Meningen var att vi den 22 april redan på förmiddagen skulle åka till Lecce. Vi fixade i ordning oss snabbare än vanligt. När vi satt i bilen allihop kom Cath på att kameran inte var med och gick in för att hämta den. Det visade sig vara en väldigt dålig idé. För när Cath skulle låsa dörren gick nyckelringen sönder och, helt jävla otroligt oturligt helt enkelt, ramlade nyckeln till dörren av, studsade på Caths fot och vidare ner i det avloppshål som hör till utediskhon. Dess diameter är kanske sju centimeter - varför i all världen skulle nyckeln ner just där? JAHA.

Det var bara att konstatera faktum och åka till Liljana och Giovenni och genom en liten sketch berätta vad som hänt. Liljana följde med oss tillbaka. Så här efteråt kan man tänka på det hela med ett litet leende - men inte då. Det fanns ingen extranyckel. Vi har (som någon kanske läst i beskrivningen av huset) två dörrar till huset. Den ena låser man innifrån med en regel - den andra dörren är egentligen två - en trädörr och en ståldörr som båda låses med varsin nyckel utifrån. Vi kunde alltså inte komma in i huset. Trodde vi först. 

Liljana visade oss att avloppsledningen gick under altanen och kom ut ur muren ungefär vid olivträdet (fem meter bort) där det gick ner igen. Genom att hälla vatten och köra ner hela slangen i röret hoppades vi att nyckeln skulle komma ut. Efter några försök hämtade Liljana en stege och klättrade upp på taket och in genom Sandras lilla fönster som inte går att stänga riktigt. Hon är som sagt säkert närmare sjuttioårs åldern - men liten och smal. På så vis kom vi i alla fall in i huset då hon ju kunde öppna den andra dörren innifrån. 

Liljana åkte hem för att ringa Miki och kolla om det fanns någon extranyckel ett skicka. Och tur var väl det eftersom Cath då hade en av sina sämre snilleblixtar. Den gick ut på att fästa disktrasan på slangen för att få något tjockare att köra genom röret. Problemet var bara att disktrasan lossnade ca 2 meter in i röret. Så nu hade vi två problem. Men Patrik lyckades få upp den från andra hållet. Då detta ändå bedömdes vara möjligheten fästes istället en trasa med gummisnoddar på slangen.

Ja men det tog ju inte mer än tre och en halv timme att få ut nyckeln. Tur att vi är envisa.

(Som en parantes kan Cath här tillkännage att hon inte är den enda med oflyt i familjen. En tidigare välbevarad hemlighet är att Patrik en av våra första dagar här satt sönder toalocket då han skulle sitta där för att bada Alfred. Det problemet är ännu olöst...)

Sedan åkte vi förbi Liljana och berättade att vi lyckats. Och sedan till havet. 

Vi började med att följa skyltarna mot Lido Pizzo. Lido tror vi är strand. Det var en gropig och lerig väg som så småningom tog oss ner till havet. Ingen strand - men en vidsträckt hed med fina blommor och en mycket intressant myrväg (tyckte Sandra och Cath som följde den till stacken under en tuva, Patrik åt glass). 

Sedan kom vi alla fall till den långa sandstranden nära Gallipoli. Det märks att det inte är säsong. Det är nästan tomt på stranden. Och ganska skräpigt. Men nere vid själva havet var det bättre. Sandra och Patrik var nere och kände på vattnet. Säkert 19 grader sa Patrik. Vi hade inga badkläder med - men vad hindrar sanna badare? Premiärdopp i underkläderna.

På hemvägen åkte vi förbi lekparken i Taviano då vi trodde vi bestämt träff där med våra kaffekompisar från veckan innan. Förmodligen språkförbistring (eller vad tror ni?) - för de dök inte upp.

Åkte förbi ett slags handelskollektiv och fyllde på vår femliters flaska med vin. Det kostade 0,83€ per liter. Alltså knappt 7 kronor. Billigare än mjölken... Handlade också i en äkta grönsaksaffär på hemvägen. 

Spagetti och köttfärssås till middag. Och sedan... Askungen förstås!

Det har dykt upp grannar i våra grannhus. Det är tre hus på denna enorma egendom. Det är tre bröder som har varsitt hus. Mikis man (en av bröderna alltså) är dock död. I det ena huset har vi träffat frun, Govanna (mannen kommer senare) och i det andra en son till en av bröderna som faktiskt pratar engelska. Och så har han en finsk flickvän.

Vädret var soligt och varmt.

Grattis till Alfreds nätkompis Viggo som fyller 1 år!

Sedan blev det i alla fall Lecce. Vi började med att åka förbi Citroën som vi sett vid tidigare besök - det börjar bli dags för service. Vi hann gå en liten stund i staden och köpa glass innan det var dags för siesta och allt stängde. Vi köpte picnicmat och gick till parken med de två lekplatserna där vi tillbringade flera timmar. Gick tillbaka genom den gamla delen av staden. Den är jättevacker med hus i gul sten med mycket detaljer på. "Var är bilen" sa Sandra. "Det är en bra bit kvar" sa Patrik. "Vad är bra på biten" undrade Sandra då. Efter försök till förklaring av uttrycket drog hon slutsatsen att "korta bitar är dåliga bitar". Så var det med det.

Vi hamnade mitt i  trafikrusningen bl a med en gammal man i en om möjligt ännu äldre och väldigt liten bil som körde som han ville. Denna trafikrusning skiljde sig aningen från svenska då folk nu var på väg till sina arbeten och inte hem från jobbet. Patriks tycke för det italienska trafikvettet fick vatten på sin kvarn. "Det är kö i filen som ska svänga vänster, men vänta nu dit ska ju jag också hmm.. Jag vet, jag kör om i högra filen och kör mot rött. Jag menar, det kommer ju ingen mötande trafik ju. Tror jag i alla fall." Som en parantes kan tilläggas att det är helt OK att stanna mitt i gatan för att man ser en kompis i mötande bil eller på trottoaren som man måste snacka med.

Åkte österut och längs ostkusten ner mot Otranto. Ostkusten verkar lite lyxigare än vår västkust. Men det kanske beror på att det är närmare till Lecce? Här låg flera *****-hotell och Club Med. Bad på en ensam strand i Roca. Det är lite svårt att föreställa sig hur kaosartat det är här på sommaren. Vi har sett flera bilder av sandstränderna där folk ligger som packade sillar och det knappt verkar gå att ta sig fram mellan parasollerna.

Otranto verkade först vara en kass stad. Men sedan hittade vi gamla staden med massor av små butiker och restauranter. Vi var urhungriga när restauranterna slutligen öppnade kl 19.30. Patrik beställde sallad och en smörgås. Cath bestämde sig för pizza (quatro formaggi - fyra ostar är en pizza som borde finnas i Sverige...). Men så hittade hon en förrätt som hette Antipasto de Mare (havet) och beställde även den. Den bestod av olika varianter på bläckfisk och var supergod. Och superstor. Så när pizzan kom in fanns det inte en möjlighet i världen att få ner en enda bit. Vi fick be om en låda till pizzan... Barnen delade på en pizza. Alfred var jätteduktig och stod på en vanlig stol och åt nästan en halv pizza i bitar själv. Även Sandra åt jättefint. Tvn var på och vi såg nyheter med Le Pen. Patrik sa något om "Signifikanta väljare" när det visades ett inslag. "Vad är det med Signe" sa Sandra genast. Ytterligare en förklaring...

Så åkte vi hem genom natten...

Vädret var varmt och fint även denna dag. Det är dock bara vi som går i shorts. Italienarna är väldigt påpälsade. En dam i Lecce undrade var vi kom ifrån som var så varmblodiga. Vi tycker dock att det är lagom värme. Särskilt för barnen. Dessutom är solen inte så väldigt stark så vi blir brända. Barnen har solskyddsfaktor på sig men inte vi. Patrik har fått massor av färg...(vilket innebär att Caths färg i jämförelse nästan inte syns. Skit också).

Patrik och Sandra åkte till Racale för att försöka hitta en post och för att hämta tvätten. Sandra har ritat teckningar som vi ska posta - men det går inget vidare än så länge...

Till lunch äter barnen oftast rester och vi sallad med mozzarella. 

På eftermiddagen åkte vi till Torre San Giovanni som ligger söderut. Även här var stranden öde. Barnen sov så Patrik fick bada själv. Cath samlade snäckor. Åkte förbi Liljana på hemvägen då Majsans paket med kvarglömda grejjor äntligen kommit.

Slängde också sopor. Sopsystemet funkar så att det finns stora soplådor här och där längs vägarna där man slänger sina sopor. Lite ovant för oss att inte hålla på med återvinning som vi är flitiga med hemma - här är det endast glas som återvinns och det använder vi nästan inget... dessutom återvinner vi det inte. He He!

Vädret var sol och lagom varmt

Åt den medhavda picniclunchen på strandpromenaden. 

Åkte lite norrut längs västkusten då vi ville se St Caterina där vi tog oss en glass. Åskan mullrade över bergen och det var stora svarta moln. 

Sandra hade blivit lovad ytterligare en omgång i hoppborgen innan vi åkte hem. Då gick vi in alla fyra på området. Alfred blev förälskad i en mindre version av sådana bilar som finns i vissa affärer. Han sysselsatte sig i 20 minuter med att kliva i och ur bilen, kolla ratten, nyckeln, dörren, bensinlocket...

Sandra åkte också karusell på ett sämre litet tivoli.

Hemma lagade vi pasta med baconröra innan det var dags för... Askungen!

Det blev en lite tidigare kväll än vanligt.

Vädret var för det mesta soligt. Fast regnmoln och åska över St Caterina.

Pasta med skinkröra och sallad till lunch.

Så kom trendbrottet! Sandra tittade på.. vaddå? Jo "De 102 Dalmatinerna". Ordningen återställdes dock på kvällen när Sandra tittade på Askungen. Under tiden Cath och Sandra tittade på film, sopade och skurade Patrik altanen med assistanse av Alfred.

På eftermiddagen åkte vi till Taviano för att dels leka i parken dels tvätta bilen. Vem som gjorde vad? Tja det får var och en fundera ut. Åkte därefter och åt glass samt handlade. Kom inte hem förrän vid åtta, då vi åt fiskpinnar som Sandra hade beställt. 

I morgon är det 2000 mila service för "Gröna faran från norr". Försök själv att förstå om olja och kylarvätska är bytt och påfyllt. Jag får helt enkelt försöka med en sketch. 

Vädret var för det mesta soligt med ca 21 grader, men även tunga åsk- och regnmoln visade sig.

Grattis till Rickard Waldenfeldt som fyller 34 år. 

Grattis på Teresenamnsdagen till syster/moster/svägerska Terese (och alla andra som heter det).

Patrik hade väckarklockan på ringning för första gången sedan vi skulle lämna Nantes. Det var dags att serva bilen. Som sagt mycket tidig morgon. Uppstigning 7.15. När vi en tidigare dag frågade om det fanns tid, så förklarde killen på Citroën att det skulle ta ca två timmar. När jag kom dit denna gång skulle det ta fem timmar. Efter en liten titt på deras öppettider och en komplicerad matematisk beräkning, insåg jag att den skulle bli klar en timme efter att de hade stängt?! Nåja en rundtur i Lecce innehållande bl a en mycket äcklig bulle innehållande ovispad sockerkakssmet hanns med innan jag kände att det nog var bra att vara tillbaks innan lunchstängning. Och vad stod där om inte, just det en färdig servad bil. Förmodligen var det italienska timmar han pratade om.

Cath och barnen tog sovmorgon och klev inte ur sängen förrän 9.30. Patrik hade öppnat köksdörrarna (Cath befattar sig inte längre med nycklar) innan han åkte och stängt igen den inre dörren. Cath kom glatt klivande med Alfred på armen och sköt upp dörren. Då fick hon två ödlor på axeln... Kan de höra är de definitivt döva nu. Barnen blev rädda förstås - men räddast var nog ändå mamma. Chocken lade sig och vi hade en lugn förmiddag. Lekte bl a i kojan.

Patrik kom tillbaka precis när vi åt lunch. Till efterrätt: jordgubbar och glass. Patrik var sedan tvungen att pga den tidiga morgonen ta siesta. Men så småningom kom vi iväg till Gallipoli där vi skulle publicera hemsidan och gå lite i affärer. Det bästa shoppingfyndet var varsin sjal till Cath och Sandra.

När allt var fixat åkte vi tillbaka hemåt för att besöka en mysig restaurant precis vid havet. Vågorna slog nästan upp till fönstren. Precis när Patrik skulle beställa blev Sandra toanödig så det blev lite bråttom. Servitören föreslog husets fisksoppa och Patrik nappade på det. Det var förstås den dyraste rätten - men mycket och gott. Cath åt frutti de mare förrätt som vanligt och sedan en quattro formaggio pizza. Mycket gott. Det tog ganska lång tid för Patrik att äta sin mat då det var mycket som skulle rensas - men så småningom var det dags att betala. Vi hade kollat innan vi gick in att de tog VISA. Det gjorde de också - sex månader om året - och inte just denna månad. En liten kock som kunde tyska skickades ut för att förklara det hela för Patrik. Det enda ord han kunde på tyka var dock bankomat. De föreslog att vi skulle åka till en bankomat och hämta ut mer pengar...? Öh! Nepp! Vi skramlade ihop våra mynt och fick i det närmaste ihop till hela beloppet. Nästa kund ville också betala med kort...

Ute ösregnade det - men vi skulle ju bara en liten bit hem och sova.

Vädret var jättefint och varmt på dagen. På eftermiddagen blåste det upp och blåste förfärligt. På kvällen regnade det.

Åkte till Torre San Giovanni. Det var ganska mycket vågor vilket Patrik gillade men inte Sandra. Alfred visade sig vara sin mamma upp i dagen då han kröp iväg och hittade två stora fina snäckor som han tog med sig tillbaka till filten och pillade länge med. Han hade dem också i handen när han gjorde ytterligare kryputflykter.

När vi lämnade den öde stranden för att åka och ta en glass hade det plötsligt samlats "miljarder" av människor på strandpromenaden - var kom alla människor ifrån? Satt på en servering och åt glass och drack kaffe och spanade på människor. Till Sandras stora glädje har de fått igång ett minitivoli med en karusell. Sandra åkte en gång och på nästa tur fick lillebror åka med i en bil. Han sken som en sol. När resan tog slut blev han FÖRKROSSAD och skrek som en galning väldigt länge. 

På kvällen grillade vi för första gången ute på terrassen. Det var jättemysigt att stå där och grilla under den gigantiska stjärnhimlen. Vi åt dock inne. Till Patriks stora glädje fick han flera SMS från hovleverantören Hans. Patrik har känt sig lite deppad utan några andra sportnyheter än italienska ligan och det som vi då och då snappar upp i en engelsk tidning. Och lite sporadisk info hemifrån. Men Hans tar sin roll på allvar...

Vädret  var varmt som vanligt - ca 25 grader. Dock väldigt blåsigt