Patrik, Sandra och Harriet åkte iväg till Petalidi för att handla hos slaktaren, grönsaks-och frukthandlaren samt i snabbköpet. Cath och Alfred inväntade tvätten och gick sedan ner till stranden. Alfred ville nästan genast somna och kurade ihop sig under parasollet. Plötsligt dök en tysk upp på hotell gräsmattan och förklarade att Alfred inte borde sova där (lite av hans arm stack ut i solen då Cath inte hunnit flytta parasollet) då han var för ljus för att vistas i solen. Cath blev i det närmaste förbannad så som vi har skyddat barnen med sol i veckor med solkräm, kläder och hatt. Hur som helst så var orken för tjafs inte särskilt stor så Cath bar upp Alfred i skuggan i hotellets trädgård. Genast var tysken framme igen och sade att där kunde han inte heller ligga för då kunde en myra krypa in i hans öra. Sköt Dig själv gubbe! Men nu kom i alla fall de andra tillbaka med bilen och Alfreds vagn så att han kunde ligga där och sova istället.

Efter lunch var Cath kvar uppe vid huset och fixade med packningen medan de andra gick ner till stranden. Det är inte bara att packa - vad ska Cath och barnen ta med och vad ska lämnas i bilen?

Nikos skulle komma tillbaka för att ta farväl av oss. Han dök upp och hade med sig Tarnassis. Han lekte lite med barnen vid gungorna. Det visade sig att han hade ledigt även på tisdagen.  Sandra blev trött och sov en stund före maten. Till middag blev det kött - vi tror det var kalv - och potatisklyftor.

Alfred släpper allt mer nu och går ett par steg här och ett par steg där. Tidigare har han direkt satt sig på rumpan om han inte räckt emellan två punkter - men nu kan han tänka sig att ta ett par steg.

Vädret var väldigt varmt. De här senaste dagarna har det varit så varmt att det är omöjligt att gå i sanden utan skor. Cath sitter helst under parasollet och Patrik och Sandra svalkar sig i vattnet.

 Emma Stenström och Morten Lindh fyller år den 17:e resp 19:e. Tror att det är Emma den 17:e och Morten den 19:e. Eller tvärtom. Men grattis i alla fall!

Cath och Sandra gick ut i vattnet för att bada. Plötsligt blev Sandra akut toanödig och det blev en blixtutryckning till hotellets toalett. Puh. Men det gick bra. Harriet gick en promenad längs stranden till Agios Andreas. 

Cath och Sandra gick upp till Patrik och Alfred och åt lunch. Vi hade hunnit äta när Harriet kom tillbaka men Sandra höll henne sällskap medan vi andra tre gick till stranden. 

Cath badade tillsammans med Patrik och Alfred. Så småningom dök Sandra och Harriet upp. Vi ville att Harriet skulle ta ett kort på oss alla fyra inne vid stranden. När det var gjort satte sig Cath på en manet. Japp - snacka om otur. Har Patrik och Sandra varit 100 timmar i vattnat så har väl Cath varit där ca 2. På sin höjd. Först gjorde det inte så ont - duschade av saltvattnet. Men sedan kom brännsmärtan. Märket var ungefär lika stort som en handflata. Vitt, upphöjt och knottrigt - på baksidan av låret. Cath började känna sig yr och rusade upp till huset och lade sig på sängen (hade sinnesnärvaro att byta från blöt baddräkt till trosor och tröja först). Patrik kom så fort han hade kommit upp från vattnet. Det såg hemskt ut och Patrik bestämde att det var läge att väcka Nikos som  låg och sov siesta. Fick en salva av Nikos som innehöll ammoniak och smetade på. Cath kände sig helt förvirrad och kunde knappt prata tydligt. Vilken tur att detta inte hände barnen - då hade det blivit sjukhus direkt om de haft dessa symptom. Och smärtan sen...

Patrik gick tillbaka till barnen och Harriet på stranden så att Cath fick vila en stund. Efter en dryg timme kändes det något bättre. Var i alla fall inte yr längre. Gick ner mot stranden med yogurt till barnen - men hela följet hann komma upp till huset innan. Harriet och Patrik åkte iväg för att handla lite medan barnen hjälpte Nikos i trädgården en sista gång. 

Sedan var det dags för dem att åka och vi tog farväl och vinkade.

Slutförde det sista i packningen. Patrik lagade en korvgryta som vi åt till middag. Cath kunde inte sitta på sin skadade bakdel utan fick sitta på en kudde under andra skinkan. Efter middagen gick Cath och Patrik en sväng ner till stranden. 

Vädret var varmt, dock fläktade det lite mer.. Cath har lite svårt att förstå hur någon kan vara här i juli/augusti när det är ännu varmare.

Grattis till Caths morfar Olle på 84 årsdagen

Det blev i alla fall morgon även denna uppbrottets dag. Åt frukost, pressade den sista apelsinjosen och packade ner i bilen. Cath och Sandra gick för att ta farväl av hotellet och stranden. Sandra snubblade på en tröskel som hon passerat mängder med gånger och slog sig ordentligt. Typiskt. Vid 10.30 var vi i alla fall iväg. Det är som vi skrivit tidigare drygt att åka till Aten då vägarna tidvis slingrar sig genom bergen. Vid 14.45 närmade vi oss Aten. Men sedan skulle vi sitta i bilköer och förstå vilka gator som var enkelriktatde så det tog ytterligare en knapp timme innan vi hittade hotellet. Hotellet var ett Apollohotell (Omiros ganska nära Syntagmaplatsen - kan rekommenderas)varifrån vi skulle kunna få transfer nästa dag till flygplatsen. Vi checkade snabbt in (vi fick ett större rum än det enkelrum vi beställt vilket var väldigt snällt) och gick ut på stan för att hitta lunch. Först hittade vi en affär med OS-tröjor. De kan verkligen ta betalt - men de är ju ganska roligt att ha för en sportfåne som Patrik... Åt sedan lunch på en italiensk restaurant för att sluta cirkeln.  Vår första middag i Münster i Tyskland var ju på en grekisk restaurant. Patrik hade ju en bit väg och ville komma iväg. Och därmed reser han ur den här dagboken.

Barnen och Cath gick och småstrosade lite på Atens gator. Med tanke på hur väskorna såg ut var det inte riktigt shoppingläge. Cath köpte dock en OS-boll till barnen. En boll tar väl inte så mycket plats...  Många affärer var dessutom stängda då det var onsdag. Cath hade en hemsk huvudvärk (förmodligen beroende på spänningen som uppstår av att sitta fyra timmar på ena skinkan i bilen - samt sömnbrist): Vi lyckades inte hitta något apotek som var öppet så huvudvärken fick lov att försvinna av sig själv (med hjälp av lite frappé samt bigarråer). De skulle ha 2,8€ för frappé. Ute på landet där vi varit har vi aldrig betalt mer än 1,5€. Inte förrän vid 20 var vi tillbaka på hotellet och vilade en liten stund. 

Sandra ville väldigt gärna äta på McDonalds (vi hade sett ett på vår promenad) och då Cath kände att det kunde vara LITE jobbigt att hålla ordning på två barn på en restaurant kändes det som ett helt okej alternativ. Strax före nio gav vi oss ut på stan igen. Cath ansträngde sig noga för att komma ihåg hur vi gick för att kunna ta rätt väg tillbaka. Det kändes inte som någon höjdare att hamna vilse mitt i natten i Aten med två barn. 

McDonalds i Sverige är fräschare och bättre. Men hur som helst så fick Sandra sin Happy Meal och Alfred och Cath sina Chicken McNuggets. Alfred tog plötsligt hela nio steg! Rekord.

Så skulle vi ta oss hem i natten. Klockan var väl ca 22 så det var inte så väldigt sent. Sandra ville väldigt gärna ha en glass och då hon varit jätteduktig hela dagen kändes det som en önskan möjlig att uppfylla. I jakten på glasskiosk så hamnade vi plötsligt lite utanför färdriktningen (ingen karta hade vi då Patrik behövde den för att ta sig ur Aten). Var kom vi ifrån???Och sen var det helt hopplöst. Kände igen oss både här och var eftersom vi gått här dels tidigare på dagen, dels när vi var här i maj. Stod och tittade på en karta när en kille frågade vart vi skulle. Syntagmaplatsen sa jag - för därifrån hittade jag säkert. Då gav han oss rådet att ta tunnelbanan från Akropolis en station då det var lite svårt att hitta dit. Det hade vi ju liksom märkt. 

Tunnelbanan är som tur är nybyggd och fräsch och kändes inte särskilt läskigt. Dessutom fanns det vakter med pikadoller lite här och var. Tåget kom nästan bums och Sandra var så glad så hon studsade att få åka tåg. 

Det första vi såg när vi kom upp vid Syntagamaplatsen var självklart: McDonalds. Vi hade bara behövt gå tre minuter från hotellet. Suck. Men det var ju skönt med en promenad - eller hur brukar man säga.

Det satt en lapp på Apollos anslagstavla att det var strejk på båtarna och på tvnyheterna visade de massor av desperata människor. Ringde till Patrik (som gör ett tillfälligt inhopp i historien igen) och varnade. (De lämnade greklandshuset som planerat tidigt nästa morgon- när färjekontoret öppnade fick de veta att även de internationella linjerna låg i strejk. Då återvände de till Greklandshuset - och kom iväg på lördagen).

Alfred hade sovit både i bilen och lite i vagnen så han var verkligen pigg som en mört. Dessutom verkade han himla glad att kunna flytta sig genom att gå. Han for runt som en liten skottspole i hotellrummet och skrattade. Sandra försökte sova men det tog han ingen som helst hänsyn till. Och inte gick det att bli arg på honom heller då det fullkomligt sken om honom. Men strax efter midnatt kom han i alla fall slutligen till ro.

Vädret var varmt

Emma Stenström och Morten Lindh fyller år den 17:e resp 19:e. Tror att det är Emma den 17:e och Morten den 19:e. Eller tvärtom. Men grattis i alla fall!

Alfred hamnade i ryggsäcken, vagnen lastades FULL och så gick vi. Det var den tyngsta och jobbigaste sträckan. Men det gick. Brännsåret var i alla fall bättre. Det var inte så mycket plats på bussen och då vi endast betalade för två platser så kom bara datorväskan in i bussen. Lärdom: Lämna aldrig skötväskan el dyl i bagagerum. Trodde i och för sig inte att resan skulle ta så lång tid som en och en halv timme. Alfred hade behövt dricka och leksak. Men det värsta var i alla fall när Sandra meddelade att hon var bajnödig. Ingen toa fanns på bussen. Som tur var fanns en liten plastpåse i datorväskan. Men den sa Sandra att man nog inte kunde baja i och lika glad var mamma för det. Hon bestämde sig för att istället hålla sig.

En Apollotjej hjälpte mig att dra bagagevagnen så att Alfred kunde sitta i barnvagnen. Hon passade även bagaget när vi skulle springa till toan. Nu kanske man inte ska ha så mycket läskiga detaljer i en sån här berättelse - men det var en jävla tur att hon bestämde sig för att inte baja i plastpåsen kan jag säga.

Båtstrjeken gjorde att Apollopersonalen hade ett litet helsike kan man lugnt säga. Många passagerare satt förstås kvar ute på öarna. Har man köpt eget båtluffarkort och missar flyget måste man köpa ny biljett - då är det force majeure som gäller. Så många hade förökt gå ihop och chartra plan osv. Det tog hur som helst lite tid för oss att få vår biljett och vi hamnade nästan sist i incheckningskön. Det hade i och för sig den fördelen att vi kunde få ett säte var (annars hade ju Alfred ingen stol).

Det är stora avstånd på flygplatsen och jag tänkte att jag tar vagnen så länge det går. Man visar boardingcard när man går in på det stängda området - säkerhetskontrollen är vid gaten. Bestämde mig för att helt enkelt ta med vagnen till gaten. Killen som kollade boardingcard försökte förklara för mig att det inte var tillåtet att ta med vagnen. Men det är ju konstigt hur lite man förstår ibland. Vi gick helt enkelt bara förbi. Det var en ruskig tur att jag slapp bära Alfred, datorväskan och skötväskan hela den vägen som vi gick i underjorden.

Vid säkerhetskontrollen ställde jag helt enkelt ifrån mig vagnen. Vi hade bestämt att vi skulle lämna vagnen i Grekland Den var definitivt inte värd någon överviktspeng - och i bilen fick den inte plats. Bromsen funkar inte och den beter sig som en elak kundvagn när man försöker köra den. Personalen i säkerhetskontrollen försökte berätta för mig att jag inte kunde lämna vagnen där. Men jag fick ju inte ta in den heller så det kändes inte som mitt problem. Efter säkerhetsbågen satte jag Alfred i ryggsäcken och tog Sandra i handen och gick helt enkelt. Och ingen kom efter så de gav väl upp.

Hann köpa en tidning och fika lite. All time high chock på frappéen. 3,6€!!!