Så minns jag

MITT BARNDOMS GLAVA

sida 7

Föreg sida

Nästa sida

av
May Lundqvist

•  Originalen

-  Långtorn

I Svenserud bodde flera original. Mycket snälla och trevliga människor. Ett ställe hette Långtorn där Johanna, Kalle och Lovis bodde. Det var en liten stuga. De hade bara en öppen spis med trebent kaffepanna och gryta som ställdes på en ring över elden.

Johanna levde ej så länge men Lovis var vår kära gäst. Hon brukade komma med en mjölkflaska som gåva och hon satt där vid bordet och pratade om sina katter. Hon hade så lustiga namn på dem. Och det var som om det var barn hon pratade om alltmedan hon hela tiden med ett finger strök över sin näsa och sina läppar. Vi stod nära intill för att kunna se och höra.

Långtorn Lovis hade en fin porslins­potta som användes till mjölkkärl. För den tveksamme förklarade Lovis att den ”bara” varit använd en gång, nämligen när Johanna vid ett tillfälle hade besök av doktorn.

I Långtorn användes vid vissa tillfällen urin som medicin, direkt på sår men även att intagas vid invärtes sjukdom, enl. ”Johan på Åsen”.

-  Snickare Vilhelm och Gerda

Ibland kom Vilhelm, ”Snickare Vilhelm”. Han sjöng långa sånger och visor för oss, kunde allt utantill. Ibland sjöng han: ”Loppan är ett litet djur, nätt hon är till sin figur”. Det hela slutade med att hon dog med en smäll, då slog han ihop händerna så det small.

Hans syster Gerda var så renlig, hon bara skurade jämt. De bodde i ett hus med två våningar och med många rum. Allt var mycket välstädat.

När våren kom flyttade de ut i lillstugan som stod intill med bara ett rum. Då satt Gerda ofta i en stol och sov för att hon ej skulle behöva dra in nån säng. Den enda som fanns där låg Vilhelm i. På så sätt behövde de ej skräpa ner inne i sin stora fina stuga.

Sen satte visst Gerda en säng i förrådet i uthusen, så att hon kunde ligga där.

Annars var Gerda var så trevlig och gästvänlig och dukade fram så mycket när man gick dit ibland.

-  Hagen

En stuga hette Hagen. Där bodde en änka med sin vuxna son som var förståndshandikappad. Han kom ofta och roade oss barn. Ibland kunde han stå uppe i skogen och spela munspel, för att i nästa stund med stark och vacker röst sjunga ”Verka ty natten kommer” eller ”Närmare Gud till Dig”. Han brukade ha en träbössa hängande över axeln, med vilken han låtsades skjuta oss. ”Pang, pang,” ropade han, ibland gömd bakom en trädstam uppe vid skogskanten.

Vid ett tillfälle stod han utanför fönstret och ”hotade” med kniv när moster Lydia från Stockholm var på besök. Hon fick syn på honom och skrek i högan sky att en farlig person var där.

Men vi var aldrig rädda för Helge, tyckte bara att han var intressant.

Ibland fick vi besöka Hagen och dela med oss av en flaska mjölk mm. Mamman var sjuk i svår värk och astma och hade det knapert ekonomiskt.

Upp!