Så minns jag

MITT BARNDOMS GLAVA

sida 3

Föreg sida

Nästa sida

av
May Lundqvist

•  Hemarbete

-  Tvätten

Nu var det mycket arbete med fyra barn, djuren, arbetet ute på åkern och i grönsaksland m m. Dessutom blev det stora tvättar, men utan tvättstuga. Vår mor stod nere vid kallkällan och öste upp vattnet med en hink. Vattnet värmde hon i en gryta där. Sen gnuggades tvätten på tvättbräda och byktes i lutvatten. Då man fick hälla luten över kläderna i ett träkar som hade en träplugg nere vid botten. Därefter tappade man ur luten och värmde den på nytt i grytan till kokpunkten. Detta gjorde man om och om igen ett visst antal gånger. Kläderna blev väldigt vita och fina. Luten var väldigt stark, den fick ej komma i beröring med huden, för då blev det sår.

Efteråt skulle tvätten sköljas. Då använde man ett klappträ för att klappa ur lut och såpa. Det blev också många varv och många hinkar vatten. Sen vreds alla kläder för hand innan de hängdes ute på streck. Vintertid var denna tvättdag påkostande med kyla och snö, kläderna frös på strecken. De hängde där länge, ibland tog man in och torkade en del i köket på streck.

-  Loppor och löss

Trots mammas nit att hålla rent fanns det en hel del ohyra att kämpa emot. De mest vanliga var lopporna i sängen. De hoppade högt när man lyfte på täcket och bet oss så vi fick röda fläckar.

På morgonen brukade vi räkna hur många bett vi hade fått. Lopporna trivdes säkert bra i halmmadrasserna som vi alltid hade. Vi kunde inte tvätta lakan så ofta då heller.

Man kunde också få huvudlöss. Det var mycket vanligt då. Mamma tvättade oss med salbadillättika, som sen fick sköljas ur och så kom luskammarna fram. En bricka var underlag för de fallande lössen, vilka sedan högtidligen dräptes med tumnageln. Det var spännande att se hur många de var.

Klädlöss var ett annat kryp som mamma fruktade storligen. Det såg annorlunda ut och gav en fruktansvärd klåda. Men det var bara om vi varit i kontakt med någon ”lusbärare” som det hände att vi hade sådan påhälsning.

•  Mamma

Det blev många tunga dagar för vår unga mamma och ibland längtade hon hem till Lännäs. Vid sådana tillfällen kunde det hända att hon började gråta. Vi brukade då ställa oss omkring henne och lyssna när hon berättade om sitt hem för oss. Hon berättade om blåsippor, gullvivor och konvaljer som fanns där i närheten och om de vackra ekhagarna som det fanns gott om där. I Värmland fanns en annan natur tyckte hon. Sen brukade hon ta gitarren och sjunga den ena sången efter den andra. Hon sjöng många vackra sånger, ibland vemodiga barnsånger med sin känsliga vackra röst. Vi grät ibland när vi hörde dem.  Ibland så var även pappa med och spelade på fiolen. Då blev det riktiga sång och musikstunder som gav oss mycken glädje.

•  Lännäs

Ibland på sommaren for mamma och vi barn till Lännäs. Det var på sommaren. Vi åkte först båt Bergsviken - Arvika, därefter tåg Arvika - Högsjö. Från Högsjö fick vi gå till Elgshult, minns ej hur långt det var men har en känsla av att det var långt. Moster Gerda mötte på vägen. Mamma och moster Gerda fick bära den eller de minsta. Någon gång blev det hästskjuts.

Upp!