot det. Tvärtom!
Hon böjde sig in i bilen och fyllde den med en andedräkt som vittnade om en helkväll med potatisgratäng med vitlök, tsatziki, diverse viner i de lägre prisklasserna, grillchips och sån där vedervärdig krusbärscider, som luktar nyspydd redan när man öppnar flaskan. Hela jag fylldes med vämjelse och avsmak.
-Vi ska till Kungsängen, dårå, sluddrade hon fram.
Girigheten slog ned i mig som en blixt och fick mig att kippa efter andan och sänka mina tankar ända ner i plånboken. Kungsängen... minst 500:-... Mums...
-Du får ställa ifrån dig ciderflaskan först, sa jag med myndig stämma.
-Menarurenhära?
Med en svepande rörelse presenterade hon flaskan, med påföljd att innehållet hälldes ut över hela passagerarsätet. Normalt hade det varit skäl nog att trampa gasen i botten därifrån, men... Kungsängen...
Jag drog en djup suck och funderade på vad det är som får mig att prostituera mig så till den milda grad.
Han damp ner i baksätet, medan hon, inte helt utan elegans, genom ormskinnet, försökte suga upp de dyra utspillda dropparna i framsätet, med porerna på sin överdimensionerade bakdel.
-Haru en cigg? frågade hon, medan hon försökte kittla mig på kinden med ögonfransarna. Jag motade bort hennes barm från min arm för att kunna komma åt växelspaken, medan jag förklarade, vänligt men bestämt, att rökning inte är tillåten i bilen.
Han lutade sig fram mellan sätena och bad mig att hitta en öppen bankomat. Jag funderade på hur det måste ha smakat att dricka nagellacksborttagningsmedel, eller vad det nu var hans andedräkt luktade av.
-Han därbak pröjsar, s´ru! Hon pekade åt baksätet till med tummen. Jag bor i Kungsängen, vettu! Var fan e´ vi nu, uh?
Nu började bilden klarna. Han var alltså uppraggad i det glasklara syftet att betala hemresan.
Så snart bankomatbesöket var avklarat började hennes nikotinbehov åter att pocka på uppmärksamhet. Åter uppstod en intensiv diskussion om varför det inte var tillåtet att röka i bilen. I tonåren försökte man ibland spela sofistikerad. I detta spel ingick , för min del, att varje morgon läsa "The Morning Star", samtidigt som man cool och världsvant tog ett stilla bloss på snuggan. Naturligtvis skulle detta föregå utomhus, så någon skulle se en och tänka "Det var sofistikerat". Avisan var inte häftad och bestod av många delar - att läsa den utomhus, i motvind, med en brinnande pipa i ena handen, var alltså en rätt svår uppgift och till form och innehåll inte helt olik den situation jag nu befann mig i. Det såg definitivt inte sofistikerat ut. Upprinnelsen till uttrycket "med en druckens envishet" stod med ens mycket klart för mig. Hon satt bredvid mig!
Jag stannade bilen vid vägkanten och föreslog henne ett bloss på trottoarkanten eftersom vi ju skulle åka rätt långt utan möjlighet att stanna. Vi, två män i en bil, betraktade henne genom glasrutans skydd. Uppenbarligen hade vi helt olika utgångspunkter för vår bedömning av hennes persona, hans uthängande tunga och simmiga blick att döma.
Jag talade om för honom att Kungsängen, som i hans öron mer och mer hade börjat framstå som sinnebilden av paradis, med vajande palmer och obegränsad njutning vid kvinnliga behag, var en rätt avlägsen destination och att det nog skulle kosta honom en hel del att komma dit.
-Du har ju fortfarande chansen att ångra dig. sa jag.
Han tittade på mig med en uppsyn som om jag varit från en annan planet.
-Skoja´ru? Ja´ har ju halva inne, ju!
Liksom resten av manligheten som har råd att bjuda på resan till Kungsängen... tänkte jag med ett snett leende.
Hon krånglade sig akrobatiskt in i baksätet, slog armarna om hans hals och vrålade:
-Ooohh! Äääälskling!
Under till obscenitet gränsade hångel inträffade vi på motorvägen norrut.
Plötsligt dök hennes ansikte upp i backspegeln, fullständigt fullt av utsmetat läppstift, i nyanser som till och med Bengt Grive skulle gå bet på att beskriva, samtidigt som hon försökte knuffa mig ur sätet med sina behag.
-Vart faan e´ru på väg?
-Norrut! Kungsängen ligger där. Försökte jag.
-Du kör fel väg! sa hon, varefter hon likt en säl som bara varit uppe för att hämta luft, stängde näsborrarna och dök ner i hans bläckfiskfamn igen. Det hela började både se ut och låta som en avancerad brottningsmatch i baksätet.
Med hela min talang för förträngning av verkligheten, försökte jag att få bilden av en frisk, prasslande femhundring att förtränga den mindre tilltalande verkligheten i baksätet.
Nu inträdde en, för betraktaren rätt roande fas av resan, som för den stackars unge mannen måste tett sig rätt kafkaistisk. Med tre kilometers mellanrum, eller snarare när hans händer nått en viss gräns innanför blus- eller byxlinning, reste hon upp sig i baksätet, lösgjorde sig från hans omfamning, stoppade tillbaka käderna och utbrast:
-Hörru, chaufför´n, du kör fel väg!
Varpå hon återgick till brottningsmatchen, ömsom medgivande, ömsom bekämpande.
Detta avbröts då och då av att hennes mobiltelefon ringde. Hon tog varje gång upp den, tittade vem som ringde och upprepade som ett mantra:
-Jag tänker INTE svara!
I andanom såg jag för mig antingen en orolig man eller pojkvän, som undrade vart hon tagit vägen, eller en uttråkad barnvakt som lovats avlösning för snart många timmar sedan.
Efter ett tag började situationen bli henne omöjlig - att samtidigt hålla den unge mannens intresse vid liv och hans händer på lagom avstånd. Hon tog till den desperata kvinnans sista utväg:
-Jag måste kissa! Nu! Stanna NU!
Jag försökte förklara det olämpliga i att stanna mitt på motorvägen, men åter kändes det som att läsa tidningen i kraftig motvind - pedagogiskt tålamod biter inte på desperata människor med omdömet avtrubbat av alkohol.
Jag stannade på första bästa avfart och hon satte sig i vägkanten för att göra det hon måste.
-Visst e´ hon läcker? frågade han retoriskt.
Det är fascinerande vilka förgiftningssymptom man kan ådra sig vid blandning av alkohol och hormoner. Hallucinogent! Jag tror inte riktigt vi såg samma kvinna.
-Du vet att hon kommer att låta dig betala och sen dra? försökte jag.
-Än sen då - det är värt ett försök.
Hon fann nu raskt på råd för sitt dilemma genom att sätta sig i framsätet med en nästan brysk uppmaning till mig att köra.
-Vi måste hem. Kungsängen! Fort som fan!
-Men älskling, kom och sätt dig hos mig. försökte han i en inställsam, nästan fjollig, ton.
-Kör! kontrade hon.
Jag såg i backspegeln hans tomma testosteronblick stirra tomt framför sig, samtidigt som han väste ett tyst "Fan också" i ena mungipan. Han lutade sig bakåt, som för att få luft och snarkade snart stilla.
Hon upptäckte snart att han sov och nu började hennes ringbeströdda hand att göra utflykter längs mitt innerlår. Jag flyttade prompt tillbaka den till hennes eget knä och kände mig som en snipig diakonissa på herrklubb. Detta fick henne bara mer besluten att ta till någon slags plan B i sina försök att leda hela manligheten i sitt koppel. Hon släppte loss hela sin arsenal kvinnlighet, knäppte upp översta blusknappen, kastade håret bakåt och lutade sig kuttrande mot mig och försökte se sexig ut. Hade jag inte vetat att hon nyss varit ute vid vägkanten hade jag nog snarare gissat på att hon var kissnödig.
Normalt kan det ge rysningar av välbehag att en spetsig kvinnotunga leker tafatt med ens örsnibb, men i detta fall kändes det mest som en kossa som girigt tar för sig av saltstenen.
-Vi spolar han där, så kan du hänga med mig in och knulla. Jag vill ha en riktig man.
-Om du inte sitter still, på DIN sida och genast slutar upp med att störa mig, så får du GÅ sista biten till Kungsängen.
-F´låt dårå...
Hon liknade en skyldig katt just uppkommen ur badet.
Nu togs det ultimata vapnet i könskampen fram:
-Alla bara hatar mig! hulkade hon fram, och randade ner det redan sminkletiga ansiktet med av stora tårar uppblött mascara.
-Nej, det är bara det att jag försöker köra er hem, säkert och försiktigt. försökte jag, i en nästan faderlig ton.
Jag frågade efter närmare adress och till min lättnad visste jag exakt var det var. Dessutom var vi nästan där.
Jag ruskade liv i liket i baksätet och upplyste om att vi snart var framme. Han letade fram sin plånbok och var beredd.
I samma ögonblick som jag stannade bilen i vändplanen, var hon ute ur den. Den hastigheten har jag endast sett min avlöning försvinna ur plånboken med. Hon störtade mot en port, i uppenbar avsikt att försvinna.
-Skit i växeln! sa den unge mannen och försökte hinna ut med samma hastighet.
Nästan hundra kronor i dricks. Man tackar gudarna för hormonsvallningar.
Det sista jag såg av paret var hennes försök att springa ifrån honom i snön, iklädd högklackade stövlar, med honom hack i häl, i såphala finskor, med armarna utsträckta mot henne, brunstvrålande:
-Men äääälskling... Vänta!!
Nästa gång jag blir lika förblindad av alkohol och hormoner, påminn mig gärna om att man blir både impotent och sömnig och förmodligen i alla fall får ångest efteråt. Du behöver bara säga det magiska ordet: "Kungsängen!"
Tillbaka