Så minns jag

MITT BARNDOMS GLAVA

sida 6

Föreg sida

Nästa sida

av
May Lundqvist

•  Skolan

Nu gick Eva och jag i skolan. Eva hade svårt att orka gå, så bland fick mamma bära henne på ryggen över värsta vägstycket.

På den tiden fanns det ingen bespisning i skolan, utan det blev mjölk och smörgåsar i matsäck.

Vivan började också vid sju eller åtta år. Det var intagning vartannat år i skolan. Vi hade rätt lång väg, särskilt när det var mycket snö och kallt, eller när det var tö om våren med vattenbäckar på vägen. Då var man rätt våt om fötterna efter att ha gått utan gummistövlar. Vi hade nämligen inte gummistövlar på den tiden.

Kommer ihåg genvägen till och från skolan som vi inte fick gå under vissa årstider. Vägen var då i mycket dåligt skick, om man nu ens kan kalla den för en väg. På vår och höst bestod den av issörja, vattenbäckar och lera. Men vi hetsade varandra att gå den vägen i alla fall.

Vid ett tillfälle när vi var på väg till skolan så resulterade olydnaden i att jag trampade ner med ena foten i lersörjan så att galoschen på den foten försvann och stannade kvar. Upp kom bara den hemgjorda kängan och efter fruktlösa försök att hitta galoschen i geggan, så var det bara att med blöta och kalla fötter traska vidare till skolan. På hemvägen gjorde jag nya försök att hitta det försvunna skodonet, men det var spårlöst försvunnet. Det var rätt så nervöst att berätta vad som hänt hemma. Mamma som jag upplevde mer sträng än pappa, talade om att vi inte hade råd att köpa några nya galoscher och gav mej order att än en gång gå tillbaka och leta. Tårarna var ej långt borta, men även denna gång var sökandet fullständigt lönlöst.  Och har ingen grävt upp vägen sen dess, så ligger nog galoschen där än idag, om du tittar efter.

-  Lärarna

Vi hade sex klasser i samma skola. Klasserna var första och andra uppe i en sal, med Elin Olsson som lärare. Klass tre och fyra med Gösta Elldér som lärare. I tredje salen var klasserna fem och sex med Anders Gustav Andersson, eller  ”Kantorn” som han oftast benämn­des, som lärare. Kantorn var duktig att undervisa men en sträng lärare. Varje morgon hade han intressanta  kristendomslektioner. Han lärde oss också noter och att sjunga. Flera av sångerna övade vi in tvåstämmigt och sjöng dom sen i kyrkan på söndag fm.

•  Lek och lekkamrater

Vi barn fick ej ta med lekkamrater hem efter skolan, utan vi måste hjälpa till med olika sysslor som t ex att diska en stor disk, kanske både separatorn och mjölk­flaskor, förutom disk efter måltiderna.

Mina yngre syskon ville att vi skulle leka i hagen. Det var en vanlig lek varje dag. Utan leksaker byggde vi en låtsaslekstuga mellan stora stenar och brädbitar. Tomma burkar mm som vi hittade blev i vår fantasivärld värdefulla husgeråd. Vi hade harsyra och några rötter (stensöta) som smakade lakrits som vi åt, det smakade riktigt gott. Jag och Eva var föräldrar, Vivan och Alva våra små barn

-  Bojan

Bojan, min kompis, bänk- och skolkamrat, fick ganska ofta följa med hem efter skolan. Hon var villig att hjälpa till med disk och barnpassning, hur mycket som helst. Bojan hade bara en äldre bror och eftersom de hade hembiträde i hennes hem så hade de ingen­ting att göra, sa hon.

Bojan trivdes så bra hos oss. En gång ville hon ej gå hem utan stannade och ville ligga kvar. Då vi ej hade telefon blev de oroliga på Nyhem, som hennes hem hette. Hennes far kom då och frågade efter henne. Men hon kröp ner i vår stora säng och ville ej gå med Nils. Han sa bara: ”Jag ville bara se var du var”.

Upp!