|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Så minns jagMITT BARNDOMS GLAVAsida 8 |
|
|
av |
|
|
Hulda och Viktor med barnen Greta, Gunnar och Gull, bodde i ett vackert hus intill. Där var vi ofta, vi tyckte det var en mycket trevlig familj. Utmärkande för Hulda var att hon var snygg till utseendet, så där lite extra, så man lade märke till det. Hennes man Viktor var en duktig snickare. - Kom in o lek med Greta o Gull, så får ni dreck cockao nu! Så kunde Hulda stå på trappen och ropa när vi kom från skolan. Vid en del tillfällen som mamma var ledsen, hände det att Viktor kom hem och tröstade mamma. Han påminde om barnen och om Karl, som hon ju hade.
- Växeln Vi hade en fin gemenskap med familjen på Växeln. Vi gick dit då och då, mamma med sina flickor. Man kunde gå dit när som helst, man var alltid välkommen. Kristin arbetade vid spisen, lagade mat, kokade gott kaffe. Då drack man kaffe som barn. Kristin bakade så goda ”snutar” bullar, kan ännu känna hur de smakade. Ellen var sömmerska, gjorde så väl allt hon sydde. Hon hade jämt fullt upp att sy. Hulda var ofta borta på arbete och mor Anna låg ofta till sängs, men var pratsam och ville bestämma där hon låg. Enar och Ivan var på glasbruket om jag minns rätt. Tåget gick utanför tomten fram och tillbaka från Glava glasbruk till Bergsviken med last från bruket. Ett riktigt ”Tuff Tuff-tåg” som pustade, ångade och tjöt i ångvisslan när det kom utanför och växlade spår. Därav namnet på gården.
Johanna var mor i huset, dottern hette Olga och sönerna Karl, Nils och Rickard. De hade jordbruk med tillhörande ladugård och djur av olika slag. Johanna bakade mörkt hälsokostbröd av det grövsta mjölet. Hon var gästvänlig och bjöd alltid på kaffe med dopp när man var där. Mamma brukade berätta att när hon kom som nygift ung och främmande till Lyckan, tog de kontakt med henne och bekantade sig med henne. Det hade varit så värdefullt, sa hon. Pojkarna i familjen var för övrigt mycket hjälpsamma, som vår mamma beskrev dem.
- Boställe En gård hette Boställe. Betty och Johan, Märta, Ejvor och Leif.
En gård som tillhörde våra nära grannar var Nämndemansgården. Den bestod av ett vitt tvåvåningshus med länga, ladugård och loge. Där bodde familjen Ester och Gustav Björk med barnen Ruben, Gunnel, Solvig och Carola. En trevlig familj som mina föräldrar ofta umgicks med. De flyttade senare till annan ort och andra familjer bodde där kortare tid. Sen flyttade min bästa kompis Bojan dit med sin man Torsten. De har bott där många år och under sin tid rustat upp ”Nämndemansgården”.
I Kvarnmyra bodde en stor familj. Det var Valfrid och Emma med de åtta barnen Anders, Lisa, Tage, Bror, Asta, Daga, Harald och Signe. De yngre var i vår ålder och vi var skol och lekkamrater. Valfrid, Viktor och Johan var bröder, komna från Norrland. Kvarnmyra och Växeln låg ej långt från varandra. De låg på en öppen plats med skog runt omkring. Johan i Kvarnmyra och Ellen i Växeln gifte sig så småningom i mogen ålder och fick två barn, Elly och John. Johan var målare och konstnär, en duktig sådan.
Ovanför Lyckan i skogen gick en väl upptrampad stig mellan Kvarnmyra och Rudsberg.
Våra närmaste grannar var Anders och Anna-Sofia Svensberg med Elna och Erland. Anders Svensberg var lokförare på tåget mellan Glasbruken och Bergsviken. Anders gick förbi vår veranda varje morgon och kväll med sin unika i handen där han hade matsäcken. Anna-Sofia skötte jordbruket och djuren med barnens hjälp. Minns en sån fart hon hade i arbetet ute på åkern. Hon hade aldrig strumpor utan gick barbent och kanske barfota fast det kanske var kallt och kyligt. Anna-Sofia var pratsam och högljudd i sitt tal. Var ganska lättretad och min mor fick känna av det ibland. Men det var i alla fall god grannsämja. Anna-Sofia hade mycket av gammeldags blommor planterade på blomlisterna. Kommer ihåg något vi kallade tobaksblomma som blommade så rikligt samt de som liknar gullviva men har ett annat namn och finns i olika färger. Förgätmigej fanns långt ut i gräsmattan tillsammans med tusensköna. Till sist blev Elna ensam i hemmet och hon levde ju verkligen ensamt med en eller flera höns och råttor inne i sitt kök. Hon hittades avsomnad i kökssoffan med sina sparslantar under huvudkudden.
- Åsen Åsen var ett ställe med boningshus och ladugård, där August och Kristin bodde. De hade kor och övriga djur i sin ladugård och åkrar runt husen. Ett av barnen, Johan, var kvar i hemmet och skötte om jordbruk och djur och hjälpte sina föräldrar. En snäll och arbetsvillig son. Den familjen var visst släkt med oss, vet ej riktigt hur. Johan gifte sej sen med Eva. Där var en trevlig familj, som jag minns det. Johan var en typisk värmlänning som kunde berätta historier och få oss att skratta.
- Rudsberg Ett vackert ställe i skogen hette Rudsberg. Där bodde Viktor och Mari med sina två barn Erik och Mats. De tog även hand om en liten baby vid namn Rune som växte upp som deras egen son. Där var jag som barnpiga ibland och minns de små pojkarna så väl. Minns även den goda krämen av blandad frukt där man fick så många katrinplommon som helst. Hemma fick vi bara ta två stycken plommon när vi åt den krämen. Viktor var snickare och hade en verkstad i ett hus bredvid. Han var en duktig yrkesman vill jag minnas.
Ett ställe kallades för Lundbergs, där bodde familjen Lundberg. Jag minns från mina tidiga år pappan med döttrarna Selma och Helga. Deras mamma var död. Helga födde en dotter, fast hon själv bara var i skolåldern. Då var jag 6 1/2 år och kände det som en mycket stor upplevelse att Helga som var barn själv kunde föda barn. Denna händelse utspelade sig i samband med Alvas födelse. Vår närmaste granne Anna-Sofia Svensberg stod nära intill och beskådade det nyfödda flickebarnet. Då öppnas dörren häftigt och Selma sticker in huvudet och ropar: - ”Anna-Sofia, Anna-Sofia, kom och hjälp oss”! Anna-Sofia sprang ut och jag efter. Jag var nyfiken på vad saken gällde och höll mej nära intill för att kunna höra deras samtal längs vägen mot lagårn. Då hörde jag hur Selma berättade för Anna-Sofia att hennes yngre syster Helga, som då endast var 15 år, hade fött en flicka vilken sedermera fick namnet Sonja. Helga födde sitt barn ensam i sin kammare. Selma och sedan Anna-Sofia kom dock till undsättning för att hjälpa till med att sköta det mest nödvändiga. För att barnet skulle få värme, lade man det vid vedspisen. Helga och hennes något äldre syster Selma bodde vid den tiden hemma hos sin pappa. Deras mamma var död sedan en tid tillbaka. Hanna på åsen blev den som ganska snart fick ta hand om och på ett kärleksfullt sätt skötte vårdnaden och uppfostran av lilla Sonja. Helgas barnafödande slog ner som en blixt från klar himmel. Ingen hade sett eller märkt något innan det hela var ett faktum. Mor Anna erinrade sig dock efteråt hur Helga, när de varit och plockat bär, hade ställt en del kanske lite ovanliga frågor om hur det var när man fick barn. Helga måste ha varit i fjärde månaden då. Helga bosatte sig så småningom i Göteborg och dottern Sonja i Stockholm. Senare bodde en äldre tant på Lundbergare, som vi kallade det. Hon hette Mari och var gästvänlig och trevlig. Mamma hade sina kaffestunder där. Ibland kom en kär vän till Mari som hette Per. Mari flyttade sen till Övra Ruds missionshus och bodde på övervåningen i en liten lägenhet. Tror att Per hittade dit också. Sen har andra familjer bott på Lundbergares. De har byggt om undan för undan och nu är stugan så välvårdad och fin och bebos mest på sommaren där den ligger högt och vackert mot skogen, ej långt från ”Lyckan”. ”Lovis där framme”, som hon kallades, var en fattig änka med många barn. De bodde i en liten grå stuga. Lovis man hade dött i lungsot och därmed lämnat henne ensam att fostra de många barnen. Jag kommer inte ihåg namnen på alla barnen, men jag minns Karl‑Johan, Viktor, Axel och Frida. Jag minns att mamma ibland gick dit med lite mat. Viktor som gick i min klass blev också sjuk i lungsot och hamnade på sanatoriet i Arvika. Vår fröken och några av oss klasskamrater åkte in för att besöka Viktor. Viktor som låg där blek och mager, tittade på oss med sina mörka insjunkna ögon då fröken frågade: - Hur mår du Viktor? - Tack bra, viskade han med sina trasiga sönderhostade lungor. Jag kan aldrig glömma den synen eller det svaret. Kort tid därefter dog Viktor.
|
|